körsbärslandet - mycket läsvärt från Tyskland

Vårt körsbärsträd dignar av frukt just nu och koltrastarna har fest mest hela tiden och vad passar bättre än att läsa den nyutkomna tyska Körsbärslandet av Dörte Hansen?

Med väldigt små förväntningar valde jag in den här i min bokhylla på Storytel och vilken tur att jag gjorde det för det här är riktgt, riktigt bra! En av sommarens bästa böcker faktiskt. Med torr humor och mycket skarp iakttagelseförmåga skildrar Hansen hur en fruktodlarbygd sakta med säkert förvandlas. Olland är ett fruktbart området i norra Tyskland där fortfarande plattyska från hansatiden språkas och det har ett fint klimat för äpplen och körsbär. (Hittade en text om området på just plattyska och det är spännande att läsa blandningen mellan svenska, holländska och tyska - pröva ska ni se hur lätt man förstår.) Frukten och bären har odlats generation efter generation och förädlas till sylter, geléer och brännvin. I ett av husen bor tandläkare Vera Eckhoff med sina två stora hästar. Hon kom som krigsflykting till byn för mer än sextio år sedan men känner sig fortfarande inte riktigt hemma. Hon ses som en excentriker och när dessutom hennes systerdotter som är musiker och snickare kommer dit från storstan med sina vanor så undrar fruktbönderna runt om vad som ska hända. Anne har med sig sin lille son Leon och Vera släpper motvilligt in dem i sitt liv.  Först Leon, sedan musiken och sist Anne.

Grundtonen i den här romanen är ganska sorglig, både Anne och Vera bär på personliga svårigheter som gör dem båda till reserverade personer och inte helt enkla att lära känna, varken för grannarna i boken eller läsaren. Sakta, sakta tar man dem till sitt hjärta och särskilt gillar jag deras skeptiska, egensinniga och avvaktande livshållning. Annes tankar om de överambitiösa föräldrarna på Leons dagis i Hamburg är så roliga att läsa. Överhuvudtaget fångar Hansen konflikten mellan olika värderingar i stad och land på ett mycket underhållande sätt. En av karaktärerna i den lilla byn är en journalist som bestämt sig för att varva ned, hitta lugnet, flytta till landet och gå omkring i nedvikta gummistövlar mest hela dagarna. Han låter renovera sitt korsvirkeshus och köper sig en liggcykel, skriver om människorna i bygden på ett sätt som kanske inte är så särdeles respektfullt och det är bara så roligt gestaltat, gapskrattsvarning!

Samtidigt som hon underhåller så diskuterar Hansen det faktum att också landsbygden behöver anpassa sig till det som marknaden vill ha. Ekologisk odling, rundturer med häst och vagn i äppelodlingarna och försäljning på bondens marknad i stan, allt det är nödvändigt för att kunna fortsätta försörja sig i bygden. På ett vis så är det här alltså en pendang till Fårbondens dagbok som jag läste för några veckor sedan. Viktiga frågor paketerade på helt olika sätt. Båda riktigt bra men Körsbärslandet är bra mycket mer underhållande. Läs, läs, läs!

Körsbärsträdet i vår trädgård. 

snart skördar jag!

den gröna vägen - fantastisk irländsk roman!

Inför Sigtuna Litteraturfestival  föresatte jag mig att jag skulle försöka läsa några titlar av de författare som kommer. Det blir ju alltid roligare att lyssna om man har lite hum om författaren och författarskapet. Sagt och (faktiskt också) gjort. Anne Enrights roman Den gröna vägen  (kommer på svenska i augusti så jag läste på engelska) har allt som en riktigt bra berättelse om en familj ska ha. Jag är mycket imponerad av hennes sätt att med några få ord få mig som läser att vara där, känna det som människorna känner och befinna mig mitt i den här irländska familjen.

I en liten stad på kusten växer de fyra syskonen Madigan upp, mamma Rosaleen är av den lynniga sorten och hon har gift sig med den godmodige pappa Pat som kommer från enkla förhållanden. De fyra syskonen vänjer sig vid att mammans utbrott styr hela familjens vardag och när Dan en påsk kommer hem från storstan och säger att han ska bli präst så bestämmer sig mamma att gå till sängs och inte stiga upp. Inte ens för att gå till kyrkan.

Så börjar den här romanen och snart får vi följa syskonens väg ut i världen. Dan hamnar i New York och det är 80-tal och runt honom dör hans konstnärsvänner, mellanbrodern Ennis arbetar som läkare i olika biståndsprojekt, minstingen Hannah flyttar till London för att skådespela och bara den ansvarstagande storasyster Constance blir kvar i barndomstrakten. När barnen börjar närma sig medelåldern och Rosaleen är änka sedan många år bestämmer hon sig för att det är dags att sälja barndomshemmet. Tid för de fyra syskonen att komma hem för att fira en sista jul. Frågan är om de fortfarande är en familj när de inte längre har huset som samlingsplats? Har de ens intresse av att försöka vara en?

The Green Road - Den gröna vägen är en naturskön plats i verkligheten och i den här romanen så är det en symbol för vägen hem till det ursprungliga, det traditionella och det enkla. Constance får åka den när hon ska besöka sin farmor, där går livet sin stilla mak. Inget av det nerviga och oförutsägbara som finns i hemmet når farmors lilla stuga med hönshuset bredvid. För mig var det här en riktigt glimrande läsning som handlar om behovet att åka bort för att sedan kunna komma hem igen. Jag läste en fin intervju med Anne Enright i The Guardian där titeln var "Ireland is my home but I feel I have been trying to leave all my life." och den känslan förnimmer man mycket tydligt.

Jag förstår att den här romanen nominerats till ett gäng fina priser(Man Booker, Baileys och Costa Awards bland annat) några av kapitlen stannar kvar i minnet långt efteråt. Särskilt är det Dans liv i konstnärskretsar i NY mitt i AIDS-utbrottet som stannar kvar men också gestaltningen av syskonens barndom är oförglömlig. Helt klart en bok värd mycket uppmärksamhet och många läsare!

louisiana literature uppsnack: 5

Chigozie Obioma är en av de författare som kommer till Danmark i augusti för att vara med på Louisana Literature. Min inläggserie med texter om författarnas aktuella romaner fortsätter. Repris från i april 2016: 

Vissa böcker blir bara inte lästa i tid. Chigozie Obiomas romanFiskarmännen har lockat mig ända sedan den blev nominerad till Man Booker 2015. När den sedan tog sig in på den korta listan så blev jag ännu mer sugen och så bestämde vi att ha tema Afrika på Kulturkollo. Då skulle jag minsann läsa och skriva om en av årets finaste romaner. men icke. Igår var Chigozie Obioma i Stockholm på Internationell Författarscen och änterligen blev då boken utläst. Och nu omskriven. Kors i ...

Det är 1990-tal i Nigeria och i centrum för berättelsen finns de fyra bröderna med Ikenna som äldste son. Berättaren heter Benjamin och är 9 och han är likt den bibliske namnen yngst i skaran. Fadern har börjat arbeta i en stad långt borta och kommer hem varannan helg, när hans auktoritet inte längre är på plats tar sig barnen friheter. De bestämmer sig att gå ned till den förbjudna floden för att fiska och väl där drabbas familjen av en förbannelse. Sakta men obönhörligt leder händelsen till att familjen starka gemenskap bryts upp. Utifrån en familj skildrar Obioma det nigerianska samhällets förändring och vad som händer när traditioner och normer som kittat samman en familj, eller ett land, löses upp.

Falkeneraren är namnet på kapitlet där jag som läser inte längre behöver undra över vilket förhållande Obioma har till Achebe. De är både författare som skriver på engelska med en stark förankring i sin igbo-kultur och språket som Obioma använder är rikt på den muntliga traditionens ordspråk precis som Achebes (länkar till min text om Guds pil för den som vill läsa mer om just det). Ungefär en tredjedel in i den nigerianske författarens debutroman kommer den då - blinkningen som inte bara är en snygg blinkeliblink utan befäster en tydlig koppling mellan Fiskarmännen och Allt går sönder. Ingen behöver längre tveka.

Turning and turning in the widening gyre The falcon cannot hear the falconer;     

Things fall apart; the centre cannot hold; Mere anarchy is loosed upon the world,    

The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere The ceremony of innocence is drowned;    

The best lack all conviction, while the worst    Are full of passionate intensity.

och så är det tipsardags igen ...

Min dag att tipsa på Kulturkollo!
Idag blir det får :-) och de snygga modellerna på det här fotot hör hemma i hagen,
vid Stigfjorden vid en stuga nära oss.  

min mors självbiografi - Jamaica Kincaid

När jag läser klart den här romanen och sedan genast skriver om den så smattrar ett närmast tropiskt skyfall mot verandataket. Efter en knapp vecka med värme kom det förlösande regnet och någonstans passar det väderomslaget till just den här texten.

"Denna självbiografi är ett vittnesbörd om en person som aldrig fick finnas och om den person jag aldrig tillät mig själv att bli."

Min mors självbiografi  är en intensiv och ganska utmattande text att läsa där huvudpersonen Xuela Claudette Richardson berättar om sitt liv, som hon själv skapade det på ön Dominica. Hennes mor dör vid Xuelas födsel och hon blir lämnad till faderns tvätterska där hon blir uppfostrad som en av barnen. Avsaknaden av kärlek och behovet av att höra till kommer att prägla hela Xueleas liv, när fadern gifter om sig och Xuela får återvända till honom så tänker hon att det kanske kan bli en förändring men styvmodern visar sig vara mycket svartsjuk. Fadern ser dock till att Xuela får gå i skolan och hon är mycket begåvad, det är bara det att kunskaperna som finns i skolan inte verkar höra samman med flickans eget liv. Hon är en sinnlig person som upplever världen omkring sig i starka intryck och redan som mycket ung inser hon att hon kan förändra sitt liv genom egna aktiva handlingar. Sexualiteten är ett sätt att få övertaget på män och hon använder den som ett maktmedel i ett samhälle som är starkt påverkat av ras och hudfärg. Hetta och svalka, sprakade, vildsint upprördhet och sval eftertänksamhet samsas i den här romanen och den slutar som sig bör med döden.

"Det är döden, den enda verkligheten, den enda vissheten, det enda oundvikliga för alla och envar. "

Det fina förordet av Kristina Sandberg kan man läsa i senaste numret av Karavan, det var faktiskt just det som gjorde att jag gav Kincaid ytterligare en chans. Se Nu Då var inte riktigt i min smak men Min mors självbiografi - det var helt klart en anrättning för mig. Jamaica Kincaid nämns ofta i nobelprissammanhang och jag kan absolut se henne som en framtida pristagare. Originellt och med ett språk som förtrollar, man kan slå upp nästan varje sida i hennes roman och hitta formering som säger det som ska bli sagt så alldeles fantastiskt väl.

nyplanterat

if I knew you were going to be this beautiful I never would have let you go

Romanen med årets längsta (?) titel är läst och vilken bok!

Nu kommer här bara en lite kort text eftersom det här är bokbubblarnas nästa cirkelbok och jag brukar vänta med att skriva allt för mycket innan vi ses. Kan ändå inte hålla mig,  jag kastas rakt in en liten,  kuststad bortglömd av Gud utanför NY på tidigt sjuttiotal. Badorten med sin strand hade sina glansdagar på 20 och 30-talet och det forna badhotellet har förvandlats till ett ställe där man kan få husrum för några dollar. Berättaren är Katie  och hon är just på väg att ta examen från high-school, extrajobbet på den lokala matvaruaffären är ett sätt att få ihop pengar så att hon kan träffa sina vänner på kvällarna och hänga på hotellbaren. Och sukta efter Luke, han som just kommit tillbaka från Vietnam och som sen dess inte är sig lik.

Om man tänker sig att man hamnar mitt i musikalen Hair så får man lite känslan av den här boken. I de olika kapitlen får man lära känna Katies olika vänner och alla är de väg att bli vuxna. Några har fått bli det alldeles för fort genom att strida för sitt land, andra har blivit ofrivilligt gravida och spriten och drogerna flödar. Någonstans i detta myller av ungdomar och deras familjer så återkommer Katies längtan efter att finna sin bakgrund och höra till. Trots att hon bott länge i den lilla orten så är hon inte  självklart med i gängen, hennes föräldrar är välutbildade och hon själv har någon slags ambition. Dessutom vet hon att hon är adopterad, hon är vald av sina nuvarande föräldrar men bortvald av sin biologiska mamma och det skaver.

Det som jag gillar extra mycket med If I Knew You Were Going to Be This Beautiful I Never Would Have Let You Go av Judy Chicurel  är formen. Varje kapitel har sin egen rubrik och handlar om någon av Katies vänner eller en särskild händelse under Summer of 72. Nästan, nästan att man skulle kunna kalla dem noveller. Det är något som vi får prata om när vi ses, bokbubblargänget och jag. Boken är dessutom fylld av referenser till både musik och film, sån't är jag dålig på att snappa men som tur är så finns det en lista längst bak i boken med jukeboxlåtar. Jag väljer Katies homosexuelle kompis Georgies favorit: Rod Stewart med Maggie May

louisiana literature uppsnack: 4

Vid sidan av Linn Ullamn så har jag en absolut favorit av de besökande i år och det är Abdellah Taïa. Jag har skrivit om hans senaste roman på svenska Ett land att dö i tidigare idag och det passar fint att också länka till mina texter om hans tidigare romaner. Läs gärna vad jag skrivit om

Ett arabiskt vemod

Frälsningsarmén 

Kungens dag

Taïa är homosexuell och muslim från arabvärlden och han är mycket aktiv i samhällsdebatten. Man kan ofta läsa hans texter på kultursidorna, senast var det i DN man kunde läsa hans tankar om dåden i Orlando. 

ett land att dö i - nytt från Abdellah Taïa

Ett land att dö i är Abdellah Taïas fjärde roman som översätts till svenska och det här är en roman som kräver full koncentration av läsaren. Taïa har lämnat det tydliga självbiografiska berättandet som präglat hans tre tidigare romaner och utforskar nu en marockansk kvinnas liv, drömmar och önskningar. Mest av allt kanske Zahira önskar sig ett land att dö i, en plats där rotlösheten, rastlösheten och utsattheten inte längre finns. En plats där man inte behöver spela några roller och bara vara i kärlek. I underkastelse av fri vilja, av kärlek och inte av nöd.

Zahira lever i Paris och arbetar som prostituerad, hon säljer sig allt billigare desto äldre hon blir. Allt för att försörja de där hemma i Marocko. Hon blir vän med flera unga män och den som man mest lär känna är Aziz, en transkvinna som är på väg att göra en könskorrigering. Styckena där man kan läsa om Aziz förvirring kring sitt könsbyte och hur hon befinner sig i en tomhet som är omöjlig att fylla ut är de sidor som jag har kladdat fulla med understrykningar. Där brann berättelsen till i min läsning, också delarna som skildrar Zahiras barndom och hur hon ser upp till sin släkting Zeinab fångar mig. Utöver det så upplever jag den här romanen att för fragmentarisk. Jag har i Taïas tidigare böcker uppskattat just att lägga pusslet, att tänka själv och att han som författare litat på min förmåga att göra just det. Men, i den här boken gick jag lite bet. Jag fick läsa, läsa om och eftersom berättaren skiftar, det hoppar i tid och rum samt skiftar mellan dröm och verklighet så var det en krävande läsning. Inte sagt att att den var på många ställen både otroligt vacker och på andra ställen brutalt upprörande. Aziz frågar sig själ genom romanen: vem ska jag vara? Vem skall jag efterlikna nu? Svaret på den frågan kommer i stycket om den algeriska filmstjärnan Isabelle Adjani.

Adjani spelar inte. Det är hennes stora styrka. Hon är oförmögen att spela. Hon är. Hon är. Det vet vi. Det förstår vi. 

För mer ingående text om romanen tycker jag att alla ska läsa recensionen i DN. Extra spännande är det att konstatera att Abdellah Taïa kommer både till Louisiana Literature i augusti och till bokmässan i september. Flera chanser att lyssna till en mycket spännande författare och filmregissör med en alldeles unik röst i litteraturvärlden alltså. Jag ska lyssna - absolut!

en plats i skuggan

Igår var det en dag på sjön och idag hittar jag min plats i skuggan på verandan. I regn och sol, alltid är den perfekt! Nu är det bloggande, planering inför kommande bokevent och lite allmänt fix som ska göras. Till och med betala räkningar är ganska najs i den här omgivningen. 

gånglåt - som hon skriver Elin Olofsson!

Gånglåt är Elin Olofssons tredje roman och den har alldeles i dagarna kommit både som pocket och ljudbok. Jag har lyssnat på den det senaste dygnet och som hon skriver! Lyckos er som har den här fina romanen framför er. Såriga relationer som är gestaltade så på pricken att man bara är där, hatkärleken till hembygden och landsbygden och kärv värma. Ska ni bara läsa en svensk relationsroman den här sommaren så är det givet att det måste bli Gånglåt.

Det hela utspelar sig i Jämtland och till den gamla släktgården har den något bedagade musikstjärnan Salida kommit för att bo hos sin syster och skriva berättelsen om sitt liv. Inte ska hennes liv som artist få falla i glömska även om hon numer har allt svårare att uppträda. Luften räcker inte till och glamouren har falnat. Till hjälp ska Salida/Sonia ha sin systerorter Jenny och konflikten mellan systern som blev kvar och systern som lämnade och blev stjärna i folkparkerna finns som grundton genom hela berättelsen.

Jag läste någonstans att det här är en gånglåt i moll. En skildring av tidens obevekliga gång som efter ett antal refränger slutligen ändå någonstans måste ta slut. Nu låter det på min text som om att det här är en genomsorglig bok, vilket det inte alls är. Där finns sylvassa kommentarer som träffar så perfekt i prick att man småler och konstaterar att landsbygden är sig lik. Västergötland eller Jämtland, same same.

Vi har en fin text av Elin Olofsson på Kulturkollo där hon skriver om sitt skrivande. Läs gärna den!

Min favoritgånglåt får avsluta. Jag har hört J spela den så många gånger och kanske, kanske finns den till och med på någon filmsnutt i gömmorna. Nu blir det istället :

äntligen varma kvällar!

Eva Larsson - skulpturer att fascineras av

Ibland dykar man bara in i något som inte var planerat, så var det när jag stack in nosen i gallerit i Skärhamn på väg till Poke-stoppet (för mig) och glasstoppet (för M). I fönstret mötte mig fantastiska små skulpturer av Eva Larsson. Mina foton gör dem inte rättvisa så jag länkar till hennes egen hemsida. Oj, så fina! Jag skulle gärna se hennes verk i större format på Pilane - det vore en fantastisk miljö.

alla dessa hemligheter - en svensk feelgood i sydfransk miljö

Alla dessa hemligheter av Annika Estassy är en snabbläst och småcharmig feelgood om Louise som plötsligt blivit änka. När begravningen varit och ekonomin ska börjas göras upp inser hon att Konrad, hennes man sedan 35 år, gjort många dåliga affärer. Så många att hon nu står alldeles utblottad. Inte bara har Konrad bedragit henne i alla år, han har också agerat i lagens gråzon. När sedan journalister börjar rota i affärerna bestämmer sig Louise för att lämna bag-in-boxen i det vackra trähuset, lämna sin fantastiska trädgård och resa till sin syster Carina. Hon bor i en by i södra Frankrike och de har inte haft kontakt på mer än 20 år, inte egentligen sedan föräldrarna dog och barndomshemmet såldes.

Utan att berätta för vänner och sina tre döttrar vart hon tagit vägen så drar hon från Sverige och den charmiga delen av historien kan börja. Den om livet i den sydfrankska byn. Romantik lurar runt hörnet och allt man kan köpa på byns bageri smakar himmelskt. Dessutom är det vinplockningstid, det rustas för bröllop i byn och  allt är precis sådär franskt så man bara njuter.

Jag gillade särskilt de franska miljöerna i den här romanen, men några av alla hemligheter som avslöjas kunde faktiskt i min bok kvittat. Jag kan tycka att det ibland blir lite för mycket drama men det hör väl genren till. Allt elände som kan hända ska göra det och sedan ska det sluta med nåder trumpeter och fioler. Jag själv och Louise är ganska jämnåriga och kanske var det därför som jag störde mig lite på att Louise efter 35 års äktenskap inte har en aning om makens affärer, det känns liksom inte som att ett par som är under 55 skulle leva så. Det känns inte 2016 utan mer som för 50 år sedan, ute heller känns tanken på att en graviditet på tidigt 80-tal skulle automatiskt leda till äktenskap ... Utan de här komponenterna skulle det inte blivit någon roman, jag fattar men lite stör de värderingarna mig.

Samtidigt finns där många, många detaljer i den här romanen som jag nickar igenkännande åt (behovet av att plantera tulpaner är en) och de trassliga relationerna med systern, barnen och väninnan är fint beskrivna. De kunde gärna ha fått ta mer plats, romantiken lite mindre ...

Louisiana Literature uppsnack: 3

En av de författare som jag verkligen ser fram emot på årets festival är Linn Ullman. Jag har läst allt hon skrivit som översatts till svenska. Tyvärr så kommer De oroliga först i oktober på svenska och jag hoppas, hoppas att hon kanske dyker upp på Stockholm Literature också. (Med tanke på recensionsdatum så tror jag att jag gissar rätt.) Då har jag hunnit läsa boken också, den som nominerats till Nordiska rådets pris.

I väntan på det så kör jag en repris av min text om Det dyrbara. Från oktober 2012:

det dyrbara - en roman för mig

Jag gillar Linn Ullmans författarskap. Så nu var det sagt, om utifall någon skulle tveka. Jag tycker hon med precisa ordval beskriver och diskuterar samtiden och de vardagliga scener hon målar upp är så lätta att känna igen sig i. Den truliga tonårsdottern där ingen kan göra rätt, mamman som försöker vara duktig och arbetsam med egna företag, pappan som flyr till sitt så kallade arbete, är otrogen eller går ut med hunden, lillasyster som slätar över med sitt solskenshumör. Alla skulle de kunna hamna i schablonfacket men de blir i den nyutkomna romanen Det dyrbara människor. I det ligger Linn Ullmans fantastiska förmåga, hon bagatelliserar inte, hon säger inte att livet är enkelt. Hennes historia är allvarlig och samtidigt så medryckande  och fylld av humor, allmänmänskliga reflektioner blandas med känslan av att alla i stunden gör så gott de kan. Ibland måste det var tillräckligt att göra sitt bästa, att göra det man tror är rätt. På baksidan av omslaget till boken beskrivs den som kammarspel, släktdrama, kriminalhistoria och mänsklig komedi. Allt det är den, och mer därtill.

 Jag blev, som alltid, imponerad. Så lätt och så svårt i en och samma roman, det är min sorts bok det!

man kan inte lyckas med allt ...

För några dagar sedan var här en fin samplantering med blomman för dagen och några luktärt. Så kom snigelattacken :-) Alltså, de är omsorgsfulla när de smaskar i sig! Och de gillar tydligen inte luktärt ...

tiggaren - Sofie Sarenbrants senaste

Tiggaren är en direkt fortsättning på Sarenbrants tidigare böcker om Emma Sköld som inleddes med Visning pågår och Avdelning 73. Helt klart rekommenderar jag att man läser de två tidigare delarna innan man tar sig an Tiggaren. Så, då var det sagt.

Den här berättelsen börjar mitt i natten i en centralt belägen park i Stockholm. Soraya väcks av att några män knäcker nacken på hennes vän och beskyddare. De är båda rumänska tiggare och Soraya förstår att det gäller för henne att fly för sitt liv. Hon har tydligt sett männen ansikten och säkert är det hennes tur att bli mördad härnäst.

I kyrkan i Saltsjöbaden har Emma Skölds mamma och pappa ordnat med en minnesstund. För den minnesgoda så slutade just Avdelning 73 med att Emma blir mördad av pojkvännens före detta flickvän. (Har man dåligt minne, eller dålig koll på vad som faktiskt hänt innan så sammanfattar Sarenbrant de tidigare händelserna och som läsare hänger man med hjälpligt.) På minnesstunden samlas alla Emmas poliskollegor och särskilt Nyllet vill inget heller än att åka tillbaka till polishuset för att jobba vidare för att gripa Emmas mördare. Samtidigt har polisgruppen fullt upp med att utreda ett antal mord på rumänska tiggare som utförts i staden. Nog om handlingen nu.

Mitt omdöme om den här boken är lite tudelat. Jag applåderar Sarenbrants problematisering av den utsatthet som en hemlös, papperslös ung kvinna som tigger på Stockholms gator faktiskt lever med dag efter dag. Natt efter natt. Sorayas liv, och hennes möte med det svenska samhället, skildras på ett sätt som gör att jag funderar ett extra varv när jag passerar tiggare som sitter vid vår lokala matvarubutik och jag gillar berättare som inte väjer för svåra frågor. Eloge! Sen kommer vi till själva intrigen med brotten och de brutala morden. Motiven och genomförandet är klockrent här och de kan jag inte skriva nästan något om utan att avslöja för mycket men jag kan konstatera att för mig blir berättelsen kring familjen Sköld något som jag inte riktigt köper. Det blir allt för konstruerat och faktiskt på många plan ganska  otroligt och då tappar jag känslan av det autentiska som finns i delarna om tiggarnas vardag.

Trots det så är det här en serie som jag läser med behållning, jag kommer absolut läsa vidare. Snabbläst och helt OK svensk deckare meeeeeen, jag har skrivit det förut. Jag fixar inte Katarina Ewerlöf som inläsare, som tur var så fanns den här på Storytel som både ljudbok och text. Efter 10 minuters lyssning så var det bara att byta ... Väldans bra grej det där med både ljud och text.

hon bad om det - en roman om ett superaktuellt ämne

Hon bad om det handlar om Emma, den snygga och populära tjejen som har hela kompisgänget i sin hand. Hon har just fyllt arton och det sista året på gymnasiet har börjat. Livet i den lilla staden på Irland består av plugga, festa och behålla sin plats i hierarkin. Emma kommer från en medelklassfamilj och kan inte hänga med i de ekonomiska utsvävningarna men hon kan två saker, hon kan vara snygg och hon kan parta. En lördag efter fotbollsmatchen hänger hon på på spelarna fest med ett mål, hon ska ligga med den mest populäre killen i laget. Hon klär sig utmanande, blandar drickandet med små piller och när hon vaknar upp på familjens yttertrappa dagen efter så inser hon att natten gått helt överstyr. Snart är hela sociala medierna fyllda av bilder på Emma som totalt borta blir kn***llad av ett helt fotbollslag.

Livet blir totalt kaos, hon försöker låtsats som inget men snart vill hon inte lämna hemmet, hon anmäler övergreppen och då börjar mediadrevet. Facebookgrupper startas, t-shirtar trycks i försvar för killarna och hela kampanjen handlar om "hon bad om det". Till detta förs de katolska värderingar som råder i samhället och uppförandekoden för flickor är helt annan än för pojkar. Ångesten och utsattheten för den unga flickan och hur händelsen påverkar hela hennes familj är utlämnande och sårigt skriven.

Den här boken landar som på beställning rakt in i sommarens rapportering kring sexuella övergrepp på unga kvinnor. Den vill väcka frågan om samtycke och visst blir man både förbannad och upprörd när man läser. Jag blir påmind om Katarina Wennstams skildringar av kvinnors utsatthet både i hemmet och i samhället och de här böckerna behövs, även om de faktiskt är riktigt jobbiga att läsa.

idag tipsar jag :-)

Kika in hos Kulturkollo,
idag tipsar jag!
Det mycket smickrande fotot är
taget en blåsig dag i Hunnebostrand :-)

bookseat = ipadseat

Jag har plockat fram min bookseat och är synnerligen nöjd. Jag använder den sällan till böcker men till i-pad är den ju perfa! Särskilt om man ser en hel omgång av hela England bakar i rad :-) 

Louisiana Literature uppsnack: 2

I mitten av augusti är det dags för Louisiana Literature och en av författarna som kommer dit är Ali Smith. För att värma upp inför festivalen så kör jag en inläggsserie med texter om några av de besökande författarnas romaner. Idag alltså repris av min text om how to be both:

“Ancient and modern meet and speak to each other in this tender, brilliant and witty novel of grief, love, sexuality and shape-shifting identity.”

Så löd motiveringen när Ali Smiths roman How to Be Both tilldelades Baileys Women's Prize for Fiction i våras (2015). Boken var också med på den kort listan till Bookerpriset och nyfiken som jag är så var jag tvungen att läsa. Hamlets 'To be or not to be' ekar i mitt huvud när jag läst klart - i Ali Smiths roman behöver man nödvändigtvis inte välja. Man kan vara både ock. Både i nutidens London och i 1400-talets Ferrara och bilden som gör det möjligt kan man beskåda IRL om man reser till Italien.

Mese di Marzo (detail) by Francesco del Cossa at the Palazzo Schifanoia. Photograph: Heritage Image Partnership Ltd/Alamy. Läs mer i The Guardian där Ali Smith berättar om sin kärlek till den 500 år gamla italienska målningen.

Förälskad i den här målningen är också Georges mamma, eller ska jag skriva var eftersom hon gått bort och lämnat den 16-åriga George och hennes lillebror Henry kvar med en pappa som närmast är handlingsförlamad av sorg. Hon är en brådmogen 16-åring som fösöker att komma tillbaka till något slags normalt liv efter mammans död. Hon gör det genom att återberätta resan som de gjorde tillsammans till Italien några månader innan moderns död, hon undersöker och tar reda på allt hon kan om konstnären Francesco del Cossa. I sitt sökande efter fakta hittar hon fler målningar av konstnären och hon träffar också en väninna som förstår hennes passion. Den första halvan av boken är det alltså nutid och det är tonåringen George som berättar. 

I del två förflyttas läsaren till Italienska renässansen och den unga flickan med stor talang för måleri sörjer sin mor. Hennes far föreslår att hon ska klä sig som pojke så att hon skall kunna gå i lära och lära sig måleriets konst av mäster. Så blir det och hon lever under falsk identitet för att kunna utöva sin konst som hon fyller med budskap och symboler som den som har kunskapen kan tyda. De båda berättelserna hakar fast vid varandra, teman återkommer och snart är man inte riktigt säker på vilken flicka det var som var var. Spännande tankeexperiment som kräver sin läsare. 

Det här är en roman som jag koncentrerar mig för att läsa, språket är utmanande och delvis också formen. I den delen av texten som utspelar sig i Italien är språket ofta fragmentariskt och uppblandat med drömlika sekvenser, fantasier och tankesprång som gör att jag faktiskt inte alltid har koll på vad som händer. I det hänseendet är den samtida halvan om George mycket lättare att ta till sig och jag har lite svårt att förstå varför Smith valt att dela upp romanen på det här viset. Jag kan se hur skickligt hon diskuterar flickornas identitesskapande och hur de hanterar sorgen av att ha förlorat en mor, jag kan också fascineras av tavlan och konstens roll i de bådas liv men varför välja ett så svårtillgängligt sätt att berätta på? 

Onödigt snyggt för en ordinär läsare.

ugglan dödar bara om natten - norsk krimi när det är som bäst

Ugglan dödar bara om natten är del två i serien där poliskommissarie Holger Munch och utredare Mia Krüger tar sig an ännu ett mordfall. En ung flicka har mördats och hittas i skogen på en bädd av ugglefjädrar, runt henne står ljus som formar ett pentagram. Hon är mager som en sticka och i magen finner de bara pellets, det liknar någon typ av ritual men inget liknande har någonsin hänt i Norge. Med kreativt polisarbete och ledtrådar från den ljusskygga delen av internet så närmar de sig långsamt lösningen på gåtan.

Samtidigt så har både Holger och Mia fortsatta personliga problem. Mia mår dåligt och använder både tabletter och alkohol för att döva sin ångest. Holger å sin sida känner sig ensam. Han är 55 och börjar fundera på om relationen med den f d hustrun skulle kunna gå att reparera, han vill så gärna ha en riktig familj. Dessutom genomgår dottern Miriam en livskris, hon har i hemlighet träffat en man som hon blir förälskad i. Han är ung och har ett spännande liv som hon saknar i sitt välordnade hemmafruliv. Kanske kan ett nytt förhållande väcka glöden från hennes ungdom?

Flera livskriser i en och samma berättelse alltså och det är en av boken styrkor - och svagheter. Samtidigt som karaktärerna visar sina mänskliga sidor och man lär känna dem väl så blir det ibland lite väl mycket och i den här boken tycker jag att det till viss del skymmer brottet och de intressanta psykologiska drivkrafter som finns att skildra och upptäcka i det. Randanmärkning dock, det här är en spännande och välskriven kriminalroman som passar om man t ex gillar Jussi Adler Olsen eller Hjort/Rosenfeldts böcker. Jag kommer definitivt läsa nästa del i serien också!

det där med ljudböcker - en runda till

När jag browsar genom dagens digitala morgontidningar (ja, jag har tre på sommaren, frågor på det?) så finns där en hel del spännande som ligger mig varm om hjärtat. I SvD kan jag läsa om novellens framfart, i GP är bästa Helena Dahlgrens bok 100 hemskaste recenserad och i DN handlar det om ljudböcker.

Att ljudboken numer närmast är i var läsares öra är lite överdrivet men också bland mina bekanta har ljudbokslyssnandet ökat rejält de senaste åren. Jag själv lyssnar numer dagligen på ljudböcker och ungefär en tredjedel av de böcker jag läser på ett år har jag lyssnat på. Det som var spännande med DN s artikel var huruvida det ökade ljudbokslyssnandet påverkar författarna i sitt skrivande? Kanske är det numer allt viktigare att en roman kan göra sig också som ljudbok?  Storytel har det senaste börjat med specialskrivna följetonger som skall lika de tv-serier som produceras exklusivt för t ex Netflix eller HBO. Starka karaktärer, inte för komplicerad berättarstruktur och en händelsedriven handling är framgångsfaktorer för böcker som passar bra till lyssning menar Storytel.

Jag började genast fundera på mitt eget lyssnande, vad gillar jag och hur väljer jag?

För mig funkar det allra bäst att lyssna på deckare eller feelgood, böcker med lättsam ton eller spännande handling som gör att man inte tappar intresset. Jag är alltså spot-on Storytels analys när det kommer till val av bok. De böcker jag läser som kräver mer koncentration de läser jag på papper eller som e-bok och troligen kommer jag att fortsätta med det. Inte vill jag att böckerna som kräver lite mer av mig som läser skall försvinna ut i marginalen eller att författarna ska anpassa sig till det populära ljudboksmediet. Är det så att mina val av lyssning kommer att påverka hur framtida böcker blir skrivna? Troligen, det är ju en marknadsekonomi vi lever i. Just den tanken gillar jag inte, vad tänker ni andra?

undras om det finns några Pokémon här?

Inte förrän sent i går kväll kunde jag skapa mig ett konto på PokémonGo och några små monster har jag redan kunnat fånga. Här ute på landet är det långt mellan dem och ett riktigt bra tips är att ha med sitt extrabatteri. Det här är ett spel som slukar batterier, helt klart. En av monstren som jag hittade satt dessvärre i en grannes trädgård så den fick jag hoppa över. Nu får vi se om det ens går att spela här eller om det får bli en tur till stan en av dagarna ...

Alla roliga saker som är gratis, kan få människor att röra på sig,  prata med varandra och hjälpas åt gillar jag. Klickar på gilla och inser att jag säkert inte alls kommer att fånga dem alla. Troligen inte alls men vad gör det. Några mulna dagars underhållning är gott nog. 

the shepherd's life - fårbonden James dagbok

Fårbondens dagbok: ett liv på den engelska landsbygden, så heter James Rebanks självbiografiska krönika över ett liv på landet i norra England. När jag skulle skriva boken titel så ändrade autocorrect det envist till "Dårbonden" och visst finns det på många håll en allmän uppfattning att de som envist håller fast vid sina förfäders mark, odlar den på samma vis som generationer gjort och som besitter mängder av kunskap om sådant som de flesta av oss inte längre värderar är något av dårar.

De senare åren har trenden ändå vänt, åtminstone här i Sverige. Med en generation av unga hipsters som vill odla sina grönsaker, brygga sitt öl och ha surdegskulturer jäsande i köket så finns ett intresse för det genuina, det äkta. James Rebank har med sitt twitterkonto @heardyshepherd1 låtit människor följa hans vardag som fårbonde i The Lake District och texterna därifrån har sedan omarbetats till en bästsäljande bok. Jag köpte den på min resa till Bath och jag ska villigt erkänna att det finns mycket i den här boken som inte intresserar mig särdeles och annat som jag känner igen både samtiden och mig själv i.

James berättar om hur han växte upp med ett mål i sikte, att bli en riktigt ansedd fåraherde. Han beundrade sin farfar och arbetade sida vid sida med honom, all den ovärdeliga kunskap han fick i arbetet var helt oviktig när det kom till vardagen i skolan. Han hade sin framtid utstakad och skolarbete och läsning var ointressant, i hans värld såg man ned på de som ville studera och såg på dem som märkvärdiga, närmast som svikare eller bedragare. När James sedan ändå gjorde resan med studier i Oxford så hade han en lång väg tillbaka för att kunna bevisa att han fortfarande var en kompetent bonde, han hade en rejäl uppförsbacke för att bli en av gemenskapen igen. För att kunna driva sin gård vidare krävs det att han arbetar med annat också och med internet på fickan kan han ta uppdrag som finansierar småbruket. Nu är jag inte allt uppvuxen på en bondgård men jag är väldigt mycket uppvuxen med just de värderingarna och oavsett om det var småbyarna i det engelska höglandet eller småbyarna i kanten av västgötaslätten så var kulturen densamma. Det finns kunskap som räknas och kunskap som inte räknas, så är det bara.

James Rebanks vill också diskutera huruvida landsbygden enbart ska vara ett ställe för stressade storstadsbors rekreation eller om det ska fortsätta vara ett ställe där människor arbetar och bor. Det är ju ett ämne som är mycket aktuellt även här i Sverige. Nu lever och brukar Rebanks jorden i ett litet område som tar emot miljoner vandrare varje år och det går ju knappast att jämföra med något i Sverige men frågan känns igen. Huruvida landsbygden faktiskt är den romantiska plats som beskrivs i dikter eller i barnböcker eller en plats för försörjning vill Rebanks få oss som läser att reflektera kring.  Samtidigt som han så smått ironiserar över William Wordsworth och Beatrix Potters hedar så har han här chansen att ge en annan bild av sina förfäders land, sitt vardagsliv. Den chansen tycker jag inte att han tar fullt ut, det är fortfarande en pastoral idyll han i mångt och mycket skildrar (miljöbeskrivningarna är fantastiska så inget ont om dem). Det dagliga regnandet, skiten, leran och de utslitna kropparna nämns i förbifarten, mest under vinteravsnittet men är nedtonat.

Så till det som gjort att det har tagit mig lång tid att läsa den här boken: alla ingående detaljer kring fårskötsel. Alltifrån hur man avvänjer lammen till hur gräset skall tas om hand för att bli bra hö till hur man förbereder fåren för utställningar och hur man avlar fram en allt bättre hjord. Väldigt detaljerat, och sällan har jag läst en bok på engelska där jag var tvungen att slå upp ord. Med den här boken var jag emellanåt tvungen, som tur är så har jag ett hum om jordbrukeri så ganska ofta trillade poletten ned men ändå. Jag tror att man får vara rejält intresserad om man ska uppskatta just det här. På många vis skickligt skrivet och ett angeläget innehåll men alldeles för detaljrikt för min smak.

en dryg månad kvar till Louisiana Literature - dags för uppsnack

Ännu har det detaljerade programmet för Louisiana Literature dykt upp men de internationella författarna har de aviserat vilka som ska komma. Jag ser grymt mycket fram emot att höra Linn Ullman och jag har läst en hel del av de författare som kommer att dyka upp. För att förbereda mig på bästa sätt så kör jag en liten reprisomgång här på bloggen med texter om de aktuella författarnas böcker. Börjar med Julian Barnes. Från 2011:

What you end up remembering isn't always the same as what you have witnessed. 

Det konstaterar Tony Webster där han sitter i sin lägenhet. Han är en vanlig, på ytan anspråkslös, man i slutet av medelåldern som är nöjd med sitt avslutade yrkesliv som historiker, umgås mest med sin ex-fru och nöjt ser på hur dottern trivs med familjelivet. En dag får han ett brev som berättar för honom att han ärvt en liten summa pengar och en dagbok som visar sig ha tillhört en ungdomsvän. Han bestämmer sig då för skriva ned sina minnesbilder för att försöka komma sanningen på spåren. Han inser snart att sanningen kanske inte är det man minns utan måhända det man glömt eller förträngt och berättelsen börjar med fragment från Tonys smått förhärligade ungdom. Där möter vi det lilla gänget på 4 pojkar som känner de hålls i fångna i en hage där de studerar, diskuterar och väntar på att livet skall börja. We were book-hungry, sex-hungry, meritocratic and anarchistic.  Tony träffar en flicka: Veronika och glider allt mer från sina kamrater, när sedan en av vännerna tar sitt liv så löses kamratgänget upp. Alla lever sina liv.

Så småningom hamnar läsaren i nutid och vi kan inse, precis som Tony Webster, att känslan i slutet av livet inte alltid överensstämmer med ungdomens ideal. Människan förändras och livet tar andra vägar men när Tony blir påmind om ungdomsvännerna och ungdomsförälskelsen får han anledning att ompröva sin bekväma pensionärstillvaro. Så långt handlingen i boken.

Julian Barnes diskuterar i sin Man-Bookerprisbelönta roman The Sense of an Ending det där med åldrandet, tiden och minnet. Livet är inte bara addition och subtraktion. Vi lägger förvisso till och drar ifrån och vissa händelser, tankar och minnen multiplicerar sig och gör livet komplext. En av tankarna som jag fastnade för hos Barnes var hans resonemang kring hur en människa förändras eller inte. Med risk för att bli tradig med massor av citat så kommer här ett sista. Julian Barnes tunna roman är sprängfylld med reflektioner skrivna på det vackraste av språk. Lyssna bara på:

Does character develop over time?

I sometimes wonder. Our attitudes and opinions change, we develop new habits and eccentricities; but that's something different, more like decoration. Perhaps character resembles intelligence, except that character peaks a little later: between twenty and thirty, say. And after that, we're just stuck with what we've got. We're on our own. If so, that would explain a lot of lives, wouldn't it? And also - if this isn't too grand a word - our tragedy.

det hänger en ängel ensam i skogen - perfekt semesterläsning

Det hänger en ängel ensam i skogen av Samuel Björk är en riktigt spännande deckare som utspelar sig i Norge. Holger Munch är en polis i sina bästa år som efter en misslyckad utredning förflyttats från sin ledarroll i mordgruppen i Oslo till en undanskymd håla. Hans team är upplöst och Mia Krüger, han unga briljanta kollega, har helt lämnat världen och bosatt sig på en ensligt belägen ö fast besluten om att supa och missbruka sig till döds.

Så dyker då det första mordet upp, en liten sexårig flicka hittas upphängd i ett träd. Hon är klädd i finkläder och har en skolväska runt axeln fylld med skolböcker, runt halsen hänger en lapp där det står "jag reser ensam". Holger söker upp Mia för att försöka övertala henne att ta sig en titt på fallet och snabbt är både hon och vi som läser helt indragna i ett fall som kräver mycket av polisgruppen. Dessutom involveras Holgers mor, dotter och barnbarn i utredningen och både Mia och Holger misstänker att morden kan ha något att göra med just dem, är det någon slags personlig hämnd?

Säljtexten till den här boken kallar den gastkramande thriller och jag skulle hellre vilja kalla den kriminalroman. Det är inte action och ensamma superpoliser som är styrkan. Det är handlingen, som är skickligt sammanvävd och gruppen av poliser som samarbetar med Holger som ledare och Mia som kreativ och samtidigt logisk hjärna som gör den här boken olidligt spännande. Sedan är det en bok fylld av människor som det är lätt att tycka om, jag känner med många av karaktärerna och vill att det ska gå bra för dem. Jag har lyssnat på ljudboken men jag ser att den också finns i pocket, perfekt semesterläsning!

Norska deckarförfattare är just nu på gång här i Sverige och jag har ju skrivit om Jörn Lier Horsts böcker vid flera tillfällen, nu finns här ytterligare ett författarnamn att lägga på minnet. Samuel Björk.

idag tipsar jag!

Idag är det min dag inne på kulturkollo,
det är lite tantvarning på dagens tips men det bjuder jag på.
Bokstavligen :-) 

så nära barfota - roman om en livskris

Ellen börjar nära sig femtio, barnen är utflugna, maken sedan tjugofem år är ganska trist och arbetet som lågstadielärare går på rutin. Smått överviktig, bara klädd i svart och inga hobbies att ägna sig åt på de allt ensammare kvällarna - som upplagt för en rejäl livskris alltså. Vad ska Ellen göra för att få tillbaka gnistan i sitt liv? Ska hon som barndomskamraten Lana bli förälskad i en man från Ghana och lämna allt det bekanta?

Som ett försök i att pigga upp sig åker hon och väninnan Caroline på spa, där börjar de prata med ett par jämnåriga män och när Ellen får frågan om vad hon drömmer om kan hon inte svara. Vad drömmer hon om? Måndagen efter spa-helgen går Ellen in i en utmattningsdepression och vägen ut ur den blir lång och kräver en resa till väninnan Lana i en liten by i Afrika där hon kan vandra så nära jorden det bara går, så nära barfota.

Marie Hedegard har med sin debutroman skrivit berättelsen om en alldeles vanlig kvinna som bestämmer sig för att våga se efter om livet har något mer att erbjuda. Den är lättläst och medryckande skriven och visst finns där igenkänning att hitta för en medelålders kvinna, många som befinner sig mitt i livet med etablerat yrkesliv, långvarig partner och utflugna barn kan säkert identifiera sig med Ellen. Kvinnan på omslaget är en kvinna på språng, med stuns i steget, och den bilden tycker jag är väl vald för boken. Ellen förmår sig att resa, upptäcka något nytt och förändras på vägen och faktiskt lyssna på sitt hjärta.

Som av en slump så har jag läst två böcker i rad om kvinnlig vänskap, i den här romanen är det Ellen och Lana som genom åren stöttat och utmanat varandra och man kan nästan känna det som om att man träffar en uppriktig väninna när man läser. Man kan spegla sig i Ellen och Lanas olika sätt att leva sina liv och man kan börja fundera på hur man själv vill leva, vad man värdesätter och vad som är viktigt. Ellen visar att det inte är för sent. Aldrig för sent.

allez les bleus!

Så blir det då dagen för finalen och jag kan förstås inte göra annat än att hålla på hemmanationen. jag har pepprat både blogg, FB och Instagram med fotbollsinlägg de senaste veckorna så jag ska helt enkelt fatta mig kort. Heja Frankrike! (Och skulle ni vilja läsa en bra fransk bok under tiden ni väntar på matchen så kan ni i princip välja valfri titel utgiven av Sekwa. Jag har skrivit om många, många här på bloggen och ångrar ibland att jag inte har taggat alla inlägg med land, det hade förenklat länkning helt klart. Hoppar över det just idag. Klicka er till förlaget istället, de är fenomenala på franskt!)

Kör en repris på en klassiker istället. Text från 2013:

Bonjour Tristesse, goddag vemod, sorg och ruelse. Äntligen har jag fått tummen ur att läsa den här tunna franska klassikern och jag undrar varför det tagit så lång tid? Det här var ju en fantastisk läsning, på 100 sidor prick får jag lyssna till Cécile som berättar om den där sommaren när hon var 17. Hon har just kuggat sin kurs på Sorbonne och sommaren skall tillbringas tillsammans med fadern och faderns älskarinna Elsa i ett hus på Rivieran. Två månader av lättjefullt liv ligger framför dem när faderns väninna Anne dyker upp från Paris, spelets regler förändras i ett slag, maktbalansen skiftas och Cécile är inte längre sin fars lekkamrat utan dotter. Mer om bokens handling hittar man på wikipedia   där jag också kan läsa att den filmats redan 1958. Jag kan tänka mig att moralen och bristen på moral kan ha upprört en del i femtiotalets Frankrike, min engelska upplaga marknadsförs med att den är den ocensurerade versionen... Vad som kan ha varit så utmanande att det måst censureras undrar man ju när man läser den nu? Jovisst kan jag gissa men just det där att läsa en roman och försöka läsa utifrån sin tid, sin kultur och sina sociala konventioner är mycket spännande! 

Jag kan alltså inte annat än att totalkapitulera för den här kortromanen, den är så välskriven och så tät i sitt språk att närmast varje rad kan plockas ut och användas som citat (dessvärre läste jag den på engelska och det känns konstigt att använda dem i en svensk text om en fransk bok...).  Francoise Sagan blev med sin debutroman, som kom när hon själv var 18 år gammal 1954, en megakändis och levde att liv med vackra kläder, alkohol och snabba bilar och på omslaget kallas hon en fransk F.Scott Fitzgerald. Inte utan att där finns många beröringspunkter mellan The Great Gatsby och Bonjour Tristesse, undra om Sagan hade läst Fitzgeralds roman? 

Oavsett vilket. Lägg ett par timmar på en underbar fransk klassiker redan idag! Lundströms bokradio bokcirklade i våras, avsnitten finns kvar på webben för den som har lust att lyssna ikapp. 

kläder och väder och totalt noll napp

Visst nappar det bäst i småmulet väder? Nåja, med pilkar och agn, äggmacka och kaffe så är det ändå en fin förmiddag. Måsarna som cirklade runt oss fick besviket söka sig annanstans. Inget rens här inte. 

the story of a new name - Ferrante del 2

The Story of a New Name är del två i Elena Ferrantes neapelkvartett och det är ungdomstiden som skildras. Efter att fullkomligt ha älskat Min fantastiska väninna så kunde jag inte vänta tills i oktober när del två kommer på svenska, läste helt enkelt på engelska. Och jag blev faktiskt lite besviken. Det storögda, något naiva barnsliga sättet att se på världen har i del två (helt logiskt) ersatts av ett tonårsbabbel.

När del två börjar så har Lina vid 16 års ålder gift sig och blivit signora Carracci och Elenas pojkvän från grannskapet önskar inget hellre än att de också ska stadga sig. Elena måste välja, att ta den enkla vägen och bli en bensinpumpsföreståndares hustru eller bryta sig loss och studera vidare på gymnasiet. Att de båda väninnorna är intelligenta nog för studier råder inget tvivel om men köns- och klassrollerna är cementerade. Inte bara kvinnorna pressas in i en mall, också männen lider av att leva upp till de förväntningar som ställs på dem. Med hjälp av Lilas påtryckningar så bestämmer sig Elena att studera vidare och i och med det beslutet så fjärmar hon sig allt mer från sin familj, sina barndomsvänner och kvarteren där hon växt upp. Vänskapen mellan de båda skolkamraterna utvecklar sig allt mer till ett spel där Lina har det ekonomiska övertaget och Elena har friheten att välja sin framtid. Där finns ju en värld utanför kvarteren där de är uppvuxna och maktförhållandena skiftar ständigt mellan de två flickorna. När Elena tar med Lila på en bjudning hos sin lärare, eller när Elena anställs av Lina för att följa med på semester till kusten så rubbas spelreglerna. Utan att avslöja allt för mycket så diskuterar del två i den här kvartetten huruvida det är möjligt att förändra fasta roller, rubba traditioner, vara sann mot sig själv och samtidigt hedra sin familj.

Det blir lite för pladdrigt, lite för mycket ältande fram och tillbaks (tänk er ett telefonsamtal mellan tonåringar som varar i dygn) och detaljerat skildras alla de olika turerna. Nu är det katolska Italien på 50-talet som skildras och de regler som gäller är patriarkatets, särskilt i de kvarter där flickorna växer upp. På den engelska översättningens framsida liknas Ferrante vid en arg Jane Austen och det är spot on. Sociala turer som i en välövad dans, omständligheten i berättandet och det aldrig avslutade pratandet. Det som jag saknar hos Ferrante jämfört med Austen är humorn och ironin. Kanske är det därför jag inte riktigt är lika begeistrad, där saknas det lekfulla och nu blir det nästan 500 sidor bra roman men jag är inte helsåld.

Självklart kommer jag att läsa vidare om Lila och Elena men att kasta sig på del tre känns inte längre lika häpet.

midnattsflickor - nytt av Jonas Moström

Gårdagens lyssning var Midnattsflickor, skriven av Jonas Moström och bra inläst av Marie Richardsson. I Midnattsflickor får vi åter igen möta gärningsmannaprofileringsteamet där psykiatrikern Nathalie Svensson ingår. Den här gången är det Uppsala som är orten där brott har begåtts, tre unga studentskor har våldtagits och den sista av dem har dessutom mördats. Alla vid midnatt. Nu gäller det för Nathalie och hennes kollegor att hitta förövaren innan midnattsmördaren slår till igen.

Samtidigt som Nathalie arbetar nästan dygnet runt med sitt uppdrag hos polisen så har hon ett ovanligt trassligt privatliv. Hon ligger i vårdnadstvist om sina två barn, den mördade flickans mamma är hennes nära väninna, hon vägrar att gå på sin fars begravning och hon planerar att återse sin syster. Utöver det så joggar hon, träffar män för snabbt och kravlöst sex, blir förälskad och allt detta på några dygn. Nja, det är min invändning mot den här serien, det är bara för mycket. Ingen människa kan orka med det maniska tempot. Jag blir andfådd av att bara läsa.

Annars är det här en spännande och lättläst svensk deckare som passar särskilt bra om man är lite sugen på brott i universitetsmiljö. Den utspelar sig som sagt i Uppsala och författaren har använt de historiska miljöerna på ett sånt sätt att jag blir sugen på att åka dit och se både domkyrkan och den anatomiska teatern.

dagens gnöl

Som en tjuren Ferdinand satte jag mig häromdagen på en geting. Jag lovar att nu två dagar senare gör bulan i baken det fortfarande svårt att sitta stilla. Alltså måste jag ta mig både en och två promenader. Och då blåser det motvind - typ kuling. Oj, så synd det är om mig. Och förfärlig utsikt har jag också. 

Gohelg på er alla bloggisar!