tack och hej!

Nästan två månaders intensivt augustbloggande är härmed till ända. Jag kan i ärlighetens namn inte tycka något om vinnarna i varken barn och ungdom eller fack eftersom jag inte läst alla de nominerade men i skön kan jag utropa ett litet försiktigt jippi, jippi! De polyglotta älskarna var inte min favorit men den är helt klart en värdig och spännande vinnare. Lina Wolffs genuina glädjefnatt på galan var härligt att se och jag kan tänka mig att det är en perfekt bokcirkelbok. Det finns mycket att upptäcka i den, mycket samtala kring. Tror man att det är en romantisk berättelse så lär man stänga pärmarna ganska snabbt, visst handlar det om kärlek men av annat slag än det rosenskimrande. 

Generellt så kan jag väl tycka att medan Svenska Akademin närmat sig en ny(gammal) genre och vidgat litteraturbegreppet med sitt val av pristagare i år så har Augustjuryn allt mer snävat in och siktar på litterära-litterära texter. Inget fel i det, men kanske kan jag tänka att för många läsare är de nominerade böckerna i år ganska krävande. För mig var det rasande fin läsning, det mesta, men ingen av texterna som jag läst i skönlitteraturklassen är direkt lättillgänglig. Däremot i fack, där finns flera titlar som har potential att hamna under många granar om några veckor. Fattigfällan, 1947 och Skotten i Köpenhamn är alla böcker som jag tror passar många. 

Hurusom, nu är det tack och hej för mig som augustprisambassadör. Stort tack för att jag fick möjligheten att hänga med på det här äventyret och kul att så många läsare har hittat hit. Välkomna igen så ska jag fortsätt att bjuda på en salig blandning av texter om böcker, kulturupplevelser, lärartankar och en och annan resa.

dagen efter är dagen efter

Hemma i Göteborg igen efter ett intensivt dygn i huvudstaden. Med mig hem har jag de nominerade texterna från Lilla Augustpriset i en fin liten bok, en ackreditering, ett program och många minnen. Det var en pampig inramning i konserthuset, jag älskar jugend, och väldigt fint ordnat alltsamman. Finast av allt tycker jag var sättet som de olika nominerade presenterades. Tonen sattes direkt när kulturministern inledde och höll ett tal till alla de som nominerats till Lilla Augustpriset. Hon är verkligen ett proffs! När sedan böckerna i de olika klasserna skulle presenteras så hade utvalda personer fått läsa och tänka till kring innehållet, starkast intryck gjorde kanske Caroline Krook och Ison Glasgow. Ofta mycket bra och genomtänkta val och med sina personliga tal så lyftes böckerna fram mycket fint. Anna Ternheim var kvällens artist och hon var grym. Vinet gott, maten i lagom stora munsbitar och sällskapet trevligt. Egentligen undrar man bara om rätt bok vann? 

Det får jag skriva mer om imorgon när huvudet är lite piggare än idag. Återkommer.

Ugglan & boken, Som ett sandkorn och jag :-) 

nu är det gala!

Här är stängt för gala men vill ni följa mitt äventyr live så kika på sändningen:

PS. Hoppas att jag ska kunna instagramma lite under kalasets gång också, jag finns på @ochdagarnagr

jag samlar ihop mig inför galan

Såhär dagen innan prisutdelningen så tänker jag att jag ska samla hop det som jag skrivit om de nominerade titlarna. Både för att jag ska påminna mig själv om vad jag tyckt och tänkt och kanske är det någon bloggbesökare som gillar att ha allt samlat. Kör bokstavsordning:

1947 - recension och text från Sigtuna Literature

Aftonland - recension och boksamtal

De polyglotta älskarna - recension 

Djur som ingen sett utom vi - rapport från bokmässan

En dramatikers dagbok 20132015 - reflektion kring texten och genren

Eländet - recension 

Fattigfällan - recension 

Välkommen till Amerika - recension, bokcirkel, boksamtal 

Utöver det så finns mängder med inlägg på bloggen om sån't runtomkring. Införspekulationer, galakläder och diverse. Allt är taggat med Augustpriset 2016.

Jag känner mig ganska redo inför utdelningen imorgon, jag har förberett mig så väl som bara var möjligt. Nu är det bara att vänta och se vem som tar hem priset. I den skönlitterära klassen hoppas jag på Välkommen till Amerika, vilken titel hoppas du på?

härifrån till verkligheten - överraskande bra relationsroman

Eva Rydingers Härifrån till verkligheten är en kort och lättläst bok som jag har lyssnat på den senaste veckan och jag blev mycket positivt överraskad. Det är en fin relationsroman om Marianne, en snart 75-årig mor och hennes vuxna dotter Karin. De har båda blivit änkor och de kämpar var och en med att lägga skuldkänslorna över sina makars död bakom sig och hitta tillbaka till livet. Modern bor i sin skånelänga och känner sig som en pausfågel - hon kvittrar några gånger om året när barnen kommer på besök, dottern bor med sin son i Stockholm och arbetar som redaktör på ett förlag. En dag får hon ett manus att läsa som är skrivet av en man som förlorat sin hustru och som skildrar hur han tagit sig igenom sorgen, hon blir upprörd över att han gått vidare så snabbt. Kan man verkligen älska igen om den man älskar försvunnit från en? I Mariannes liv kommer en pensionerad rörmokare in genom dörren och hon blir förälskad. Hur ska nu hennes vuxna barn ta emot hennes nya man?

Det här är en fin roman som handlar om att det ibland är bäst att låta hemligheter vara hemligheter och att de ibland är bäst att bara vara ärlig och syna korten. De båda kvinnorna är mer än mammor och makor och vägen till att våga undersöka det är inte lätt. Det är bokens styrka, den är lättläst men förenklar ända inte det svåra och sargiga ämnet. Många kan säkert relatera till de båda kvinnorna i romanen och känna igen hur svårt det kan vara att lyssna på varandra mellan generationer. Bra bok, läs!

hur skulle du leva dina sista 100 dagar?

Underhållande och livsbejakande bok om ett svårt ämne.
Kika in på Kulturkollo så kan du läsa mer!

och dagarna går ...

Imorgon på Kulturkollo är det dags för mitt Italieninlägg.
Värmer upp med en bild från Villa d'Este, 2009.
Och dagarna går ... 

Vi snackar en stund om Aftonland!

Eftersom jag redan läst Therese Bohmans Aftonland och skrivit om den här på bloggen så bestämde jag mig för att bjuda in till ett nätsamtal om boken. Här kan ni som vill läsa vad jag och LittleMeandMyBooks pratade om tidigare i dag. Välkomna till vår minibokcirkel!

LMaMB: Mina första tankar är att boken är en process av känslor. Känslor som ska processas i olika stadier för att Karolina i slutet ska kunna slå sig fri. Anna: Känslan av ensamhet är den som drabbar mig hårdast, tänker du på fler känslor? LMaMB: Ensamhet genomsyrar hela boken men också uppgivenhet, skuldbeläggelse, anklagande. Jag tänkte på Dantes "Den gudomliga komedin". Hur Karolina går genom "Helvetet" och "Skärselden" för att sedan hamna i "Paradiset" där hon sluter fred både med sig själv (mognad) och både med situationen.Temat är ensamhet men den bottnar i olika faser i en människas liv. Anna: Den senaste veckan har Karolinas sätt att leva sitt liv det debatterats i media. (Läs Gulliksens text här) Hon sägs utmana den kvinnliga könsrollen. Håller du med? LMaMB: Ja, om den indoktrinerade kvinnliga könsrollen nu är normen så ja, det Karolina eller Therese Boman gör är att utmana den roll som kvinnor har lärt sig att efterleva för att lyda andras behov.Det är helt klart tabu att leva ett fritt liv när samhället har krav på en viss norm som kvinnor ska efterfölja. Anna: Ja absolut! Det är en viktig roman på det viset att den ifrågasätter den snäva roll som kvinnor förväntas passa i. Något som jag tänkte på var konst-temat i romanen. Det handlar ju också om att utmana gränserna. Jag googlade mycket runt konstverken. LMaMB: Tyvärr så gjorde jag ingen undersökning kring konstverken eller konstnärerna. Jag missade mycket information där, skulle jag tro. Dock var det ett intressant upplägg att ha hela berättelsen kring konst. Vad som slog mig om just konst och de olika konstnärerna är att kvinnor har tagit rollen som innovatör, lagt fram sina ideer och blivit mer eller mindre bestulna på ideerna eller givit bort ideerna. Jag tänker också att något driver Karolina till att gå från tvåsamhet till ensamhet. Vad tror du driver Karolina? Känslan av ensamhet är grundtemat men vad driver Karolina till just ensamhet? Anna: Åldrandet kanske? Att bli medelålders och inse att livet ska fortsätta likadant till döden. Hon saknade ju mycket hos sitt ex. Bland annat sex. LMaMB: Ja, samtidigt också saknaden av att bli älskad, spontanitet, att bli åtrådd? Jag funderar också kring om inte Karolina var ensam i sitt förhållande, att det var mycket givande än tagande? Samtidigt gillar jag Karolinas synvinkel på fortplantning, att människor kan göra vad som helst bara för att kunna fortplanta sig. Att bli kvar i ett långtråkigt och intet givande förhållande. Att Karolina går emot sin egen tes/synvinkel i fortplantningen, att hon inte har något med just den processen att göra, är också befriande. Det är ändå en biologisk klocka som kvinnor lever efter. Att skapa ett liv innan bäst före datum har passerats. Anna: Men hon verkar inte veta hur hon ska bära sig åt för att skapa det där livet. Hon blir ju allt mer desperat. LMaMB: Så sant, hon blir desperat, vill leva ett liv som alla andra. Anna: När jag läste tänkte jag också på hennes fascination för det stilla livet på museerna och i konsten mot det vilda i apan och vad som skiljer det djuriska och det civiliserade i människan? För att återkomma till den kvinnliga konstnärens påstådda påverkan som musa så var det på något sätt typiskt att en ung manlig forskare försöker göra karriär på det. LMaMB: Fascinationen av det vilda och djuriska... Men bottnar det inte i att få veta vad som drev G till att vilja bli parad med en apa? Att fascinationen i sig var försökspersonen G och hennes liv. Det vilda och djuriska landar också i att Karolina vill agera och göra så som det faller henne in och inte bli styrd av samhällets normer? Bingo! Varför försöker Anton ens lura Karolina, spela på sexualitetens strängar, för att göra en karriär? Ville Anton leka med Karolinas känslor och mata henne med information om en icke erkänd kvinnlig konstnär, bara för att underminera Karolina och ta ett språng i sin karriär? Vilket lurendrejeri! Vilken revansch Karolina gör! Från att vara helt vilse i sitt liv, där sista utvägen är att nattdrömmarna ska slå in, tar hon över rodret och styr sitt skepp mot mål! När hon krossar Anton, samtidigt förminskar Lennart... Anna: Tycker du verkligen det? Är hon verkligen kapten? LMaMB: Ja visst! Det är ett strålande avslut som There Boman har åstadkommit. Sista sidorna rycker hon tag i kragen och växer som individ.Det blev mer som "Här är det jag som bestämmer". Men vad tycker du, i det stora hela, om Karolina och hennes liv? Om hur Therese Boman ger oss en desillusionerad människa? För även om Boman ger oss bilden av en människa som hela tiden när som helst kan tappa kontrollen, tar berättelsen en oanad vändning. Anna: Det är helt klart ett ovanligt kvinnoporträtt och jag tycker inte särdeles om Karolina. Varför har jag svårt att sätta fingret på, hon är inte sympatisk vilket inte är störande i sig men hon är stökig och svår att förstå. LMaMB: Karolinas personlighet, ja vad kan jag säga om det, mer än att hon har stirrat sig blind på sin egen karriär och glömt bort hur det är att leva?Sympatiskt är hon inte, men hon väcker en viss empati hos mig. Jag tycker inte synd om henne eller något annat, snarare känner jag med henne. Just till det här att varje individ ska leva efter den normen som samhället tvingar på en, oavsett vilket kön individen tillhör. Anna: Gillar som sagt inte det nästan mekaniska i henne, hon har dålig koll på vad som är viktigt i livet för henne. Däremot är jag imponerad av romanen i sig. Tycker det var en spännande läsning. LMaMB: En otroligt imponerande roman som har flera bottnar. Här finns det något för alla. Stort tack för samtalet LittleMeandMyBooks! Det var spännande att snacka och jag fick tänk flera varv igen kring boken. Hoppas att det väckte några nya funderingar hos er andra också.

vi längtar till Italien - några boktips

Min läsning av italienska böcker kommer i sjok. Rätt som det är dyker en författare som Silvia Avallone eller Elena Ferrante upp och då kastar jag mig över deras böcker (som jag skrivit om till leda här på bloggen så sök gärna om ni har lust att läsa mina texter). Annars är det ganska magert i min italienska läshög. En roman som jag verkligen kan rekommendera är  Michela Murgias vackra Själamakerskan. Maria är yngst av fyra systrar och när hennes far dör blir hon en börda för sin mor. Det märker byns själamakerska och en dag på torget tar hon sig an den lilla flickan. Maria blir Tzia Bonarias själabarn och Maria växer upp med sikte på att gå i skolan, lära sig sömmerskans yrke och kanske en dag gifta sig. Med tanke på att det här är en finstämd skildring av en adopterad flickas uppväxt på Sardinien på 50-talet och att romanen frågar mig vem som kan bestämma över döden så är det nästan pinsamt att det som jag tänker tillbaka på mesta av allt är beskrivningen av småkaksbaket till ett bröllop. Mandeln som hackats till pulver, doften av citron och gyllene korinter fick det att vattnas i munnen på mig i den här berättelsen som blandar vardagens bestyr med frågor om just liv och död. 

Livet, döden och kärleken. Poetisk och samtidigt praktisk är texten, synen på döden i den lilla sardinska byn på 50-talet är också praktisk, när livsgnistan är borta är det dags att kalla på själamakerskan. Men vem ska välja döden? Vem har rätt att bestämma över livet? Kan kärlek vara att skänka död?

om en vecka är det gala!

Ja, om en vecka så vet vi vilka böcker som vunnit augustpriset i de olika klasserna 2016. Förra året hade bloggkollektivet Kulturkollo (där jag skriver tillsammans med ett gäng goda vänner) riktig fingertoppskänsla och gjorde inlägg resp bokcirkel om två av vinnarna. Kollektivets tankar om Allt jag inte minns hittar man här, och vill man kika in till bokcirkeln som vi höll om När hundarna kommer på Kulturkollo läser så hittar man den här.

Kanske blir det läge för en ny bokcirkel om årets vinnare?

Först ska jag sätta mig på tåget med min snälla dotter, ta på min blå klänning och glittriga strumpyxor. Så får vi se vilka som vinner - det ska bli spännande! 

att skriva faktatexter - en tydlig och praktisk handbok i skrivundervisning

Att skriva faktatexter av Adrienne Gear är syskonet till Att läsa faktatexter som jag skrev om häromdagen. I den här boken visar Gaer hur en medveten och explicit undervisning i skrivandet av faktatexter kan se ut. Hon inleder med ett kapitel om hur man kan undervisa kring de olika strategierna där helhetsbilden i det språkutvecklande arbetet är i fokus. Sedan följer kapitel där hon identifierar särdrag i de olika texttyperna, ger förslag på skrivuppgifter och hur de kan utvecklas. Instruera, beskriva, argumentera, jämföra, förklara och återberätta får var sitt kapitel. Läskraft och skrivkraft är termer som återkommer och med dem menar Gear förmågan att läsa och skriva på ett funktionellt vis.

Barbro Westlund inleder boken med ett förord där hon kopplar samman läsförmåga och skrivkraft. Skrivande av faktatexter kan för många elever vara en motor i skrivandet, särskilt för de som har svårt att "fantisera". Tydliga stödstrukturer, modellering av texttyper och skrivande tillsammans är givna komponenter i den metod som ofta kallas cirkelmodellen. I kursplanen försvenska uttrycks kravet att elever skall kunna använda strategier för att skriva olika typer av texter med anpassning till deras typiska uppbyggnad och språkliga drag.

Tydliga modeller för hur sådant skrivande kan gå till finns att läsa i Att skriva faktatexter. 

The Crown - brittiskt kostymdrama i högform

Lite sent på bollen så kastar jag mig in i den superpåkostade TV-serien The Crown. Fantastiska miljöer, underbara kläder och spännande samtidshistoria. Ingen har säkert missat att det handlar om Elizabeth II och hennes liv som ung drottning i ett England som genomgår stora förändringar efter kriget. Tio timmar fint skådespeleri i lugnt tempo, härligt för alla anglofiler och kostymdramaälskare!

eremiten - en prisbelönt kriminalare

Mord och mysterier heter Kulturkollos tema den här veckan och jag tänkte att en prisbelönt nordisk deckare skulle bli mitt bidrag. Nu har jag lyssnat i drygt 18 timmar på Thomas Rydahls Eremiten och troligen gav jag den inte tillräckligt med obruten tid, jag fick lyssna om och börja om ett antal gånger. Egentligen så är idén till den här deckaren spännande, den har en åldrad taxichaufför med ursprung i Danmark som huvudperson och miljön är en av Kanarieöarna: Fuerteventura. Erhard lever vid sidan av samhället, han kallas Eremiten bland folket på ön och som utomstående så kan han observera människor och företeelser utan att alltid synas själv.

När en bil hittas på en av Fuerteventuras turiststränder så  ligger där ett litet spädbarn i en kartong i baksätet. Dött och förtorkat, inlindat i pappersremsor med dansk text. Samtidigt firar Erhard helg tillsammans med några vänner på ön och en av kvinnorna råkar ut för en olycka, eller är det något annat?

Erhard är den där sortens anti-hjälte som man lätt kan fatta tycke för. Han är omöjligt omodern och har få vänner, hemma i Danmark har han en familj som han inte längre har kontakt med. Han är vänlig och omtänksam, rådig och praktiskt lagd och vill skydda och ställa till rätta. Trots det så är det här inte en berättelse som fångar mig. Som sagt, jag har fått börja om flera gånger och det är inte så troligt att jag tar mig an uppföljaren som kommer 2017.

The Sunday Times gillade - läs gärna deras text. 

En dramatikers dagbok 20132015

Så har jag ägnat ett par kvällar åt att läsa ett par månader av Lars Noréns En dramatikers dagbok 20132015 och jag är på ett hypnotiskt sätt indragen i hans värld. Hans lilla, lilla värld med praktiska sysslor som rundorna till "sina" bokhandlare och till Kulturhuset, inköp av stövlar, byte av stövlar och hämtande av paket och hans stora, stora tankevärld. Det är kärleken till den lilla dottern, det för Norén allt mer krävande sociala livet som han helst vill slippa och det är läsningen av Heidegger. Filosofiska reflektioner om tiden som går, skräcken för åldrandet, väderobservationer och tankar om konsten, litteraturen, teatern. Redaktionsmöten på Bonniers, arbete med dagbok nummer två och krämpor. Allt i en tät och koncentrationskrävande text på bibeltunna opaginerade sidor. Jag inser också att jag inte på något vis kommer att kunna läsa ut den här boken innan augustprisets utdelning men jag ska sträva på, absolut, läsningen är mycket mer intressant än jag trodde. 

Jag kan ändå inte komma förbi några saker som jag finner problematiskt med den här typen av böcker som nästan kan bilda en egen genre: faktion. Boken är nominerad i den skönlitterära klassen men är skriven som en, och har etiketten, dagbok på omslaget. (Nu är jag ingen litteraturvetare, inte heller professionell skribent så ta mina tankar för vad de är.) Jag har i allmänhet svårt för dagboksromaner och brevromaner, det som mest stör mig är att jag inte vet vad som är sant. Kanske är det en ickefråga när man kallar texten för fiktion. Hade det varit en självbiografi så hade texten funnits med i fackboksklassen och då hade jag troligen tänkt annorlunda. Nu finns texten någonstans mitt emellan och då kan jag någonstans känna mig lite bedragen. 

Jag har helt enkelt svårt med otydligheten i genren. Jag förstår rent logiskt att texten är ett skönlitterärt verk och i ett sådant så väljer författaren enväldigt vad som ska ingå, men benämner man något en dagbok så får jag som läser känslan av att författaren skriver ett kontrakt med läsaren att allt i den i stora drag följer författarens dagliga liv. Måhända skriver Norén i det här fallet om sin vardag eller så gör han det inte, jag kan inte veta. Det jag kan se i texten är att han skriver den för att andra ska läsa. Man kan tänka att någonstans när dagboksskrivaren blir medveten om att det hen skriver kommer att bli publicerat så förändras skrivandet, både innehåll och form bli allt mer kontrollerat. Jag tänkte på det när jag läste Anne Franks dagbok för några år sedan och jag funderade på samma sak när jag läste Astrid Lindgrens krigsdagböcker förra året och nu med Lars Noréns tredje del i dagbokstrilogin så är det ju öppet deklarerat att han skriver för att det ska publiceras. Han resonerar till och med om omfånget och tycker lite synd om recensenterna som ska hinna läsa texten innan recensionsdatum. Jag funderar ofta, och diskuterar det med jämna mellanrum. Glad blev jag när jag hittade kursen Life writing - biografiska genrer i förvandling på GU i vår. Jag har sökt, för jag vill tänka ett varv till.

Vilket moraliskt ansvar har en författare som lämnar ut andra människors privatliv? Finns där någon gräns i fiktionen? Norén återkommer i början av sin dagbok (del 3) till arbetet med dagboken del 2 som skall redigeras och rättas. Han vet att han har ett antals personer han vill ringa innan publiceringen så att innehållet inte ska komma som en överraskning men han drar ut på det. Samtidigt så svingar han vilt mot ett antal kända svenska författare, skriver nedlåtande om kulturjournalister och namngivna skådespelare på Dramaten. 

Problematiskt med den här boken är också att det är del tre i en trilogi och jag har ingen möjlighet att läsa de tidigare delarna innan jag tar mig an den här texten. Eftersom de omfångsrika och i många stycken krävande texterna (jag googlar på författare jag inte känner till, jag läser på om hans dramatik och jag måste ibland läsa samma mening många gånger) behöver läsas i små portioner så är det rimligare att läsa 5000 + sidor på ett helt år, eller varför inte sprida ut läsningen under flera år. Just det faktum att augustprisjuryn nominerar den tredje delen i en triologi tänker jag tyder på att det egentligen är hela serien som hyllas. Kristina Sandberg fick ju till exempel priset för Liv till varje pris vilket var en roman som enligt mig då, behövdes läsas i sammanhang med de tidigare två för att riktigt bli så bra som den var. Jag tänker att det kan vara likadant med Noréns dagböcker, jag har inte de tidigare två delarna med mig och kan därför inte riktigt förstå och uppfatta allt som finns där på, mellan eller bortom raderna. 

Hur är det med er andra? Funderar ni på det här med sant eller inte sant? Författarens moraliska ansvar mot sin omgivning? Kan ni tänka er att läsa tredje delen i en trilogi utan att ha läst de tidigare? 

november, november

Så mörkt, så blött och så trött man är när kvällen kommer. Den där trötman kan man egentligen bara bota med vin och choklad. Eller möjligen en novemberkaktus i knopp. Så'n tur jag har att jag jobbar i en skola med dragiga fönster och djupa fönsternischer, perfekt miljö för en kaktus!

äntligen fredag

Tidning, kaffe och äntligen lite ledigt. Ha en fin läshelg alla bloggisar! 

konsten att prokrastinera

Alltså, det finns en bok som ligger här och väntar på att bli läst och jag gör väldigt mycket annat för att slippa börja. Jag har inte putsat fönster eller städat garderober än men, snart så. Jag är ganska ointresserad av att läsa dagböcker, jag är inte så särdeles mega-intresserad av dramatik och teater. Ni fattar att Lars Noréns dagböcker (del 3) som nominerats till augustpriset inte lockar särdeles. När jag sedan ser att det är bibeltunna sidor med tät text, vi snackar 1500 + och att jag inte läst de tidigare delarna så blir det snart lockande att börja rensa avloppsbrunnar eller nåt. 

Det är säkert en fantastisk text, jag har hört flera som jag litar på säga just det men ... Prokrastinera (aka blogga om fackböcker, skriva på ett helt annat projekt, förbereda rolig lektion, kontakta en f d kollega om samarbete, mejla till hotellet där vi ska hålla en läsretreat, facebooka, spela pokemón och läsa bok om flerspråkighet i skolan) är ordet. Peppa mig nu alla ni som gillar Norén!

att läsa faktatexter - oumbärlig för alla lärare

Plötsligt blev bloggen fylld av lärarsnack. Så kan det gå när det skönlitterära läsandet är totalförlamat på grund av en dagbok av en viss herr Norén. Jag ska föröka läsa, men som ni ser gör jag det mesta för att verka upptagen med annat. Som att blogga om de fackböcker jag läst det senaste halvåret. Typ.

Adrienne Gears Att läsa faktatexter är en fantastiskt bra bok för alla som undervisar. Oavsett ämne, oavsett ålder på elever - det finns något för alla att använda redan imorgon - undervisning i kritisk och reflekterande läsning blir allt viktigare i dagens samhälle. Boken bjuder en perfekt balans mellan teoridel kring läsnings och läsförståelse och praktiska, handfasta tips. Gear presenterar en modell för undervisning i förståelsestrategier och den bygger på cirkelmodellen som jag skrivit om många gånger förut. Kort går det ut på att ämnet för faktatexten väljs utifrån aktuellt tema i valfritt ämne. Läraren modellerar, vägledd gemensam övning följer som leder fram till självständig övning, tillämpning och utvärdering. Hon presenterar verktyg för närläsning, stödstrukturer för ökad förståelse och går systematisk igenom olika läsförståelsestrategier.

Trots att jag läst ett gäng böcker i ämnet så väckas både tankar och lust att sätta fart men praktiskt arbete. Jag rekommenderar den här boken till alla lärare!

åsså kör vi nalletema!

En härlig lektion i veckan jobbar jag i ettan med en grupp elever. Vi har jobbat med att skriva från första veckan och några av de små projekten har jag inte kunnat hålla mig ifrån att dela här. Om någon av mina före detta elever eller kollegor läser det här så kommer ni att känna igen er. Bokstaven är N och det är nallevecka!

Jag hade hand om nallesagorna och som vanligt kom min silvriga väska med till lektionen. I den var det packat nalleböcker och två nallar, en kort saga om Nalle Bruno och ett gäng saxar.

Samling på mattan, samtal om vad som kan finnas i väskan och när vi öppnat dyker två smånallar och sagoboken upp. Vi pratar om att vi ska lyssna noga på sagan och titta noga på bilderna för snart ska alla få skriva en egen saga. Jag läser och vi stannar upp och ser vilka huvudpersonerna i sagan är, vilken miljö de är i och vad som händer. Hur slutar den här sagan?

Hur ska din saga sluta? Hur ska den börja?

Alla eleverna tar varsin nallebok och klipper ut den och sedan är det bara att börja berätta. Berättelsens struktur är tydlig. Alla ska börja med att presentera personerna, sedan händer något på mittuppslaget för att sedan avslutas på sista sidan. Bild och text ska samverka och det är spännande att se att alla sätter igång genast. De har en idé och de kör på.

Att jag som pedagog har massor av idéer om vad de ska lära sig genom uppgiften går eleverna i den här gruppen ganska förbi men smått, smått lägger vi på den metakognitiva nivån. De flesta elever har ju just nu förfärligt fullt upp med att klippa, och skriva och tänka ut en saga där inte alla dör. För det vill nämligen inte fröken, alla kan inte dö i alla skrivuppgifter hela hösten.)

Nästa vecka ska jag ladda min silverväska och så ska vi prata mer om författare och illustratörer. Vi ska göra omslaget vackert och informativt och vi ska förstås läsa sagorna för varandra. Det ska bli skoj!

visst läser ni med oss?

I bokcirkeln Kulturkollo läser så ska vi ta oss an en riktigt pärla. Jonas Karlsson är briljant novellist och i kortromanen God Jul så underhåller han i god stil. Boken finns inläst av honom själv om man vill lyssna, och det vill man. Jonas Karlsson läser sina böcker så bra!

Läs och prata med oss - 12 december börjar snacket! 

veckans utmaning handlar om mord och mysterier

Historien om Quiet Dell var en bok som jag beställde allra mest för att jag läst Jayne Anne Phillips Lark & Termite - en fantastisk roman med ett säreget och glimrande språk som beskriver en udda uppväxt. När jag sedan fick Historien om Quiet Dell i min hand så insåg jag att det är en roman som bygger på ett verkligt brott och då fick jag kalla fötter. Läsa eller inte läsa - det var frågan?

Nu läste jag och jag är mycket glad för att jag tog min an Phillips gestalning av morden på familjen Eicher och ytterligare en kvinna som Mr Pierson sol-och-vårat och dessutom mördat. Historien utspelar sig 1931 och Phillips blandar skickligt autentiskt material som brev, rättegångsprotokoll, tidningsklipp och foton med ren fiktion. I efterordet kan jag läsa att de allra flesta karaktärer i romanen har en verklig förbild. Ramen i tid och rum samt handling är alltså given och trots det så skapar Phillips en berättelse som det är svårt att släppa, hon skriver med ett så precist språk och med omsorg om detaljer som gör att man blir totalt uppslukad av familjens öde.

Asta Eicher lever utanför Chicago med sina tre barn, maken har lämnat henne med ett stort hus och väldigt små tillgångar. Hon börjar brevväxla med en trevlig man som lovar henne ett bekymmerslöst liv för både henne och de tre barnen. En försommardag kommer Mr Pierson på besök, han tar med sig Asta under förevändning att de ska åka till en av hans egendomar. Familjens gode vän Charles O'Boyle fattar misstankar men när Pierson någon vecka senare kommer tillbaka ensam för att hämta barnen är det ingen som hindrar honom. Hela familjen utplånas och hamnar i en grund grav långt hemifrån.

Intressantast av alla att följa är journalisten Emily Thornhill som är den som tar sig an uppgifter att rapportera om de fyra kroppar som polisen finner nedgrävda bredvid ett garage i Quiet Dell. Hon är en ogift professionell kvinna och har det inte helt enkel att utföra sitt yrke. Fotografen som följer henne runt på resorna är egentligen inte intresserad av kvinnor men blir både en god vän och en fasad utåt för att upprätthålla Emilys (och hans egen) ryktbarhet. Emily möter familjen Eichers gifte bankman och blir förälskad, Charles och fotografen inleder de också en romans och romanen präglas av en naiv och orubblig tro på kärlek och att svårigheter måste gå att övervinna. Visst kan man tycka att Emily är en helt osannolik Pollyanna-karaktär som orädd ger sig in i lynchmobbar, slänger sig på flygplan, tar sig an familjens hund och ser till att en föräldralös pojke får en ny chans i livet. Lite för bra för att vara sant men Phillips använder Emilys karaktär för att diskutera kvinnans roll och möjligheter i kontrast till Asta Eichers liv där enbart ett giftemål med en okänd man skulle kunna säkra familjens trygghet. För mig funkar det bra. Hör gärna när författaren själv berättar om bakgrunden till Visiting Quiet Dell:

årets bästa deckare?

Mord och mysterier är veckans tema på Kulturkollo och visst passar det bra att 

Svenska Deckarakademin i veckan som gick släppte vilka deckare som de har nominerat till 2016 års bästa.

Nominerade till årets svenska kriminalroman är:
Slutet på sommaren av Anders De la Motte
Luften är fri av Sara Lövestam
Eugen Kallmanns ögon av Håkan Nesser
Störst av allt av Malin Persson Giolito
Tre minuter av Anders Roslund/Börge Hellström

Och nominerade till årets bästa översatta kriminalroman är:
Yxmannen av Celestin Ray
Generation Loss av Elizabeth Hand
Var du än är av Jax Miller
Den gode lögnaren av Nicholas Searle
Den siste pilgrimen av Gard Sveen

Jag har bara läst fyra av dem hittills i år och det är ovanligt mager skörd för att vara mig. Jag gillar att lyssna på deckare som ljudbok och min absoluta favorit är Störst av allt. Den var fenomenalt inläst och ruggigt bra! Jag hejar på Malin Persson Giolito! 

Vem hejar du på? 

1947 - nominerad i fackboksklassen

Jag har läst en av årets mest spännande böcker! För alla som tycker om historia och människoöden, politik och samtid är det här en given julklapp. Anse er tipsade!

1947 är en personligt utvald årskrönika där Åsbrink har vävt samman sin egen fars historia med Världens, Europas och Sveriges historia. Tidens gång, hur allt upprepar sig genom tidsåldrarna är ett centralt tema och allt handlar om året 1947. Året då FN bildades, palestinafrågan skulle lösas, Muslimska brödraskapet bildades och hela Europa var i spillror efter ett krig som delat upp världsdelen mellan vinnarmakterna. Samtidigt var det året då Åsbrinks far var 10 år och bodde i ett sionistiskt läger för att skickas till det nya landet. Hans mor, som hade överlevt kriget, kom resande från Budapest och sonen fick välja, stanna i lägret eller åka med tillbaka hem. Som lockbete hade modern några ungerska korvar och den lille pojken var hungrig. Alltså följde han med tillbaka till Budapest, växte upp där och flydde så småningom till Sverige.

Det som jag uppskattar mycket med den här boken är den personliga rösten som kommer fram ur boksidorna, Åsbrink har valt ut händelserna och hon har också gestaltat dem i mycket tänkvärda och rika texter. Välskrivet, gripande och ofta ganska upprörande. Delar av den svenska historien, som den hur den svenska fascismen överlever efter kriget och hur Sverige blir ett transitland för nazister på resa till Sydamerika, blir man helt förfärad över. Så lite man vet. Så mycket man måste googla. Jag brukar alltid säga att en riktigt bra bok gör att jag måste googla, typ hela tiden. Så var det med den här.

1947 är en bok som är nominerad i fackboksklassen för augustpriset men i många delar befinner den sig någonstans mellan fakta och fiktionen - ibland kallas den här sortens böcker fiktion. Elisabeth Åsbrink har en gedigen research bakom sig och notapparaten är massiv samtidigt som hon har förpackat kunskaperna i en språklig dräkt som gör det hela både lättläst och tankeväckande.

språklig sårbarhet i förskola och skola - Barnet, språket och pedagogiken

Språklig sårbarhet i förskola och skola är en lite nytänkande fackbok som vill lansera ett nytt begrepp: språklig sårbarhet. I det ryms inte bara det enskilda barnets språkliga förmåga utan också de svårigheter som uppstår när ett barn möter en miljö där förväntningarna på barnet är större än det klarar av. I boken lyfts vikten av samspel mellan lärandemiljön, pedagogiken och språkutveckling fram och författarna vill komma bort från det ensidiga fokuset på individens brister.

Den språkliga sårbarheten uppstår som en obalans mellan barnets/elevens språkliga förutsättningar och de förväntningar som ställs på språklig förståelse och uttrycksförmåga i kunskapsutveckling och kamratrelationer. Det innebär att sårbarheten ökar i takt med att de språkliga kraven i skolan blir högre. 

För mig var den här boken mycket intressant läsning, den sätter in språket och språkets betydelse i en större kontext och har en bra balans mellan teoretiska avsnitt ( till exempel gås den typiska språkutvecklingen från spädbarnsålder till skolålder igenom) och praktiska "handbokskapitel". Särskilt var kapitlet om hur man kan tänka och anpassa kring elever i språklig sårbarhet i skolan spännande. Vikten av samarbete mellan professioner lyfts fram och lärares språkliga medvetenhet är en nyckelfaktor i framgångsrikt arbete med elever, jag kopplar genast många av tankarna till min vardag där jag möter många elever som har ett allt för svagt språk för att kunna uttrycka sig åldersadekvat. Alla mina elever har inte specifika svårigheter inom språkområdet men jag kan se att de förslag på metoder som presenteras skulle gynna även de som är flerspråkiga.

välkommen till Amerika - en roman att prata om

Jag är en sån sort som gärna samtalar om det jag läst. Inta alltid hittar man någon som har lust (det är väl därför man har en blogg ...) men ibland så har man tur och hittar trevliga vänner som man kan prata med på riktigt. Ett toppenalternativ om man inte har bokbubblare i sin närhet så kan man snacka böcker på nätet. På Kulturkollo har vi en digital bokcirkel på FB som heter Kulturkollo läser och inspirerad av den så bjöd jag in frivilliga att prata med mig om Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Tjuvlyssna gärna på oss:

Anna: Det här är ingen mellanmjölksroman, det kan jag konstatera efter att ha pratat om den med ganska många personer i olika sammanhang. Antingen så gillar man mycket eller så är man rätt ljummen. Jag älskade, men vad tyckte ni andra?

Hanna: Jag tyckte att det var vackert språk och egentligen en bra roman, men jag fångades inte riktigt av handlingen. Det blev liksom för konstigt och för ledsamt. Jag väntade förgäves på någon form av vändning eller händelse att hänga upp läsningen på, men det bara tuffade på tills det var slut.

Pernilla: Efter bara ett par sidor var jag fast. Så mycket att fundera över tillsammans med ett fantastiskt språk som jag verkligen sögs in i. Men visst var den sorgsen. Oändligt sorgsen.

Linda: Inte min grej, alldeles för babblig. Jag ar svårt att förklara vad jag menar men den malde liksom på hela tiden. Konstigt att den kan kännas så malande när huvudpersonen inte ens pratar...

Anna: Jag har hört kommentarer om romanen att den är för tunn, för kort och alldeles för fragmentarisk, tankar om det?

Hanna: Det håller jag inte med om. Kort och kärnfull. Min invändning var mer att det liksom inte fanns någon höjdpunkt i boken. Det hade man fått in även i en kort bok. Och jag hade inte velat läsa mer i den lunken än det jag redan läste :)

Linda: Håller med Hanna, det saknas höjdpunkt. Det känns som att inget händer och därför är jag glad att den inte är längre - det hade varit jobbigt att läsa mer när det inte händer något.

Pernilla: Tänker att det är ett bra grepp att den är fragmentarisk, för det finns så mycket mellan minnena. Men jag vill ändå ha mer! Frågan är samtidigt om en sådan bok egentligen ska vara längre?

Anna: Håller med dig där, jag tänker att det är mellanrummen som är romanens styrka, jag måste fylla i själv och jag måste tänka vidare på vad som sker mellan och bortom raderna. Man kan fundera mycket på flickan och hur hennes roll i familjen ser ut. Hon har liksom målat in sig i ett hörn som hon inte kan komma ut ifrån. Mamman spelar sina skådespel och brodern låser in sig, vem ska hjälpa flickan?

Pernilla: Ja precis. Mamman verkar leva i förnekelse, eller är det en av av hennes roller? Det känns som att hon ljuger för sig själv, eller kanske snarare försöker intala sig själv, när hon ständigt säger att de är en ljus familj.

Anna: Det där med en ljus familj, det är ju en känsla som man ofta möter i sociala medier. Man visar upp en yta som är ljus och välordnad och bortom den kanske en helt annan verklighet gömmer sig. Mammans yrke är ju också skådespelarens, i ett samtal med LBK på Stockholm Literature så berättade hon just att hon själv som barn hade varit med sin mamma på teatern och varit fascinerad av hur mamman gick in och ur roller. Det ville hon själv också göra när hon blev vuxen. Flickan i boken väljer ju att ta den tysta rollen, den är väldigt provocerande tycker jag.

Linda: Jag har svårt för hela familjen, de är så fast i sina olika roller och i sina egon. Varje man för sig själv… Varför spikar brodern in sig i rummet? Varför tar inte mamman tag i sig och sina barn? Absolut ingen ljus familj - men jag förstår inte heller varför mamman insisterar på att de är det när hon inte gör något för att hjälpa dem åt det hållet? Håller med dig Anna om det du säger här ovan, att det är som den bild vi ofta ser i sociala medier, det har blivit så viktigt att bara visa upp allt ljust och perfekt istället för den “vardag” vi faktiskt oftast lever i…

Tack till Hanna på Feministbiblioteket, Linda på What You Readin' och Pernilla (utan blogg).

Vill man sedan läsa vad bloggare tyckt om Välkommen till Amerika så kommer några länkar här:
Bearbooks
Boken är tankens barn
Bloggbohemen
Bokmania
Feministbiblioteket
Bernur
Kulturloggen
What You Readin'
Sarasbokblog

eländet - roman nummer fyra läst

Eländet av Andrzej Tichý var ingen roman i min smak. Så var det sagt. Jag försökte läsa den med öppet sinne men har nu på sluttampen rent tvingat mig att läsa klart. Sällan tar en tunn roman en vecka i min värld men nån gång ska vara den första. Det är flera komponenter i det här bygget som har sinkat min läsning men de två stora är alla referenser till musik och musikstycken som går mig helt förbi och drogandet. Jag är ointresserad av båda och huvudpersonerna fångar mig inte alls. Något lite blinkar det till hos mig när uppväxten i den fattiga förorten beskrivs eller när jag läser en osedvanligt vacker formulering, men annars nej.

Två pojkar i förorten, en plats som betyder framtiden eller det mänskliga soprummet. Två pojkar som hamnade på olika vägar i livet och som en dag möts i det nutida Malmö. En av dem blev musiker, den andre missbrukare och mötet mellan dem gör att man börjar fundera. Vad är det som skapar en människas liv? Ödet?

Var inte allt matematik, eller åtminstone mönster, upprepning, variation?

inkludering i skolan - David Mitchell

Under hela min studietid har jag medvetet hållit undan fackböcker som vänder sig till lärare här på bloggen, mest faktiskt för att hålla bloggen som en fredad zon för studierelaterat snack. Nu när den tiden är avklarad så kommer det nog att dyka upp en och annan text om jobböcker här, mest för att jag själv snabbt ska kunna hitta tillbaka till det jag läst (och minnas, jag skriver för att minnas). Hoppas ni har tålamod med det och bara scrollar förbi allt det som är ointressant. I skolverkets Forskning för klassrummet  (länk till nedladdning) finns en riktigt bra bild över vad inkludering i skolan innebär och inkludering har varit mode-ordet i skolans värld under ett antal år. Glappet mellan de professioner som arbetar med att kartlägga och utreda elever i svårigheter och de pedagoger som ska göra't, dvs organisera och genomföra verksamheter där optimal inlärning kan ske, har ofta varit stort. Jag själv visste ofta precis vad som behövde göras för att optimalt inkludera elever med både fysiska och neuropsykiatriska funktionshinder men det är inte så jämrans enkelt att få till praktiken. 

I det sammanhanget kan en bok som David Mitchells Inkludering i skolan vara mycket användbar. Ska man beskriva den med några få ord så kan man säga att den är en snabbkurs i olika metoder man kan använda för att skapa bra inlärningsmiljöer på organisations, grupp och individnivå. En crash-course i undervisning, typ. Jag använde medvetet ett engelskt ord här, bokens innehåll är skrivet av en  nya zeeländare och det mesta som refereras till är forskning från den engelskspråkiga världen. Finland har kommit med på ett hörn på slutet men annars är det anglosaxiskt alltsamman. 

Mitchell utgår från evidensbaserad forskning och han har sorterat upp de olika metoderna utifrån den grundsyn på inlärning som ligger till grund. Styrkan med boken är hans sätt att beskriva de olika metoderna där han har samma struktur  i sin text oavsett strategi. Underrubriker som alltid finns med är: strategin, idén bakom strategin, i praktiken, bevis, risker, sammanfattning och fler lästips. Mycket lättnavigerat och tydligt. Samtidigt så blir en bok där man presenterar 27 olika strategier på 350 sidor av naturen kortfattad och lite grund, bra då att lästipsen finns där för den som vill fördjupa sig i forskningen bakom.

Jag kan tänka mig att kopiera upp vissa kapitel och använda som diskussionsunderlag tillsammans med lärare, jag kan också tänka mig att de inledande kapitlen faktiskt kan fungera som läsning för outbildade lärare för att tydligt sätta fingret på vad inlärning faktiskt är, hur man optimerar förutsättningar för god inlärning och hur man utvärderar sin verksamhet.

Lotta Kühlhorns vackra omslag till boken speglar innehållet väl, det visar en traditionell tegelskola med det obligatoriska äppelträdet utanför. Klockan är åtta och dörrarna slås upp och visst är det här inte den mest moderna bok jag läst om undervisning, men den är praktisk och handfast. Med en nypa salt (allt verkar gå väldigt enkelt och på räls om man ska tro författaren) så kan man säkert hitta mycket matnyttigt i Inkludering i skolan. 

fattigfällan - om den som inte har något

Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk är nominerad i augustprisets avdelning för fackböcker och jag har de två senaste kvällarna sträckläst. Det är en förtvivlad bild av Sveriges välfärdssamhälle som von Zweigbergk skildrar och man kan inte annat än att göra kopplingen med ett raserat skyddsnät och röstandet på populister och missnöjespartier. Människor som arbetat stor del av sitt liv och som när de blir allvarligt sjuka inte får hjälp till det nödvändigaste, pensionärer som inte kan betala sjukhusvistelser eller hämta ut sina mediciner, människor som lever på sjukbidrag som inte kan laga sina tänder utan måste dra ut dem för det är billigast, det är inte konstigt att de blir fulla av vanmakt och kanske också politikerförakt. Jag kan bli full av både ilska och frustration över sakernas ordning, detta är inte ett Sverige jag vill leva i. Aldrig förut har vi levt i ett samhälle som haft det så bra ekonomiskt. Samtidigt blir klyftorna större och större mellan de som har och de som inte har något. Inte ens möjlighet till en gnutta värdighet. Nu gäller det att mobilisera inför nästa val!

Texten handlar om Beata som efter en allvarlig sjukdom hamnar efter med skatteinbetalningar, eftersom hon är frilansjournalist så kommer bara inkomsten in då hon kan arbeta. Det blir en karusell av obetalda räkningar, lån från vänner och bekanta, socialbidrag och försörjningsstöd. Hon lever i en fattigfälla, där minsta inkomst hon kan få in genast går till skulder. Stigmat att vara fattig blir så starkt, hon faller helt utan skyddsnät och endast med hjälp av välgörenhet från kyrkan, vänner som orkar ta alla myndighetskontakter och tryggheten i sitt hem kan hon överhuvudtaget överleva. Fattigdomen leder till psykisk ohälsa och ohälsan leder till att hon kommer ännu längre från arbetslivet och ett av förslagen som von Zweigbergk för fram är någons slags medborgarlön. I Beatas fall skulle det har besparat samhället mycket pengar, hon har sysselsatt vårdpersonal, soc-handläggare, försäkringskassehandläggare, förvaltningsrätt och många fler ett stort antal timmar. Det är dyrt. Det är också förfärligt dyrt att hamna så långt från arbetslivet att bara bidrag återstår. Och då räknar man bara kronor och ören, mänskligt lidande har i de här fallen inget pris.

Fattigfällan är en reportagebok skriven i jag-form och det är tydligt att von Zweigbergk mycket väl känner till det hon skriver om, oavsett vem boken handlar om så förmedlar den starka känslor och äkthet. Min enda invändning är att det finns delar av texten som upprepar sig väl mycket, kanske hade texten vunnit på att kortas på några ställen.