lycka är

när mannen vittjat brevlådan i stan och kommer till landet med fångsten. Nu klarar jag en vecka till med semester :-)

bokdagarna i Dalsland startar idag

Idag inleds bokdagarna i Åmål. Spännande program!

de fördömda - en förevisning i författandets hantverk och fantasins oerhörda kraft

 

 

Till det undersköna, moderna konstmuseet utanför Köpenhamn kommer en av mina litterära idoler i augusti. Klart att jag måste se denna exceptionella kvinna i verkligheten åtminstone en gång i livet. Biljett bokad. Jag har följt hennes författarskap från tidigt 80-tal och läst många, många böcker av JCO. Men ... de senaste åren har min begeistring mattats. Jag tycker ibland att det blir för mycket av allt. Lilla himlafågel och En fager mö är de två senaste som jag gett mig på och som jag gillat sådär halvhjärtat. Tyvärr blir det samma betyg för De fördömda.  Och varför skriva så långt?

Ska jag vara ärlig så var det här en bok som jag kämpade mig igenom de sista 200 sidorna. Tegelsten om tidiga 1900-talets Princeton där det tycks som ett helt samhälle, en hel släkt, har drabbat av en förbannelse. Kvinnorna skändas och vanäras, barnen dör och männen dödas eller blir galna. Olika medlemmar i samhället tar sig an de oförklarliga händelserna på olika sätt. Någon förklarar det med religion, andra ser sig som medlemmar i en novell av Edgar Allen Poe, är det undermedvetna drifter som kommer i dagen genom hypnos eller går allt att rationellt förklara? En lektor försöker skapa en analytiskt förklaring á la Sherlock Holmes och han förvillar sig helt in i diagrammens värld. JCO tar här ett skräckgotiskt grepp och vrider om det ett par varv extra, genom sin berättelse om förbannelsen sätter hon tummen på ett antal företeelser i tiden som måhända präglar oss än i dag. Det är romanens styrka, särskilt de gripande och spännande kvinnoporträtten.

För kvinnan, som av naturen belastats med en börd tyngre än mannen - det vill säga fortplantning - måste bedömas med tolerans och överseende på de områden där hon oavsiktligt ligger långt efter mannen.

Citatet skildrar männens syn på de borgerliga kvinnorna, sexualiteten skrämmer och om det underlägsna könet uttrycker en åsikt eller önskan om att leva ett självständigt liv så ses de som okvinnliga och avvikande. Tänkandet skall reserveras åt männen. Det begränsade levnadsutrymmet och sysslolösheten hos många av de här kvinnorna gör dem oerhört uppmärksamma på sin egen kropp, de ses som nervklena och överkänsliga och skall skyddas från verkligheten. Samtidigt visar JCO på en annan kvinna, den starka hustrun som närmast är förutsättningen för männens framgångar i universitetsvärlden. Männen skildras nästan uteslutande som egoistiska, självupptagna figurer som har fullt sjå med att leva upp till det förväntade idealet. De unga idealistiska männen har också svårt att hitta sin väg ut ur traditionen. De socialistiska idelaen verkar vara en väg men också den befolkas av män med unkna värderingar. När männen i början av den här romanen inte lyckas skydda en av sina unga kvinnor av oförvitlig börd, Annabel Slade, från att bli bortrövad vid altaret så får den manliga självbilden sig en rejäl knäck. Den sömniga lilla universitetsstaden blir sig sedan inte längre lik.

De fördömda är en förevisning i författandets hantverk och fantasins oerhörda kraft. JCO använder ett antal olika skrivgenrer: både berättande prosa. saga, lyrik, brev och dagböcker och mitt i alltihop finns den allvetande berättaren, krönikören. Historikern som ska reda ut, skriver efterord och fotnötter för att diskutera textens trovärdighet. Jag erkänner villigt att jag har svårt för böcker med mystik, spökerier och diverse vålnader som ska exemplifiera och belysa problem i samhället så det var ingen nyhet att jag skulle invända mot det men JCO använder dessutom den här tröttsamma besserwissern för att orera och undervisa om historikerns dilemman och skrivandets svåra hantverk. Just det är en av mina stora invändningar, jag vill inte bli så uppenbart skriven på näsan, jag vill inte heller se en i grunden riktigt bra roman förvilla sig på vägen och bli omständig. Lite synd är det faktiskt.

Jag jämförde i ett tidigare inlägg JCO med Donna Tartt, de är båda verkligt stora amerikanska berättare som inte väjer för att peta på och röra runt i det trasiga och solkiga både hos individerna och samhället. De skriver viktiga, och ibland vidrigt ärliga, berättelser om dåtid och samtid, hur de möjligen hänger ihop. Rekommenderas, men man måste ha gott om tid och så får man inte känna sig korkad när man inte fattar alla blinkningar till kända verk. Halva den amerikanska litteraturhistorian fläktar förbi i De fördömda. Jag fastnar vid Emily Dickinsons dikt som skulle kunna vara JCO s motto för den här romanen:

Berätta hela sanningen, men gör det vinklat -
Framgången ligger i en omskrivning
Alltför tydligt för vår svaga förtjusning
Sanningens ljuvliga överraskning
Som man förenklar blixten för ett barn
Och ger den en förklaring
Så måste sanningen tändas gradvis
Om inte mänskligheten ska förblindas -

Läs undesterckaren om Emily Dickinsons poesi  och jag bjuder också dikten i original:

Tell all the truth but tell it slant

BY EMILY DICKINSON

Tell all the truth but tell it slant —

Success in Circuit lies

Too bright for our infirm Delight

The Truth's superb surprise

As Lightning to the Children eased

With explanation kind

The Truth must dazzle gradually

Or every man be blind —

Emily Dickinson, "Tell all the truth but tell it slant" from The Poems of Emily Dickinson: Reading Edition, ed by Ralph W. Franklin. Copyright © 1998 by Emily Dickinson.  Reprinted by permission of The Belknap Press of Harvard University Press.

Source: The Poems of Emily Dickinson: Reading Edition (The Belknap Press of Harvard University Press, 1998

en fiskares bäste vän

är matsäcken. Eller möjligen herr Trut. Måsfåglarna väntar tålmodigt på rens men tji fick de. Idag. Renons på makrillfångst har nu middagsplanerna ändrats till pizza.

Patti Smith på Liseberg idag

Jag själv har aldrig varit någon större fan av Patti Smith eller hennes musik men när jag såg henne på Louisiana Literature för två år sedan så blev jag verkligt star-struck. Vilken kvinna! Vill man, så kan man lyssna på henne och hennes band på Liseberg ikväll. Jag själv läser just nu en roman om konstscenen i NY på 70-talet och det verkar ha varit en omtumlande tid - min text om Kuchners Eldkastarna kommer snart här på bloggen. Gästbloggar'n däremot har läst Patti Smith, den självbiografiska Just Kids:

Just Kids - Patti Smith - repris från januari 2011

Det var en ganska bra söndagsintervju med Patti Smith i GP idag, skriven av gubbrockaren Johan Lindqvist av alla (i sann gammelgöteborskt småstadspatriotisk anda gjordes det dock till ett huvudnummer att Patti använder Hotell Eggers i en kommande bok; snälla kan vi inte bara sluta med det där - har vi inte slutat med det redan förresten?). Nu var det ett tag sedan jag lästeJust Kids, så det kanske blir svårt att motivera men ärligt talat förstår jag inte varför den blev så enormt rosad. En teori är att många rescensenter är svårt präglade på New York-scenen från sena sextiotalet till mitten av sjuttiotalet. Hänger man med bättre i namedroppingen så kanske denna biografi över Robert Mapplethorpe blir mer än en välskriven och rak berättelse.

Själv har jag ett lite ambivalent förhållande till just denna scen och kanske framför allt Patti. Tolv år gammal spelade jag sönder de första Sex Pistols- och Clashskivorna och svor att aldrig lyssna på en långhårig musiker igen (för er som inte var tolv år vid denna tid så var en av poängerna med punken att göra upp med arenarock, treminuters gitarrsolon och de därmed förknippade frisyrerna då). En kompis hade en av de tidiga Ramonesplattorna och i denna kontaktyta med New York-punken började det bli lite jobbigt. Man förstod att de var hårda (så här i efterhand var de med sina motorcykeljackor rakt från gatan betydligt hårdare än Londonslynglarna som klätts av sina managers), men de var långhåriga och musiken hade tydliga trådar bakåt åtminstone till femtiotalet. Och Patti då som generöst kategoriserades som punk (det fanns runt 1977 ett otillfredställt medialt behov av punkare) men lät som allt annat än den brittiska tvåminuterspunk jag så gärna hade velat att hon skulle låta som.

Tillbaka till Just Kids, i vilken hon bekräftar mina misstankar så här trettiofem år senare. Hon är hippie, New York-scenen är artie och själva boken handlar om konstnärer. Herregud, punk handlade ju just om att inte vara konstnär utan att vem som helst som vill kan (i GP-intervjun är hon förresten elitistiskt skeptisk till gör-det-själv-kultur på nätet). Tolvåringen i mig känner sig återigen sviken av stackars Patti trots att hon troligen aldrig någonsin själv hävdat någon samhörighet med den brittiska punkrörelsen som väl snarast apade efter sina föregångare från New York. När hon amerikanskt artigt skriver om sina kollegor, inte bara Mapplethorpe, är det intressant och trevligt, men ärligt talat är t ex Lemmys skrönor i "White Line Fever" väldigt mycket roligare. Och han är ändå en av de långhåriga.

PS. Omslaget till "Horses" är fotograferat av Robert Mapplethorpe och obeskrivligt coolt. Någon gång skall tolvåringen växa upp och lära sig tycka om denna skiva som enligt Wikipedia är "protopunk" och ständigt kommer med på listor över de bästa rockalbumen genom tiderna.

gästbloggare: M

vind i seglen?

Klädesholmen idag. Högsommarvackert!

Efter en period med lite stiltje så börjar jag så smått få vind i seglen igen. Viloperioderna med totalt lugn är absolut nödvändiga för mig men samtidigt så är det stimulerande när det blåser lite lagom ...

Igår läste jag ut en av min kommande kursböcker, så smått funderar jag på jobbet som ska göras när terminen börjar och med bloggandet vädrar jag morgonluft. Flera roliga och spännande saker närmar sig och jag ser fram emot augusti! 

SCUM Manifesto (Valerie Solanas)

Jag kan troligen inte skriva någonting - inte en rad - om SCUM-manifestet utan att bekräfta bilden av män som målas ut i det. Så nu är det försent. I vilket fall så är det en vildsint attack på mannen som defekt varelse, meningslös att behålla nu när reproduktion kan lösas på annat sätt (eller nu, den skrevs 1967 om jag fattat rätt). Så småningom framgår det att Valerie Solanas är lite skeptisk till om ens reproduktion är meningsfull. I en blandning av dystopi och vansinning teknikoptimism är hennes framtidsvision att avskaffa penningsystemet, automatisera allt arbete, fokusera forskning på att fixa botemedel för alla sjukdomar och sedan leva i en kvinnoutopi där de män som inte avrättats på nåder får leva kvar, vegeterande och marginaliserade. Jag tror att det är satir delvis, men Solanas var väl inte helt mentalt stabil (det var hon som sköt Andy Warhol). Men, och det är ett stort men, jag känner igen mig alldeles för väl i hennes karaktärsmord på mannen som stympad halvmänniska. Och jag är ändå rätt okej. Jag tror hon har i grunden rätt i sin svartmålning av männen, där jag tror hon går bort sig är i skönmålningen av kvinnorna. Eller något åt det hållet. Uppfriskande och en tankeställare i alla fall. Jag tänker inte avsluta med att alla män borde läsa för det vore alldeles för banalt.

/Gästbloggare M

katedralen vid havet - en historielektion i romanform

Nu har jag tillbringat nästan 24 timmar i sällskap med Johan Rabeus och Arnau Estanyol. Platsen är Barcelona och tiden är 1300-tal och boken heter Katedralen vid havet. Jag är så dubbel i min inställnig till den här sortens böcker. Ildefonso Falcones, som är en spansk jurist har i den här romanen velat skildra en medeltida stad och han har valt Aranu och katedralen i stadens mitt som sina huvudpersoner. Det blir till en spännande historielektion om man har tålamodet att läsa klart. Tyvärr är risken att man inte orkar, boken är enligt mig 300 sidor för lång.

Den unge pojken, Arnau kommer till staden, hans far är inställd på att skapa ett bärre liv för sin son. Modern utsattes för övergrepp redan på bröllopsnatten och när sonen fötts blir hon kallad till adelsmannens borg för att bli amma, därefter ser Arnau inte sin mor igen förrän i vuxen ålder. Pappan och sonen kommer alltså från den feodala katalanska landsbygden och i Barcelona finns möjligheter för den som är beredd att arbeta hårt. Släktingarna är krukmakare och där får de två en ingång till livet i den stora staden. Ett av den unge pojkens första arbeten är som stenbärare till  katedralen som folket håller på att bygga till jungfru Marias ära. Pojken liknar jungfrun vid sin mor och genom hela livet arbetar han hårt för att hedra jungfru Maria. Under sitt liv får han uppleva krig, inkvisitionen, pest, politiska uppror, personliga framgångar och stora motgångar.

Sällan blir det bra när man låter en enda man uppleva så mycket, jag får Arn-känsla här. Om man accepterar att det är en fiktiv människa som är skapad för att kunna exemplifiera ett helt samhällssystem, han börjar som hantverkare och slutar som konsul. Texten är dessutom överlastad av historiska fakta, Falcones vill berätta om allt, det blir för mycket. Som motvikt till de långa utläggningarna om allt från hur ett stenblock kan vinschas på plats med ett intrikat system av taljor till horornas klädesdräkter, hur hamnen är konstruerad, handeln organiserad, politiska och religiösa intriger och ett rättsystem som utdömer grymma straff så lägger Falcones in dramatik värdig en såpopera. Det är kärlek och känslor och kanske en smula för mycket av allt för mig.

Trots det lyssnade jag klart. Jag besökte Glimmingehus i veckan, det var därför jag började lyssna på just den här boken och där finns hos mig ett genuint intresse för medeltiden. Jag tror nog att man får vara en smula historienörd för att riktigt uppskatta Katedralen vid havet, historienörd och dessutom sålla bort det överdramatiska tendenserna. Då kan man få sig en rejäl historielektion.

mässplaneraren - en fiffig grej!

dagar kvar tills vi ses på Bokmässan!

Oj, oj. Det börjar bli trångt i mina planer för mässan i september. Mycket vill jag hinna och väldigt många seminarer vill jag gå på. Fiffigt då att man kan använda mässplaneraren. Skapa ett gratis konto och sen är det bara att sätta fart. Där klickar man i det man vill gå på och får fram ett personligt program - som tur är kan man klicka i flera programpunkter som krockar. För ännu har jag ju inte bestämt mig i detalj ...

Nu så närmar det sig - bara två månader kvar!

också en sorts sommarklassiker

När temperaturen plötsligt bara är runt 25 så måste man ju passa på att baka en sommarklassiker. Toscakaka = gott.

The Little Friend (Donna Tartt) - en ögonblicksbild av förändring

När Harriet var baby mördades hennes då nioårige bror Robin. Nu är hon en speciell, trulig, tolvåring och beslutar sig för att ägna sitt sommarlov åt att hitta mördaren och hämnas. I den sömniga lilla staden Alexandria, Mississippi, får man i sakta mak lära känna fler och fler av Robins kvinnliga släktingar, svart tjänstefolk, vit underklass, krämare och medelklass. Tankarna går till Tom Sawyer när Harriet och hennes vapendragare, den jämnårige Hely, försöker fånga ormar i de träskliknande utmarkerna av staden (där det byggs nya, onaturliga, bostäder - ett tema som återkommer i Steglitsan). Det är parallellt en berättelse om Harriets alla tidigare somrar, men känslan av oföränderlighet, stillastående, byts allt eftersom ut till en för Harriet outhärdlig insikt om att precis allt är i förändring. Vi lämnar henne mitt i en febril ovisshet, tolkad av Helys normaliserande medelklassfamilj mot vilken Harriets splittrade hemförhållanden hela tiden ställts. Allt har förändrats för Harriet, inget har förändrats för Alexandria.

Är det bra då? Jag har nu läst och tyckt om alla tre Tarttromanerna under en kort tidsrymd och The Little Friend var bäst. Porträttet av Harriet är helt fantastiskt, liksom sommarlovsbeskrivningen. Harriet är av ett hårdare virke än gästbloggaren i samma ålder (eller nu för den delen) och besitter en större personlig integritet. Man kan bara älska henne, men också känna igen de universella känslorna från brytningstid mellan barn och ungdom. Det långa lovets melankoli, den sorgliga nostalgin, till och med äventyrsinslagen. Sydstatsbeskrivningen med allt vad det innebär i form av klass- och rasåtskillnader, förfining och hårdhet, är också helgjuten. Om personerna närmast Harriet är övervägande kvinnor som Harriet under denna sommar genomskådar och blir besviken på i olika grad, representerar männen hotbilder. Allt från konkreta, fysiska, hot till mer symboliska. När den frånvarande pappan till slut gör entré lyckas Tartt, eller om det är Harriet själv, förminska honom i en scen som borde varit hjärtskärande men som istället blir vårt oavslutade avsked till Harriet. Vi är kanske inte direkt oroliga för henne men önskar henne allt gott.

/Gästbloggare M

FB- cirkel på gång. Häng med och snacka: Stora makters uppgång och fall

dagar kvar tills vi ses på Bokmässan!

Om en vecka drar pratet igång på FB om Tom Rachmans roman Stora makters uppgång och fall. Alla är välkomna att snacka med oss - man klickar sig till FB-gruppen och ansöker, sen är det bara att slänga sig in i diskussionerna. 

Tom kommer ju också till mässan och alla som deltar i cirkeln har chans att vinna ett signerat exemplar. Vill man lyssna till honom vid flera tillfällen:

Evenemang

• Journalist och författare – hur påverkar olika roller skrivandet?

  Datum & tid: fredag 26 sep kl. 13:00 - 13:45

  Arrangör: Brazilian Ministry of External Relations, Embassy of Brazil in Stockholm, Ministry of Culture, Government of Brazil, Weyler, Natur & Kultur och Weyler förlag

  Språk: engelska och portugisiska tolkad till engelska

  Kod: Fr1300.7

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Med ett färgstarkt persongalleri och en stor portion skruvad humor skildrar Vanessa Barbara i sin roman Salladsnätter vardagen i en liten brasiliansk stad där ingenting är vad det verkar. Barbara, journalist och författare, medverkade nyligen i tidskiften Granta som en av de tjugo viktigaste litterära rösterna i dagens Brasilien. I Storamakters uppgång och fall skriver den brittiske journalisten och författaren Tom Rachman om Tooly Zylberberg som växte upp som hittebarn med ett gäng företagsamma hippies. Hon har nu dragit sig undan världen i ett antikvariat på landsbygden i Wales. Har författarna träffat sina karaktärer i verkligheten, kanske i rollen som journalister? Vilken betydelse har den journalistiska erfarenheten för deras skönlitterära skrivande?
  Moderator: Johanna Koljonen, författare och journalist.

• Priset för en barndom

  Datum & tid: fredag 26 sep kl. 14:30 - 14:50

  Arrangör: Weyler förlag

  Språk: engelska

  Kod: Fr1430.4

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Vad är priset för en barndom på 1970-talet? Tom Rachman i samtal med sin förläggare Svante Weyler om nya romanen Stora makters uppgång och fall, uppföljaren till den internationella succén
  De imperfekta.

• Stora makters uppgång och fall

  Datum & tid: lördag 27 sep kl. 14:00 - 14:45

  Arrangör: Weyler förlag

  Språk: engelska

  Kod: Lö1400.4

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Den brittisk-kanadensiske författaren Tom Rachmans debut De imperfekta från 2010 översattes till 27 olika språk och låg 28 veckor på New York Times bästsäljarlista. Nu är han aktuell med nya romanen Stora makters uppgång och fall. Här möter vi Tooly Zylberberg som växte upp som hittebarn med ett gäng företagsamma hippies, vilket borgade för en så trasslig barndom som bara 1970-talet kunde bjuda på. Tooly har nu dragit sig undan världen i ett antikvariat på landsbygden i Wales – böcker kan man lita på, inte människor. Tom Rachman samtalar med Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman om sin senaste bok och om att försöka, men inte lyckas fly från sitt förflutna.

hur går det med den där romanen?

kvällens bästa!

hur blev det såhär?

Hamnade i ett stim av historiska böcker - som dessutom är tegelstenar allihop. Det är inte bra för recenserandet här på bloggen ... definitivt inte för lässtatistiken. Får läsa några ungdomsböcker för att kompensera :-) Några som pratar om böcker de faktiskt gett upp är poddarna i Ett eget rum. Lyssna på Marcus och Tuva om ni inte gjort det.

Håll ut alla bloggisar, jag ska läsa klart, det kommer texter om Katedralen vid havet och De fördömda. Vilken dag som helst. Sen har jag ju tänkt Liberty också.

Hur är det med er andra, tar ni också tag i tegelstenar som blivit liggande på semestern?

Och för att skriva om något helt annat,  så roligt det vore att ha en podd, vi skulle ha startat en då för drygt ett år sedan, varför gjorde vi inte det alla bokbubblare?

huset du älskade - Tatiana de Rosnay

dagar kvar tills vi ses på Bokmässan!

Huset du älskade är ännu en feelgood-roman av Tatiana de Rosnay som utspelar sig i historisk tid. Hennes mest kända roman är kanske Sarahs nyckel som handlar om Paris under andra världskriget. I den här boken är det Paris i mitten av 1800-talet som gäller. Rosnay beskriver det lilla kvarteret där änkan madame Rose bott nästan hela sitt liv. En dag får alla på gatan ett brev, det är prefekten Haussmann som kunggör att husen ska rivas, det moderna Paris med boulevarder, sanitet och gatljus ska manifesteras i nytt gatnät. De medeltida gränderna ska bort, Madame Rose vägrar att lämna sitt hus. Hon har lovat sin man att stanna kvar och det löftet håller hon. Under tiden som hon väntar på rivningsgubbarna så tänker hon tillbaka på sitt liv, skriver brev till sin döde man, läser brev från släktingar och vänner och läser böcker.

Tatiana de Rosnays romaner är alltid precis på gränsen till det sentimentala, i den här är gränsen i mitt tycke allt för nära. Styrkan är att beskrivningar och känslor kommer nära och det är lätt att leva sig in i hur svårt det kan vara att lämna ett hem. Svagheten är att det blir lite kletigt, smetigt. Några av breven är lite för mycket för mig, brevromaner i allmänhet har jag lite svårt för eftersom det särskilt i historiska romaner gäller att hitta varje brevskrivares ton. I den här romanen hörs Tatiana de Rosnays röst genom alla breven, dessutom känns de väldigt frispråkiga. Nja ... Känslan av kärleken till Paris förmedlar hon trots allt väl och jag börjar genast fundera på andra böcker som handlar om ett hus i Paris. Igelkottens elegans och Tillsammans är man mindre ensam är två jag kommer på, har ni som läser fler förslag?

Jag kommer på Colombes granne också - den av Tatiana de Rosnays böcker som jag gillar bäst. Rosnay kommer till mässan - passa på att lyssna på henne:

Evenemang

• Vad vore en roman utan en familjehemlighet?

  Datum & tid: lördag 27 sep kl. 12:00 - 12:45

  Arrangör: Sekwa förlag

  Språk: engelska

  Kod: Lö1200.11

  Seminarium, seminariekort erfordras.
  Tatiana de Rosnay, författare till bland andra bästsäljarna Sarahs nyckel och Bumerang, låter alltid en väl dold familjehemlighet utgöra utgångspunkt i sina romaner. Den fransk-engelska författaren, aktuell med romanen Ryskt bläck, berättar om sina tankar och idéer bakom den litterära produktionen: om skrivvanor, förhållandet till penna och papper, och det stora intresset för andra författares arbetsmetoder. Ett samtal tillsammans med journalisten Kattis Ahlström om litterärt skapande med hemligheternas drottning, Tatiana de Rosnay.

årets bästa tag?

#tjugofyragraderihavet

Man Booker annonserad

Mitt i sommaren annonseras alltid Man Bookers longlist. I år är det bara Siri Hustvedts bok som jag redan nu vet att jag kommer att läsa, överraskande så är Davis Nicholls Us med där också. Den får jag ta och räkna med i höstens läsning också. För mig är Nicholls en feelgood-författare så lite nyfiken blir jag, har juryn bestämt sig för att inkludera fler genrer än litterär-litterturen eller har Nicholls svängt kurs?

Någon som läst?

För övrigt är där bara tre kvinnliga författare representerade och ingen från Asien eller Afrika. Svagt juryn!

från Ales stenar till Glimmingehus

Promenaden upp till stenarna - vacker och varm.

Vi kom i vallmotid!

Brantevik ståtar med sveriges minsta bibliotek :-)

Lite läskigt. klippbadet vid Brantevik var ingen lek.

Glimmingehus - sista stopp.

Österlen - en het dag i juli

Brösarps backar

Havängs havsbad i Hanöbukten. 

Kiviks äppelmust, så gott!

Trädgårdsprojekt? Spaljerade äpplen.

augustiresan - nu i pocket

Nu är Gästbloggarn och jag på tur i Österlenland. Vad passar bättre än att påminna om Anna Fredrikssons senaste roman som nu finns i pocket. Såhär skrev jag i mitten av augusti förra året:

Himlen är djupblå och än finns det en liten smula sommar kvar också i här i Göteborg. Augustiresanutspelar sig i ett sensommarvackert Österlen och mer passande recensionsdatum kan det inte bli. Jag sitter själv på balkongen i den sköna augustivärmen som är förrädisk, varmt och gott på solsidan och på skuggsidan kyligt. Så som i boken jag just läst, kontrasten mellan himmelskt vackra miljöer, lyckade kvinnor mitt i livet och bakom fasaderna en otäckt kall verklighet.

Anna Fredriksson har mutat in genren "samtidsromaner med kvinnliga huvudpersoner med relationsproblem ofta typiska för yngre medelåldern" på ett kassaskåpssäkert sätt. De senaste åren har jag läst om syskon som ska enas i Sommarhuset, det frånskilda paret som ska samarbeta om barnen i Lyckostigen och nu är det dags för tjejgänget och arbetsplatsen i  Augustiresan. 

Precis som i föregångarna är det här en träffsäker skildring av hur livet kan vara just här, just nu och den vackra omslagsbilden som skickar löften om en härlig semesterdag på stranden är bedräglig. För Jenny, som är bokens huvudperson, är livet allt annat än idylliskt. Hon har blivit medlockad av sina väninnor på en cykelsemester på Österlen och redan på tåget från Stockholm inser de alla att Jenny inte mår särskilt bra. Nästan ett år har gått sedan Jenny tackade jag till ett chefsjobb och uppenbart är att det nya jobbet har förändrat henne.

Lite småövertydligt blir det med symboliken, yttre och inre resor men det är en randanmärkning det som drabbar i den här romanen är beskrivningen av en arbetsplats där arbetsmiljön totalt klappat ihop. Dåligt ledarskap, mobbning och förtal, utfrysning och ständiga kränkningar. Ruggigt bra beskrivet och ruggigt otäckt att läsa. Det här är en text som gör mig ledsen och upprörd samtidigt som jag får lust på en tur på Österlen. Naturen och Kanske en cykeltur vore att överdriva en smula men en tur. Helt klart! 

- repris från 2013 - 

Karlskrona by the sea

jag och muminfyren

På visit i Blekinge. Karlskrona är en stad full med marinhistoria. Om man nu gillar skepp och modeller och sånt. Finast av allt var ändå den lilla Nils Holgersson-skulpturen. Texten som den är inspirerad av hittar man här:  http://runeberg.org/nilsholg/k9.html

Sprungen ur boken - Nils Holgerssonstatyn.

Mamman och fyren.

M tycker Rosenbom har en Buddhalik gest: Kom hit, var inte rädda.

profeterna vid evighetsfjorden - årets bästa?

Skit och piss, smuts och ohyra, fylla, våld och övergrepp - av kroppen är den här romanen fylld. Och av ande, där som köttet är svagt är anden villig eller hur var det nu? Där som anden är svag är köttet villigt? Gränserna för både kött och ande suddas effektivt ut i den här rasande skickligt skrivna boken. 

Människan är född fri och överallt är hon i bojor.

Det blir den unge mannen Morten Pedersen Falcks motto när han lämnat sin far skolläraren i Norge och reser till huvudstaden Köpenhamn. Han ska studera till präst, inte för att han egentligen är religiös, det är vetenskaperna som lockar. Storstaden berusar honom och han ägnar sig väsentligt mer åt att studera medicin och att vagabondera än teologin. Han beundrar Linné och hans vetenskaper och är en skicklig botaniker, ingenting ska förbli okänt, allt ska noga studeras och dokumenteras. När äventyret erbjuds geom att missionera i kolonin Grönland beger han sig dit. Idealist och en smula (hmmm) socialt naiv reser han för att förbättra världen. Man kan med fog säga att det inte blir så enkelt som han först trodde. Med hans förkunnelse följer också förtryck och ett klassamhälle som han inte alls egentligen vill föra vidare. Hos profeterna vid Evighetsfjorden, en grupp infödda kristna, finner han ett annat sätt att leva. Måhända mer kristet än han egen lära.

Just den känslan av upplysningen, vi är i slutet av 1700-talet, är den som Kim Leine förmedlar till mig i den fantastiska romanen: Profeterna vid Evighetsfjorden.  Han berättar för mig om livet i den karga och ensliga missionsstationen, han beskriver inuiternas kultur och hur de inrättat sina samhällen och han väjer inte för något. Han klargör i efterordet att det är hans berättelse, det är ren fiktion men oj så mycket efterforskningar det ligger bakom för att kunna skriva en historisk roman med en sådan bravur. Jag minns intervjun i babel där Jessika just diskuterade hur ingående han satt sig in i alla detaljer, allt från borgarkvinnors klädedräkt till harpunerarens blodiga uppgift när han halas ned för att sätta fångstspjutet i valens andningshål. Det är tydligt att Kim Leine levt i många år på ön och jag är så glad över att han delar med sig av Grönlands historia i romanform. Bättre kan det inte bli. Jag sticker ut hakan här och menar att det här är en riktigt bra bok.

Det tyckte nordiska rådet också, 2013 fick han Litteraturpriset. Välförtjänt!

sången som talade direkt till hjärtat

visst finns där vissa släktdrag ...

Satt på en kobbe i Stigfjorden och läste igår. Jag en JCO och Gästbloggar'n en Donna Tartt. Visst är de systrar i sitt berättande de två. Förutom att JCO är en smula mer produktiv då :-) Fattas bara att dottern skulle sitta bredvid och läsa Gillan Flynn. Då skulle vi kunna snacka släktträff ...

Vilken av de tre gillar ni bäst? Går den frågan ens att ställa?

Clothes Clothes Clothes Music Music Music Boys Boys Boys (Viv Albertine)

Titeln är ett citat från Viv Albertines mamma när hon sammanfattar tonårsdotterns intressen. Historien börjar dock redan i barndomen då Vivs familj anländer till London efter att hennes franske far och engelska mor bott först i Kanada och sedan Australien. Pappan är frånvarande och våldsam, föräldrarnas äktenskap är misslyckat och de är fattiga. Viv hör Beatles och John Lennon är en annan typ av man som bryter med femtiotalets könsroller. Musikintresset är fött och hon tillbringar sjuttiotalets första hälft med att följa Stones, Kinks, Bowie, Marc Bolan. När punken briserar är hon på rätt ställe vid rätt tidpunkt. På art school, denna popfabrik, träffar hon Mick Jones maniskt sysselsatt med att sätta ihop det band som så småningom blir Clash (Gästbloggarns absoluta favoritband sedan tolv års ålder by the way). I Vivs kök samlar manager Bernie Rhodes Clash för möten. Ja, ni fattar, det är coolt. Viv träffar dessutom konkurrenterna Sex Pistols, där Sid Vicious figurerar i utkanten som Johnny Rottens polare. Det här är guldåldern för DIY (Do It Yourself) och Viv skaffar en gitarr och startar ett band med Sid (det legendariska icke-bandet Flowers of Romance). När Sid så småningom sparkar henne tar hon heroin för första och enda gången. Med Johnny Thunders. Ja, ni fattar, det är coolt. Inte heroinet då, men resten. Misslyckat sex med Johnny Rotten och Steve Jones? Check.

Nåväl, så småningom ansluter Viv till Slits, den "första" tjejpunkgruppen. Viv är organisatören, den amitiösa, när fjortonåriga sångerskan Ari Up är totalt utom kontroll. Efter en kaotisk turné som back-up till Clash tar förhållandet med Mick Jones till sist slut. Slits hänger på punkens korsbefruktning med reggae och när första albumet spelas in är det experimentell musik, inte treackordspunk. Jag minns till min förvåning namnen på orginalmedlemmarna, men inte att en ung Neneh Cherry anslutit (efter att Don Cherry åkt med Slits på turné) när bandet efter ett andra album splittras. Viv är vilsen, flyttar hem till sin mamma och livnär sig som aerobicsinstruktör (sic) några år. När hon samlar ihop sig kommer hon in på filmskola och sedan följer några framgångsrika år som regissör av musikvideor och reklamfilmer. Det är åttiotal, hon träffar en yngre man - en reklamtecknare av något slag om jag minns rätt - och hon vill skaffa barn.

Här någonstans rasar livet ihop, först genom ett antal års tröstlösa försök med hormonbehandlingar och provrörsbefruktningar och, när hennes dotter till slut som genom ett mirakel föds, Vivs livmoderscancer, påföljande behandling och depression. Familjen flyr London och i Hastings lämnar Viv så småningom livet i soffan för ett hemmafruliv med tennis och drejkurser. Efter ett decennium av anonymitet gör sig hennes behov att uttrycka sig påmint. Som snart femtioåring köper hon en gitarr och lär sig spela igen. Hennes man motsätter sig att modern till hans barn sätter sig själv i första rummet och äktenskapet havererar. Viv flyttar tillbaka till London, ger ut skivor och skriver sin biografi. Hon vägrar naturligtvis att arbeta med en spökskrivare och sparkar sin agent när denne insisterar. DIY.

Det finns så mycket som är bra med den här boken. Jag skall inte säga att den är brutalt ärlig för det är den inte i alla avseenden. Den är frispråkig om punkåren. Den medelålders skribenten ser sig själv och övriga på scenen som de unga, naiva, personer de var och kan förhålla sig fritt till dem och avslöja saker som är långt ifrån hennes senare normala liv. Det som ligger närmare det hon gör nu - allt eget musikskapande - känns mer restriktivt beskrivet. Men uppväxttiden, punkåren och den egna kraschen, samt kontrasten mellan de fria åren och hemmafruåren är suverän sträckläsning.

Och Clash Train in Vain handlar om henne, bara en sån sak. You didn´t stand by me, no not at all.

Slits debutalbum
Vivs soloalbum

/Gästbloggare M

bloggtorka de luxe

Är det det minsta konstigt att inte en j **el läser och kommenterar bloggen? Inte alls. Välkomna hit när det regnar igen. Jag fortsätter skriva.

nu har jag väntat länge nog, länge nog, länge nog ....

Nu har vi väntat länge nog, länge nog, länge nog ...
på programmet för Louisiana Literature.
Jag vet att det kommer fantasiska författare men vilken tid? Vilken dag?
Rutinerat så har jag fredagar lediga nästa termin så förhoppningsvis så kan jag pricka in de fantastiska kvinnorna: Margaret Atwood, Joyce Carol Oates och Herta Müller oavsett vilken dag de kommer på helgen.
Jag förbereder mig genom att läsa JCO och Hanne Vibeke Holst.
Jaha, första veckan i augusti ser jag på FB. Orka vänta!
Gilla sidan på FB så missar du inga nyheter, kanske ses vi där?

jakthundarna - en hederlig polisdeckare

Jakthundarna av den norske polisen Jörn Lier Horst är den första av hans deckare som översatts till svenska. När man börjar läsa den så kastas man rakt in i William Wistings liv. Han är en erfaren och omtyckt polis och när han anklagas för att ha fabricerat bevis i ett omskrivet mordfall som han arbetade med för 17 år sedan så blir han avstängd från sitt arbete. Den man som dömdes för mordet på en ung flicka har nu släppts från fängelset och begär upprättelse. Wistings vuxna dotter som är kriminalreporter på VG får nys om att anklagelserna skall bli rubriker i kvällspressen, samtidigt så kallas hon ut på ett jobb. En man har blivit mördad. Dessutom är ännu en ung flicka försvunnen. Snart samarbetar William och hans dotter om att försöka reda ut vad som egentligen hänt.

Det som gör att den här deckaren känns lite ny i formen är att den är gammalmodig. Inget övervåld, inget extra fokus på polisernas privatliv, inget våldsamt sex eller ens romantik för den delen. Polisarbete, grävande journalistik och ett pusslande av samband och möjligheter. Just det gillade jag, den här gången. 

För er som har DN så finns boken just nu att hämta gratis, jag själv har lyssnat via Storytel. Just idag i DN har de dessutom en test på de olika tjänster som finns om man vill läsa eller lyssna i mobilen eller på plattan. Jag saknade att de inte puffar för bibliotekens utbud. Det är gratis, numer behöver man bara internetuppkoppling så kan man låna och läsa/lyssna precis var man vill. Grymt bra! 

en sann överlevare

Med bild på en flera gånger uträknad rosenbuske, den har käkats upp till oigenkännlighet av vännerna Bambi & Co, så önskas alla bloggisar en härlig helg. För visst är det fredag? Härlig helg på er! 

hälsar den veckovilla

martina montelius sommar

Martina Montelius sommarpratar för fullt och jag tänker att många lyssnar. Om ni missat så lyssna på webben, klok och full av drastisk humor! Har ni inte läst Främlingsleguanen så tycker jag att ni ska göra det också. Jag kör en repris från i mars när jag läste den inför bokresa:

Så har jag i sista minuten läst bokresans cirkelbokFrämlingsleguanen och glad är jag att jag tog mig an den. Bokfrukosten imorgon lär bli fylld av tankar om den här säregna romanen, därför vill jag skriva ned några små funderingar redan idag.

Det som stannar kvar hos mig är den totalskruvade verklighetsuppfattningen som den här huvudpersonen har. När man, som jag, just nu pluggar för att kunna möta människor med olika funktionshinder på ett bra sätt i skolan så får man sig verkligen några rejäla tankeställare. Med ett fantastiskt och lekfullt språk sätter Martina Montelius sin tumme rakt på alla välmenande floskler  som de som samhället utsett att ta hand om de svagastes, de som vill vara eljest, de som inte passar i mallen. Eller faktiskt inte vill passa in.

Hon har en röst som av speciallärarkåren skulle beskriva som annorlunda, men lika värdefull som andra röster. 

Den könlösa och anonyma människan som berättar känner sig som ett barn som bestämt sig för att inte längre gå på dagis. Hemma väntar leguanen som kräver mycket specifik omvårdnad, vitkål och en trappa upp till avträdet. Nikotinplåster som kanske lyfter leguanen upp ur depressionen, lekar kan också fungera om de är på leguanens villkor, likväl känner sig människan så ensam. Så ensam och så rädd. Behovet av närhet och ömhet gömmer barnet bakom ett byråkratiskt språk som är omständigt samtidigt som det är totalt nyskapande. Konkret och fantasifullt på en och samma gång. Förutom det distanserade språket använder hen olika ritualer för att besvärja och ta kontroll, orimliga hygienkrav ställs och rädslan för smuts följer med. Jag själv tänker mycket på de människor jag känner i min närhet som lever med olika neuropsykiatriska handikapp, tvångssyndrom och psykisk sjukdom.

Där finns. mycket att samtala om i den här boken, på söndag morgon ska vi bokcirkla. Kanske kan jag då äntligt få svar på vem den här tysktalande leguanen som manar wieter, weiter ins verderben är. Vidare, vidare mot undergången. (Goethe) Hittar Rammsteins Dalai Lama. Bjuder den:

- repris från i mars 2014 -

en bok åsså

medan mörkret faller - en otäckt aktuell kriminalroman

En varning är på plats! Det här är en otroligt otäck bok, den drar igång med en mordscen som är så vidrigt beskriven att jag nästan, nästa slutar att lyssna. Tur var det att jag höll ut för det blev en av årets bästa deckare så långt, välskriven och med teman som är synnerligen aktuella i dagens debatt.

Medan mörkret faller utspelar sig i Stockholm och Uppsala 1934. Det är höst och dagarna mörknar, samhällsklimatet förändras, experterna ska se till befolkningens väl. Samtidigt som smutsen och fattigdomen skall utrotas och livet ska standardiseras och blir funktionellt så skall också människan korrigeras och konformeras. Nazisterna har tagit makten i Tyskland och i Sverige är rasbiologerna i full färd med att driva igenom en steriliseringslag som ska garantera en förädling av befolkningen. I Uppsala finns centrum för forskningen och stora mängder mänskligt material används för forskning och undervisning. De döda kropparna förvaras i likkar i väntan på att studenterna ska obducera dem och just i ett sådant likkar hittas det första mordoffret. 

Kommissarie Carl Häll kallas in och till sin hjälp envisas han med att vilja ha en polissyster, att en kvinna ska ingå i polisarbetet är något helt nytt. Maria Gustavsson är dessutom inte bara kvinna, hon har en i kåren ovanlig arbetarklassbakgrund och har rykte om sig att engagera sig politiskt också. De två bildar ett spännande team och kanske kommer vi att möta dem i fler böcker?

Anna Lihammar är i grunden historiker och arkeolog, det märks i den här kriminalromanen. Det är grymma brott och en samtidigt historisk roman där hon skildrar tiden och tidsandan på ett skickligt sätt och hon väjer inte för att ta sig an de vetenskapliga frågorna. Det som är ovanligt är att hon ovanpå all sin research och de uppenbara moraliska problem som hon vill lyfta fram dessutom lyckas gestalta människor som blir mer än stereotyper. Visst använder hon några av karaktärerna som  medel för att kunna diskutera (de homosexuella männen, den sexuellt bejakande kvinnliga forskaren, den judiske mannen osv) men jag tycker inte att det skymmer själva berättelsen. För en spännande mordhistoria är det här, på gränsen till för spännande för mig!

   

Provläs de tre första kapitlen!

Min farfar var rasbiolog och Om inte nu så när är böcker som passar att läsa om man vill veta mer. Anna Lihammar betonar i efterordet att det är fiktion hon skrivit, människorna hon beskriver är påhittade men miljöerna och den politiska utvecklingen är hämtad från befintliga källor. Samlingen av skallar och hjärnor som beskrivs är den befintliga på den anatomiska institutionen, Uppsala universitet. När jag läser på lite mer om hur den ser ut idag så verkar det som att många av de skelett och hjärnor som samlats in av t ex samiskt ursprung har eller ska återbördas till gravplatser där människorna ursprungligen kom ifrån. Mer om det kan man se i programmet Etik i samisk forskning. Som Anna Lihammar lyfter fram i sin roman så var där ju inte bara den samiska ursprungsbefolkningen som utsattes för den här typen av övergrepp utan också människor med annan kulturell bakgrund som romer och judar, människor med annan sexuell läggning än normen, psykiskt sjuka, fångar och handikappade. Det samhälle som beskrivs är 80 år bort, hur ser vårt samhälle ut idag? Har vi lärt något av historien?

PS. Det är visst valår i år. Passa på att påverka!

ingen väg tillbaka - uppbrott till ett nytt liv

Två röster hörs i den här självbiografiska reportageboken, det är Chime som är en snart 20-årig tjej från Tibet och Maria, österrikisk filmare och engagerad i barn som flytt sina hemländer. På många sätt är det här en unik berättelse, aldrig förut har jag fått direkt inblick i en ung tibetansk flickas liv och jag ska säga direkt att det är Chimes kapitel som jag läser noggrannast. Hon berättar med egna ord om sin flykt från Tibet, hon flydde tillsammans med sin två år yngre dotter, och hon berättar om sitt nya liv i Nepal där hon numer är toppstudent. Hennes skildring av vänskapen och rivaliteten med de fem andra barnen som flydde tillsammans är charmig att läsa. Man inser att trots annorlunda och dramatiska erfarenheter från barndomen så är vissa funderingar de samma för alla tonåringar, världen över. Jag skulle kunna tänka mig att vissa av Chime Yangzoms texter skulle passa att arbeta med som texter i de äldre åren i grundskolan, där finns mycket att diskutera och jämföra med vardagsliv här i Sverige. Av den här passningen förstår ni som läser att jag inte var lika förtjust i Maria Blumencrons delar. Jag har lite svårt för den där klämkäcka, new-ageaktiga tillsammans-kan-vi-förändra-världen mentaliteten. Nog sagt om det. Chimes berättelse är något jag inte ville missa, det tycker jag inte att ni andra ska göra heller. Jag började dessutom googla som en tok på Nepals historia och kollade in Dalai Lama och så där vidare som man gör när man går igång ...

Ingen väg tillbaka - uppbrott till ett nytt liv är en sån där bok som jag i ett anfall av intresse tackar ja till att läsa och som sedan tar väldigt lång tid innan den blir läst och omskriven. Inte för att det är en dålig bok, inte på något sätt, utan för att det är så väldigt långt utanför min vanliga läsning. Vad gäller litterära kvaliteter så kan jag inte skriva så mycket, men när det kommer till att få inblick i en helt annan värld så får den full pott. Extra fint var fotona i slutet som gav alla personerna ett ansikte.