den blygsamme hjälten - Mario Vargas Llosa

"Vår sköna plikt är att föreställa oss

 att det finns en labyrint och en tråd."

Jorge Luis Borges, El hilo de la fábula

Frågan som Mario Vargas Llosa ställer oss som läser är om tråden som man förljer i labyrinten är förutbestämd av andra eller något man väljer själv?

Jag får i den här smarta och snyggt berättade boken följa några peruanska män i äldre medlåldern och deras familjer. Herr Yanaqué är en arbetsam man som byggt upp en stor och framgångrik åkerirörelse. Han har sin fattige fars råd med sig i livet - Låt ingen sätta sig på dig - och när han blir utpressad att betala för beskydd så vägrar han. Han sätter in en annons  i lokaltidningen för att deklarera att han inte kommer att ge efter. Den peruanska maffian muckar man inte med utan konsekvenser, det kommer både han och hans familj bli varse.

Parallellt får jag läsa om den pensionerade försäkringstjänstemannen Rigoberto som ställer upp som bröllopsvittne när ägaren till bolaget på ålderns höst gifter sig med sin väsentligt yngre tjänstekvinna. Skandalen är given och när direktören dör kort efter sin bröllopsresa dras Rigoberto in i en härva av anklagelser och en arvstvist som heter duga. Genom de två männens berättelser ger Vargas Llosa mig som läser en bild av ett land där korruptionen är utbredd, polismakten inte har några möjligheter att stävja brott, pengar och hot om våld är de verkliga maktfaktorerna. Och så finns där då de blygsamma hjältarna som hävdar att det finns andra värden, viktiga värden som man inte kan rucka på. Omständigheterna förändrar alltså de båda männens liv på omvälvande sätt, de följer troget sina inre rättesnören och hamnar i situationer som blir närmast omöjliga att ordna upp om de inte sviker sina ideal. Att vara lojal sin vän, att inte betala utpressare har sitt pris. Mer ska inte avslöjas om handlingen, jag tycker att ni läsa och ser hur det går ...

Det här var den första boken jag läst av den nobelprishyllade Llosa och jag inser att jag säkerligen har missat mängder av blinkningar till äldre verk. Det gjorde alls ingenting, jag kände att jag fick en spännande inblick i ett land på andra sidan jorden och jag är imponerad över hur lekfullt och lätt han hanterar sin berättelse. Samhällskritik mot ett korrupt system och berättelser om hur männen har problem att acceptera sitt åldrande borde inte intressera mig men det gör det. Det tyder på en mycket skicklig berättare, man kan tro att han till och med fått nobelpriset :-).  Att läsa en gammal mans tankar om moraliska dilemman som är eviga över både tid och rum roar mig och jag tror att det också roat honom när han skrev. Jag hör Mario Vargas Llosa uppmana alla:

Work very hard and enjoy what you are doing. Så enkelt är det!  

Spirituellt raffel på nobelnivå får SvD till som rubrik. Snyggt! Patrik har också läst, hans uttömmande text tycker jag att ni ska klicka er till!