då var det dags att stänga, släcka och logga ut



Läs mer hos Världsnaturfonden.

Gästbloggarnostalgi: Jultidningar för nioåriga gubbar

I serien "Gästbloggarnostalgi" drar sig Gästbloggare M till minnes sin ungdoms läsupplevelser. Tänk Wahlströms gröna ryggar, besök på biblioteksfilialen i Rönnäng med öppettider tisdagar och torsdagar 18-20 samt slumpmässiga nedslag i föräldrahemmets bokhylla i gillestugan.

Om jultidningar fortfarande säljs måste det vara i betydligt mindre skala än på sjuttiotalet. Gästbloggaren sålde aldrig, men fick. Från mostrar, fastrar, föräldrar, farmödrar och mormödrar kom det hårda paket (eller i alla fall halvhårda i serieboksformat). Jag tror det fanns regelrätta böcker i jultidningssortimentet, men det jag minns mest är Naturens under och anakronistiska kvinnohatarserier som Åsa-Nisse, Kronblom och Lilla Fridolf. Det är smått absurt att tänka sig barn läsa de senare idag, medan jag hoppas att det finns någon motsvarighet till Naturens Under därute (men jag tvivlar).

Naturens Under var den perfekta blandningen av pedagogik och kunskap (vilket uppskattades av köparen) och spänning och kalenderbiteri (vilket uppskattades av mottagaren). I serietidningsform betades djur för djur av, ett på varje sida. Nioåringen bläddrade förstrött förbi ospännande inhemska arter (igelkottar, småfåglar etc) i jakt på rovdjuren, asätarna och världens snabbaste, längsta, tyngsta, whatever bara det var ett rekord. Ge mig blåvalar, geparder, svarta och gröna mambor och gigantiska hjordar av gnuer som hoppar över attackerande krokodiler ljöd ropen från varje pojkrum när det gubbiga kalenderbitarbeteendet etablerades i mellandagarna.

En annan aspekt av gubbigheten som söps in redan i denna späda ålder var kluriga tjyvgubbar vars liv uteslutande gick ut på att hålla sig undan från frun och arbete i hemmet. Det här var alltså på sjuttiotalet, mitt under brinnande jämställdhetsdebatt. Alltså, jag vill inte skylla ifrån mig, men om min generation av sextiotalister inte riktigt levt upp till vad vi borde när det gäller jämställdhet i hemmet så kanske en del av skulden bör läggas på de vuxna som gav oss Kronblom, Åsa-Nisse och Lilla Fridolf att läsa medan Åh, tjejer spelades på transistorradion i köket där pappa som trettiofemåring tog sitt ansvar och lärde sig att laga mat. Ni borde i alla fall insett ironin!

Till sist vill jag nämna serien All världens fåglar, däggdjur etc. Är inte alls säker på att dessa såldes som jultidningar, men de var underbara uppslagsverk i precis rätt format. Jag fick dem av min faster och älskade dem lika mycket som Naturens under.

/Gästbloggare M

min mors tystnad

Det jag vill att du ska veta, det vet du.

Lizzie Dorons andra bok på svenska Min mors tystnad handlar allra mest av allt om vänskap, den medelålders Alisa får ett telefonsamtal från sin barndomsvän Dorit och på ett ögonblick förflyttas Alisa till sin barndoms kvarter. Dorits moster, daghemsförståndarinnan, har dött och för att hedra hennes minne åker Alisa till begravningen, färden genom de välbekanta gatorna blir en autostrada rakt in i minnena och Alisas börjar återigen fundera  över sin far. Vem var han, varför vill inte modern berätta om honom, varför tystnade hela den judiska församlingen så fort hon frågade om fadern? I möten med barndomskamraterna och sökande i arkiv och i egna minnesbilder så får Alisa ett svar, det hon inte får svar på är varför modern valde att vara tyst? I min bok ligger ett bokmärke från Anne Franks Huis i Amsterdam och det passar mycket bra. Människorna är Förintelsens fångar och deras liv är för evigt påverkat av fasan av att förlora. 

I babel förra veckan hörde jag Carl-Johan Vallgren berätta om att barndomens miljöer och minnen kan man inte springa ifrån, de finns där med en hela livet och så känns verkligen den här boken också. Lizzie Doron utforskar sin barndom, försöker förstå hur traumat med hela familjer, släkter som utplånats i Shoah gjorde att de som överlevt bar på en ständig skuld. Så länge man lever kan man alltid få hoppas på att få dö är moderns mantra genom boken när vardagen rullar på och skildras så fint, ofta med galghumorn som vapen.  I Dorons förra bok Varför kom du inte före kriget är huvudpersonen modern och i den här romanen är det skuggan av en far som löper genom berättelsen men det är vänskapen som lyfter den. De medelålders kvinnorna tar sig an sina minnen tillsammans, vårdar de gravar som finns att gå till och trots att de levt så olika liv så finns där något äkta. En unik erfarenhet som de delar, de bär på skulden av att hata föräldrarnas oförmåga och i det kan de förenas.

Det här är en roman som jag kommer återkomma till - vill man diskutera boken med andra finns det en öppen bloggcirkel hos enbokcirkelföralla.  

  

vårhälsning

Solig och skön helg önskas alla  bloggisar.

vad var det nu han sa, Jonas?

- Har man inget liv får man köpa ett som alla andra, och det har jag gjort idag. Shoppat mig lite färgglatt så att livet blir piggare, gladare och lyckligare.

Om inte det funkar så får jag väl se till att aktivera mitt twitterkonto, då borde jag kunna känna mig lite mer med i  världen. Dags att ta sig ur bubblan som kallas utvecklingssamtal.

vilka miljöer gillar jag?

Fredag och dags att jerka igen. Veckans frågan handlar om miljöer och Annika undrar: Vilken är din favoritmiljö i böckernas värld?

För mig är miljöerna viktiga men de är inte avgörande för om jag gillar boken eller inte. Jag kan likaväl läsa en bok där man bara anar miljön som en roman med många och långa miljöbeskrivningar men jag är lite petig med att miljöerna ska tillföra något. Är beskrivningarna där så ska de inte vara utfyllnad utan verkligen ge romanen ytterligare en dimension. Några såna böcker som jag läst de senaste året är Snöängel, Gömslet och Änglarnas Sorg och i dem skulle boken inte kunnat skrivas utan just den miljön, miljöerna och berättelsen är ett. Det är mina favoritmiljöer, hur är det med era. Häng på jerkan och bli med i samtalet vetja!

hallå påsktuppen, värper du?

Om du möjligen håller på och värker på vad du ska värpa i år så är Bodil ett hett tips. Förra årets Haruki var så bra men i år behöver hönan något kvicktänkt, klokt och klarsynt. Då är Bodil ett säkert kort.

sjöjungfruns andra fot

Mia Couto nämns ofta som Mocambiques allra främsta författare och jag förstår hans berömmelse när jag läser Sjöjungfruns andra fot. Det är en sällsamt berättad historia som blandar nutid med sjöfararnas 1500-tal och det är Mwadia som är huvudperson. Hon bor avlägset tillsammans med sin man och när de en dag ska begrava en tingest som fallit ned från himlen hittar de ett skelett, en enbent staty av jungfrun Maria och en väska med handskrivna dokument. För att jungfrun ska få ett säkert hem bestämmer hon sig för att föra den till sin hemby där berättelsen vecklar ut sig. Dokumenten visar sig vara en loggbok från en resa mellan Indien och Afrika och lasten är varor och slavar, med på resan är prästen som skriver ned sina tankar. Mwadia och hennes mor uppslukas så av alla texter att de till slut förbjudas att läsa dem i huset. Då läser de utomhus för berättelserna kan de inte vara utan och det är kanske det som är bokens budskap. Utan kunskap om historien kan man inte förstå nutiden och tiden då kolonialismen startade och tiden när kolonialismen formellt är slut blandas i historierna om den lilla byn där frisören egentligen är poet, skräddaren slutat sy och kyrkan inte längre är en värdig plats för en madonnastaty. Madonnan är ju som bekant halt och behöver få ett vilorum, precis som resterna av den portugisiska överheten också behöver läggas till vila. Inte begravas och glömmas bort men få en viloplats så att livet kan gå vidare mot framtiden.

Till byn kommer också den amerikanske historikern som söker sin afrikanska rötter och sättet som bykollektivet vänder ut och på sig för att ge amerikanen vad han vill ha är riktigt roligt beskrivet, till slut vet byborna inte åt vilket håll de ska vända sig och sanningen blir allt mer flytande. Inte vet de säkert varför amerikanen med sällskap egentligen kommit, är han kanske en spion?  Det här är en mycket spännande roman som alla som är intresserade av lära känna afrikansk litteratur absolut ska läsa. Humoristisk, poetisk och mycket samhällskritisk. 

Alltsom oftast är jag så glad över min läsplatta men även solen har sina fläckar, eller rättare sagt så har låneböckerna ett datum när de raderas. Då raderas också anteckningarna gjorda i boken, nu har jag lärt mig det den hårda vägen. Typiskt nog var det en av årets vackraste texter som raderades och jag hade tänkt mig att skriva ned flera citat. Av det intet.

Läs mer hos DN  och SvD

finns det en bloggstolthet?

"Läser du alla böcker du skriver om eller skriver du bara av baksidestexten?"

Det var frågan som jag fick för ett antal månader sedan och som provocerade mig å det vildaste. För mig är det helt otänkbart att skriva om en bok på bloggen som jag inte läst och de senaste dagarna har jag hittat och funderat över inlägg hos både Annika Koldenius och Enligt O som handlar om det där med att googla ihop en text och presentera som sin. Jag läser mycket sällan andras tankar om de böcker jag skriver om innan jag själv skrivit ihop min text och sedan länkar jag gärna till andra tyckare i mitt inlägg. För mig är det viktig att tankar om böcker är personliga och det är till de bloggar som skriver personligt som jag återvänder, jag vill ha mer än handling och jag hoppas att de texter jag skriver ger läsarna mer än handling också. Jag googlar ibland, erkänner, men det är ofta efter artiklar om författaren, tidigare böcker och ibland också efter filmsnuttar på Youtube. Någon slags bloggstolthet har jag så svaret är: Ja, jag läser alla böcker och nej, jag skriver inte av baksidestexten.

lyckan av att packa upp

Just nu finns mycket lite ork att formulera någon text hit till bloggen. Producerar dokument en masse på jobbet och vill helst bara läsa på kvällen, då kommer ett brunt paket från det stora förlaget som en härlig uppmuntran. Tre böcker som har uppväxtåren som gemensam nämnare. Jag tror minsann att jag ska kunna fylla påsklovet med läsning i år också. En dryg vecka kvar till andningshålet aka semster!

kaskeloternas sång

Just nu heter temaarbetet i klass 2a Kolla Klotet och vi har besökt Universeum för att få följa vattnets väg från moln till de stora oceanerna. Hajar, reptiler och fiskar såg vi där men de stora havslevande däggdjuren fick vi lära mer om på hemmaplan. Den fina lilla boken Kaskeloternas Sång skriven av Bent Haller tar oss med under havets yta. Tångöga och Gylte heter de två kaskelotvännerna som växer upp tillsammans. Slagsmål med späckhuggare, surfing på vågkammar och bläckfiskjakt tar de oss med på och vi får också följa med dem i mötet med människan. När de förirrar sig från sin flock blir de allt mer förgiftade av havet som människorna smutsat ned och inget kan hjälpa dem tillbaks förutom kaskeloternas sång. Det här är en bra högläsningsbok med korta små kapitel som alla kan diskuteras med eleverna, boken kom 1990 men den är skrämmande aktuell fortfarande. Det här är miljöundervisning när den är som bäst!

ursäkta, ursäkta formatet på fotot. Jag håller på att komma underfund med min mobilapp...

kunde bara inte låta bli...

Source: Staples eReader Department

Alltså, jag älskar att tävla och det här är väl ett test som heter duga för en boknörd. Läshastighet och förståelsetest i ett litet klick...

Mitt första test var med en text från Alice i Underlandet och den kunde jag skumma och ändå svara rätt - de siffrorna tydde på en smått övermänsklig förmåga som då inte är sann men var lugn. Man kan byta till en okänd text. :-) Då blev resultatet mer modesta 532 engelska ord per minut. Högre än en Average College Student men sämre än en High Level Executive. Det är ju den lilla detaljen att jag är svensk också, måhända påverkar den en smula? Om jag läste i den farten så skulle jag kunna läsa t ex Bibeln på 24 timmar och 22 minuter. Undra sa flundra vad jag skulle förstå då? Testtexten var ju inte Bibeln precis om man säger så...

To Kill a Mockingbird på 3 timmar och 6 minuter låter mer rimligt om jag ska vara ärlig. Dessutom är det en bok som jag gärna plockar fram.

Testet hittade jag hos bloggen Bohemian Rhapsody, tackar för det.

 

trio för det första kvartalet

Tematrion hos Lyran den här veckan handlar om tre-i-toppläsning det senaste kvartalet och för mig är det inte ett helt enkelt val. Jag har läst många bra titlar de senaste månaderna och jag har redan lyft fram novellsamlingen ru i bokbloggsjerkan. Tur det för då kan jag välja tre andra! Det verkar som jag har synnerligen kort minne men mina tre får bli tre titlar från mars:

Agaat

Himmelsdalen

Havsmannen

vem är det jag lurar?

Om jag skulle rangordna mina intressen enligt min flikuppsättning i webbläsaren så skulle min prioritering se som följer:
1. Jobbets lärplattform
2. Webbmail - jobb
3. Facebook
4. Google
5. och dagarna går...

Alldeles sant eller hur? Härlig måndag väntar!

åsen

Det gemensamma för helgens läsning har varit e-böcker. Lånade på biblioteket och rykande färska hamnar de på min läsplatta och jag kan, trots att jag inte får rec ex av alla förlag, hänga med i bokfloden. Fantastiskt roligt. Min senast lästa är Katarina Fägerskiölds tunna roman Åsen. Den utspelar sig på ett jordbruk någonstans i Västergötland, skulle kunna vara nära Ulricehamn och det är den unga flickan Sofi som berättar för oss. Det här är en ingen romantiserad bild av landsbygden á la Bonde möter Fru utan gödselrännerealism. Det är svartslakt, staket som skall sättas och djur som ska fodras och de beskrivningarna känns både äkta och närmast självupplevda, men jag har lite svårare med Sofi. Hon känns så viljelös, så planlös. Via det jordnära språket följer jag arbetet på gården och känslan av instängdhet, livet är det som pågår någon annanstans. Livet blir allt mer beskuret, privatlivet suddas ut och när Sofi äntligen i romanens slut tycks bestämma sig för att ta tag i sin framtid så andas jag ut. Äntligen tycks det finnas någon slags vilja och riktning. Eller?

Hos GP kan man läsa mer om boken.  

å nej, haveri!

En dag händer det. Datorn startar inte längre. Inte ett livstecken. Tur att familjen är begåvad med en utmärkt jägare som rekognoserar terrängen och beger sig ut för att fånga. Nu är bytet hemburet och det härliga installerandet kan börja. Halleluja!

Härmed döpes du till Estelle!

är du som jag en Maddict?

Idag är väntan slut för alla Mad Men addicts där ute. Äntligen sätter omgång 5 igång i USA och den förste april sänds det första avsnittet här hos oss. Jag hörde någon som sa att se på de här välgjorda TV-serierna var den nya sortens Dickensromaner- de släpps ett kapitel i taget och sedan samlas avsnitten i en box som är oemotståndlig att äga. Jag är själv i valet och kvalet om jag ska se tv, med reklam och allt, eller hålla mig till just boxen.

Vill man fördjupa sig lite i hur det kan komma sig att serier som Mad Men kan bli omåttligt populära så hade SvD en spännande understreckare igår. Läs den och börja ladda inför den svenska premiären!

Ps. Båda romanerna Det bästa av allt och Revolutionary Road passar att läsa i uppladdningen...

bubblor

Människorna som talar till mig i Claire Castillons novellsamling bubblor befinner sig alltsomoftast i sin egen lilla vardagsbubbla. Det är det intima och privata som dissekeras, det som avhandlas mellan familjen, vännerna och på så sätt kan jag ibland känna mig som en tjuvlyssnare när jag läser de här korta novellerna. Monologerna är drastiska ögonblicksbilder från ett (ofta) medelålders välutbildat storstadsliv och de riktar sig till en förmodad lyssnare. På så sätt så känns det ibland som om de talar just till mig. Ibland skriver jag, för en del av samtalsämnena ligger långt från min vardag men ändå läser jag småfnissande vidare. Som såpbubbla efter bubbla som spricker med ett splosch, en glimrande medelklassfasad som är så ömtålig att det räcker med ett litet petande på den så blir den reducerad till en våt fläck. 

Det finns något Jonas Gardellskt över de här små novellerna, de beskriver ibland helt absurda situationer som orsakas av människornas önskan att passa in, bli omtyckta och älskade. Lojaliteter som prövas och hur outtalade sociala regler skapar maktförhållanden som är svåra att bryta. I bubblor finns flera noveller om hur generationerna har svårt att kommunicera och just de novellerna känns mycket franska. Överhuvudtaget känns det här som en mycket fransk novellsamling och kanske är det för att hierarkierna lever på ett annat sätt än i Sverige, i Frankrike verkar du-reformen långt borta och synen på familj och äktenskap är definitivt annorlunda. Minnen från våningen på rue de Bois de Boulogne där jag själv arbetade väcks till liv och jag kan erkänna att jag förstod mig inte på den välbeställda franska medelklassen då och inte heller gör jag det helt nu. Icke förutan; roande och oroande - det är  bubblor!  

lördagsfika

Från den här otroligt vackra chokladbutiken i Amsterdam köpte jag med mig chokladpärlor som passar så bra i Chocolate chip cookies. Min lördagsfika utgår från Rosendals recept:

Rosendals Chocolate chip cookies

30-40 st beroende på storlek.

3 dl mjöl
1 tsk salt
1 tsk bikarbonat
190 g smör
4 1/2 dl farinsocker
3/4 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
6 1/2 dl havregryn
200 g hackad mörk choklad eller chokladpärlor

Så här gör jag:
Hacka chokladen i din matberedare (använder du pärlor så behövs det förstås inte). Häll ur chokladen på ett fat, använd sedan matberedaren att göra degen. Lägg  i farinsocker, strösocker, vanilj och smör i beredarskålen och kör tills det är krämigt. Vispa äggen lätt. Häll i äggen och havregrynen, pulsa beredaren så att det blandas litegrann. Blanda mjöl bikarbonat och salt i sikt. Sikta i mjölblandningen och kör till en smet, blanda i chokladen det allra sista. Viktigt är att inte arbeta degen för mycket. Lägg den lösa degen i en stor plastpåse, forma en rulle inuti plastpåsen och lägg i kylen att stelna minst 2 timmar. Skär kakorna och lägg på bakplåtspapper på plåt. Grädda i 180 grader i 8-12 min lite beroende på storlek.

Kakorna blir spröda och goda!

planera nu in konstvandringen!

Om precis två veckor är det påskafton och i påskens tid kan man gå på konstvandring. 51 konstnärer öppnar sina ateljeer och vårsolen brukar skina helt underbart. Kolla in den fina hemsidan eller gilla på Facebook så får du veta mer om en riktigt mysig kulturhelg!

bokhyllerunda - Ö

På alfabetets allra sista bokstav går jag bet, inte en enda titlel i min hylla som börjar på Ö! (I stan då, jag har ju inte kollat sommarstugans där jag har alldeles för mig att Öster om Eden står...) Det kan man kalla att falla på mållinjen. Fuskar med en bok som jag har just nu som e-bok på min läsplatta. Lånade Ön och Åsen samtidigt som Havsmannen. Jag är så förtjust i att kunna låna e-böcker som är rykande färska rakt ned på min platta. Det är vad man kan kalla vardagslyx! Med en bok om en söderhavsö och en om den västgötska myllan avslutar jag min runda på ett passande sätt. Med rötterna i slätten och blicken mot fjärran länder.

årets bästa hittills...

 

Annika ber mig berätta om årets bästa läsupplevelse hittills. Det är ju nästan omöjligt att välja, året har ju börjat så bra med många riktiga höjdare. Jag får välja den novellsamling som botade min negativa lästrend i början av året nämligen ru av Kim Thùy. Omistlig läsning skrev jag i mitt inlägg då och det står fast. Omistlig läsning!

För alla nyfikna så finns den nu också i pocket. Mycket bra.

havsmannen

Det finns en början och det finns ett slut. Och allt måste bli värre innan det blir bättre.

- Vem tror du kommer och räddar oss? frågar lillebror Robert storasyster Nella. Är det polisen? Är det fantomen? Eller är det berättelserna?

I Carl-Johan Vallgrens roman Havsmannen är det de två tonåriga syskonen mot världen. Redan innan det första kapitlet är slut så har läsaren bilden klar, föräldrarna missbrukare, Nella tar ansvar för att radhuset som soc betalar åtminstone liknar ett hem, lillebror har svårt i skolan både med inlärning och grov mobbning. Som tröst har syskonen berättelserna, det är bara det att i just den här berättelsen finns ingen början och inget slut. Skuggan finns där hela tiden trots att Nella springer allt hon orkar, hennes egen skugga pilar fram som ett havsvidunder i en grund vik och allt hon vill är att skydda sin lillebror.

Det här är en fantastiskt drabbande bok. Den slår knytnäve på knytnäve i magen och våldet är grymt, sadistiskt och trappas upp till grov kriminalitet. När Havsmannen dyker opp i berättelsen som en mycket påtaglig bild av det annorlunda så får vi följa Nellas kamp för att skona honom, det är som om hela deras existens hänger på det. Hon tar hjälp av sin vän Tommy och den ungerske mannen som hon träffat på biblioteket, professorn. Mer om berättelsen avslöjas inte här för det skulle förstöra läsupplevelsen. Carl-Johan Vallgrens kännemärken med starkt symbolik, idéhistoria och samhällskritik finns med i den här boken men också en spänning som byggs upp och kulminerar i dramatik á la amerikansk storfilm. Ska inte beskrivas, läs alla läs!

Samma dag som jag började läsa boken låg där en inbjudan i min brevlåda: Välkommen på återträff - 30 år sedan nian. På framsidan av inbjudan var klassfoton på oss alla och det är inte utan att jag börjar fundera över mina klasskamrater, visst fanns där Robertar också i min närhet. Extra konstig blev känslan när jag upptäckte att boken utspelar sig 1983 när jag själv just lämnat nian och jag kastades genom läsningen tillbaks till högstadiets skolgård. På så sätt så träffade Vallgren en alldeles rå nerv hos just mig och det påverkade min läsning. Han har i sin berättelse förflyttat sig till sin tonårs miljöer, han berättade i babel i onsdags om hur han i skrivandet av den här romanen fått leta i sina minnen. Platsen är Skogstorp i kanten av den lilla staden Falkenberg och han beskriver på ett grymt sätt hur utsatta barn kan vara, de som tror sig vara starka och tuffa ger sig då alltid på de som är svagast. Det kan man se i skolan idag och det kunde jag se i min egen högstadietid. Jag hoppas, hoppas att de barn och ungdomar som jag möter idag känner att de har en vuxenvärld som de kan vända sig till. Jag hoppas men jag är inte helt säker. Inte alls säker faktiskt.

Läs SvD, DN och GP s texter om romanen.

bokhyllerunda - Ä

Ä = Änglarnas sorg

Natten är mörk och tystlåten om vintern. Vi hör fiskar som suckar nere vid havsbotten, och de som ger sig upp i bergen eller upp på höglandet kan lyssna på stjärnornas sång. De äldre, som var kloka av erfarenhet, sa att det inte fanns något annat däruppe än kalmark och livsfara. Vi går under om vi inte lyssnar till erfarenheten, men murknar invärtes om vi fäster för stort avseende vid den. (s 20)

Orden är Pojkens, han bor sedan tre veckor i den lilla köpingen på nordvästra Island dit han kommit efter det att hans bäste vän frusit till döds ute på havet. Han blir väl mottagen i värdshuset och Helga och Kolbeinn ser hans kärlek till böcker och bildning. De lyssnar till hans högläsning och förbereder Pojkens utbildning när postkuriren Jens anländer. Tidningar, kungörelser och brev kommer med efterlängtade hälsningar från omvärlden till den lilla byn som varit insnöad hela vintern och på den sista biten av postrundan ska Pojken hjälpa till ro postbåten och bistå under färden i bergen. Det är slutet av april och det snöar, änglarna gråter och snöflingorna och snökristallerna fyller himlavalvet. Snöfallet är så tätt att det binder samman himmel och jord. Snön som nu faller till marken befann sig kanske nära himmelriket för bara några minuter sen (s71) Snart blir både Pojken och Jens varse att snön är allt annat än himmelsk, om djävulen skapat någonting i denna värld, bortsett från penningen, så är det snöstormen.

Jón Kalman Stefánsson skriver i sin roman Änglarnas sorg med en för mig helt unik röst. Det här är del två i en planerad trilogi som inleddes med Himmel och helvete. (Delarna kan läsas fristående också, jag har inte läst inledningen utan hoppade rakt till del 2.) Han är tydligt färgad av den isländska sagotraditionen och han låter mig möta naturen och naturens krafter, människors förmåga till solidaritet och hungern efter poesin som likt föda är nödvändig för att överleva. Med risk för att hamna i standardformulär 1a så använder jag ändå ord som manlig vänskap, svindlade kärleksmöten, poetiskt språk, fängslande berättelse och karga miljöskildringar. För det är vad den här romanen innehåller och dessutom ett slut som gör att jag längtar efter del tre i trilogin. Bokstavligen en cliffhanger...

Det här var ett läsnedslaget inför den kommande bokmässan i höst. Temat där och ju Nordiskt och jag ser galet mycket fram emot att vara där 4 hela dagar och bara boknörda loss. Förra året hade ju de trevliga bokmässeambassdörerna ordnat med ett bokbloggarrum, ser fram emot att möta de nya ambassadörerna, många nordiska författare och alla andra trevliga bokentusiaster. Bara sisådär 254 dagar kvar till den 27 september! Om någon har lust att följa min läsning inför mässan så kommer den att taggas med Norden :-)

- texten är en repris från jan 2012 -

lördag hela veckan lång

Alexander McCall Smith är en berättare som tar det lilla lugna, inga större åthävor och ett jämnputtrigt tempo som kan vara ytterligt nedlugnande för en småstressad själ. Jag är förtjust i hela serien om damerna på detektivbyrån i Botswana, små vardagshändelser som troligen skulle kännas ganska triviala om det inte vore för miljön. I den tolfte boken i serien Lördagens stora bröllopsfest är det änligen dags för den assisterande detektiven Mma Makutsi att gifta sig med fästmannen, den hedervärde möbelhandlaren. Om jag ska vara lite kritisk, och det ska jag den här gången, så känns det som att McCall Smith börjar gå på tomgång i sin serie om Damerna. Jämfört med de tidigare böckerna så kokar han alltmer soppa på en spik och jag tyckte det var synd att han inte fläskade på mer med själva bröllopet. Jag skulle då gärna ha läst mer om både  förberedelserna, maten och kläder. Visst får vi läsa en smula om skoproblem men jag ville ha mer av allt kring bröllopet. Mma Ramotsves lojalitet mot den lilla vita skåpbilen kändes som en mysig bihandling men huvuddilemmat med skadad boskap kunde också byggts ut. 

Nej, det här var inte den bästa i serien, men ändock ett alldeles ljuvligt avbrott - när man läser om den lilla detektivbyrån så känns det som lördag hela veckan lång!

idag är det tid att fira

Hopprepen framme, cyklarna framplockade, fotbollarna pumpade och solen skiner. Dagen är längre än natten och i skymningen hörs koltrastens ton. Dags att fira vårens tid!

bokhyllerunda - Å

Å = åtta procent av ingenting

Noveller är perfekt läsning så här i stressiga marsdagar. Etgar Kerets kortkorta texter i Åtta procent av Ingenting är som små filmsnuttar ur olika människors liv. Novellerna utspelar sig alla i Israel men den här novellsamlingen är huvudsakligen inte en politisk kommentar även om Keret driver hejdlöst med olika religiösa och kulturella uttryck från sitt hemland. När jag läser dem tänker jag mig dem berättade i en bar efter ett par öl och några killar som drar igång. Har du hört om... Det skulle kunna var grabbgänget i bastun med för den delen och berättelserna är fyllda av absurditeter, humor och snabba vändningar. Snabba klipp, snabbt tempo och lättläst med underfundigt tuggmotstånd och samlingen ger mig en annan bild av Israel än de jag brukar få till mig. Konflikterna och det otrygga samhället finns där i bakgrunden men först och främst är detta en samling burleska historier där fantasi och verklighet på ett skruvat sätt flyter samman. Perfekt novellsamling när man har en liten stund över och längtar efter att bli underhållen!

 

- texten är delvis en repris från 2010 -

LO betyder LayOut

En av söndagens LOer som blev riktigt fin - fint blir det däremot inte med fotot från mobilen. Jag får återkomma och byta ut bilden mot en tagen med min systemis istället. Så tråkigt det är att mobilbilderna blir så kassa när jag för dem hit till bloggen, i kameran ser de helt OK ut...

bokhyllerunda - Y

Y = Yacoubian Building

klicka här så kommer du till min text om boken

himmelsdalen

Så äntligt har jag läst Marie Hermanssons senaste roman Himmelsdalen. Eftersom den inte fanns som e-bok så har jag troget väntat på pocketupplagan. Jag lyssnade på Marie på bokmässan och visste att det här var en bok för mig, utan tvivel. Jag gillar mycket hur hon ofta börjar sin berättelse i det vardagliga, allmänna och sedan skruvar till det varv på varv tills man inte riktigt vet vem som är frisk, vem som är sjuk, vem som är klok och vem som är galen. Den här boken är ett tankeexperiment som heter duga! Jag gillar skarpt just den diskussionen och skulle gärna läsa den här i bokbubblarna. Hoppas jag kan få tjejerna med på det tåget...

Till den lilla avlägsna dalen i Helvetia kommer Daniel för att besöka sin tvillingbror Max som bor på santoriet. Bara någon dag senare så har han gått med på att ta sin brors plats, den himmelska dalen blir allt trängre och människorna som bor där ter sig allt mer udda. Är dalen en fristad eller ett fängelse?

Nu tänker jag inte skriva mer om handlingen för det här är en bok som ska läsas, som ska överraska läsaren och som förtjänar att läsas med ett öppet sinne. Som en riktigt bra spänningsroman fångar Marie Hermansson mig och jag längtar redan efter nästa roman. Lysande!

Jag har tidigare läst alla Maries böcker men bara skrivit om Musselstranden här på bloggen.

bokhyllerunda - W

W = Wizard of the Crow

Vissa böcker blir stående länge i hyllan och längtar efter att bli lästa. En sådan är Ngugi wa Thiong'o s Wizard of the Crow. Jag tänker mig hela tiden att jag ska läsa men så blir den bortvald, inte för att jag inte är intresserad utan måhända för att texten är så yttepyttig i min pocket och synen inte är vad den en gång var. Läsglasögon nästa?

Gästbloggarnostalgi: Bill, Biggles och vikten av en rödhårig vapendragare

I serien "Gästbloggarnostalgi" drar sig Gästbloggare M till minnes sin ungdoms läsupplevelser. Tänk Wahlströms gröna ryggar, besök på biblioteksfilialen i Rönnäng med öppettider tisdagar och torsdagar 18-20 samt slumpmässiga nedslag i föräldrahemmets bokhylla i gillestugan.

Richmal Crompton visar sig vara kvinna när jag googlar namn lite snabbt för att inte göra bort mig. Hennes Bill-böcker fanns att låna på biblioteket, de ansågs med andra ord vara god litteratur för pojkar. Lite gammaldags men exotiskt brittiska vill jag minnas Bills och hans kumpaners kortbyx- och knästrumpeäventyr bland gärden, häckar och bygator. Böckerna var novellsamlingar och en historia gick ut på att idésprutan Bill drog igång ett uppenbart olämpligt projekt tillsammans med sina kompisar Ginger, Henry och Douglas. Sedan gick det som förväntat, dvs fel, och någon typ av straff utdömdes av vuxenvärlden. Det fanns dock ingen moralism i detta om jag minns rätt - tvärtom tog Bill från varje eskapad med sig vishet och tillfredsställelse på sina egna villkor. Det utmätta straffet togs med jämnmod men hade uppenbart ingen effekt - berättelserna var alltså kompromisslöst skrivna ur pojkarnas perspektiv. Samtida med Pippi Långstrump är de också, så kanske låg det i tiden att börja se barn som hela människor.

Och nu till något helt annat, men lika brittiskt:  W.E. Johns Biggles, krigspiloten som i fredstid fick nöja sig med diverse äventyrsresor i exotiska och farliga länder (troligen övervägande i de gamla kolonierna). Jag minns mest fredstidsberättelserna där Biggles tillsammans med Algy och Ginger skulle hämta någon eller något i en utsatt belägenhet, flög in och landade med sitt amfibieplan i en pirayafylld flod, krånglade sig fram och tillbaka genom djungeln med ett avbrott där en eller två av dem blev tillfångatagna och fritagna och avslutningsvis med en hårsmån undkom rövarband eller infödingar genom att schappa med planet. Jag tror faktiskt att Biggles fanns på biblioteken också när jag tänker efter - kanske var det inte så höga krav trots allt för detta var mer av typen kioskdeckare för pojkar.

Vidare till den gemensamma nämnaren: Ni kanske lade märke till att både Bill och Biggles omgav sig med två-tre trogna side-kicks. För Bill var det Ginger som var hans högra hand, för Biggles var det Algy, men jag tyckte bäst om Ginger även i det senare fallet. Båda Ginger var rödhåriga inbillar jag mig med lite snipigt utseende och obrottsligt lojala. Jag gillade dessa bifigurer mer än huvudpersonerna - Bill var lite väl full of himself och Biggles redig bortom beskrivning, men på mina Ginger kunde jag projicera mig själv och vara en i gänget. Eventuellt är detta allmängiltigt - en bra pojkbok och troligen även en flickbok bör ha en lite diffus sidokaraktär som egentligen är läsaren. Man orkar liksom inte vara Harry Potter, men däremot Ron Weasley, för att ta ett exempel som ni yngre bloggläsare kan relatera till. Skall man hårddra det måste denna karaktär, givet exemplen, i brittisk litteratur dessutom vara rödhårig, men det får någon annan psykologisera kring.

/Gästbloggare M

lite pysslat idag

bokhyllerunda - V

V = Vi, de drunkade

Sällan har jag läst en roman som utmanat mig med så speciell vokabulär. I Vi, de drunknade av Carsten Jensen fängslas jag av de många historierna som har havet som genomgående tema och språket är fyllt med sjömans, redar och sjöfartstermer. Också havet och naturen kring havet beskrivs på ett precist och ordriktsätt. Det är lätt att nästan drunkna i alla ord i denna episka berättelse som sträcker sig över 4 generationer och har sin utgångspunkt i Marstal, Danmark. Havet är människornas hopp men det är också grymt och läsaren får i romanen följa sjöfararnas öden runt om i världen. Språket tar nästan andan ur en och historierna spretar i skön fabuleringskonst och man kan då inte anklaga Carsten Jensen för att vara minimalistisk.

- texten delvis repris från 2010 -

van Goghmuseet

Van Goghmuseet var mitt andra måstebesök i Amsterdam. En helt fantasisk upplevelse som jag redan längtar efter att göra om. Där finns en del att lära för museipedagoger världen över, vackert hängda målningar samhängda med andra samtida konstnärers verk som kan ha inspirerat. Vacker arkitektur, gratis wi-fi med guidning och klassisk musik som passade till tavlorna, facebooksida, twitter, smakfullt café och en shop där man naturligtvis var tvungen att handla. Eftersom min favoritmålning Mandelblom var utlånad till Boston så måste jag definitivt åka igen. Ganska snart hoppas jag. Det lär de två amerikanska tjejerna vi hamnade bredvid på plan 3 också behöva göra:

- Ok, we've got 15 minutes. Let's get down to it!

15 timmar eller 15 dagar skulle jag kunna tillbringa tillsammans med konst i Amsterdam. Lätt!

Mandelblom

Ps. Bilderna hämtade från wikipedia

tänk att det här ska blomstra...

Första vinterröjningen gjord, de vita tulpanerna nedpetade på vinst och förlust. Nu väntar vi bara på våren:-)

bokhyllerunda - U

U = Utvandringens tid

"Världen går vidare med eller mot vår vilja. Jag går liksom miljontals andra människor, styrd av vanans makt, i en lång karavan uppför och nedför, en rast och sedan vidare."

Utvandringens Tid av Tayeb Salih är en arabisk klassiker som kom ut första gången 1969 och jag kan läsa att den 2001 utsågs till 1900-talets viktigaste arabiska roman. Härligt fyndade jag den på bokmässan och själva boken är så vacker i min hand, den mörkt blå färgen sätter den melankoliska ton som slingrar sig genom boken. Tayeb Salih är från Sudan, han presenterar sig som afrikansk muslim och religionen framställs som ett pålitlig gammal vän i en föränderlig värld - någon man respekterar men också utmanar ibland.

Det är byn vid Nilens strand som är romanens skådeplats, runt omkring breder öknen ut sig och ett återkommande bildspråk är resan, resan från och resan till. Till byn återvänder berättaren efter att ha studerat poesi i England och där har också den mystiske Mustafa Sa'id bosatt sig. Med tiden vecklar berättelsen ut sig och gränserna mellan berättaren och Sa'id suddas alltmer ut.

Det här är en liten kort roman med ett glimrande innehåll, bildspråket och miljöbeskrivningarna är fantastiska och den har ett tydligt politiskt budskap. Kolonialism, utbildningssystem och kvinnlig omskärelse är några ämnen som skickligt diskuteras, ofta är de de äldre i byn som är sanningssägarna. Berättelsen om hur Mustafa Sa'id, som är den förste sudanesen som får möjlighet att studera i England bittert hämnas det koloniala förtrycket genom att förnedra deras kvinnor är fascinerande och det kan vara svårt att helt greppa det fatalistiska sättet att leva. Han väljer att flyta med floden och budskapet är att vi följer våra öden såsom floden rinner mot havet.

Om den stöter på ett berg, viker den av österut. Om den rinner ut på en låg slätt, fortsätter den åt väster. Men förr eller senare stadgar den sig i sitt förutbestämda lopp mot havet i norr.

Vill man läsa mer en ordentlig genomgång av Utvandringens Tid så har Sigrid Kahle skrivit ett intressant efterord där hon både diskuterar innehållet och samhällskontexten. Kan också passa på att tipsa om den fina hemsidan Macondo som är en sökbar förteckning över författare och litteratur som kommer från länder utanför Europa. Många, för mig okända, författare finns att upptäcka där. Tills dess kan jag leta fram mitt gamla ex av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, det är inte utan att där finns vissa likheter!

en liten, liten bokfångst

Två böcker fick jag med mig hem från Amsterdam varav en nederländsk författare - Gerhard Bakker har skrivit the Twin. Vilket lockande omslag!

bokhyllerunda - T

T = tretton timmar

Det är Johannesburg, mitt i samtiden och den alkoholiserade kriminalkommisarien Benni Griessel har fått ultimatum av sin fru: sluta drick eller det är slut. Så startar då de Tretton timmar som kommer att förändra hans, och många andras liv för alltid. Läsningen far fram i ett rasande tempo, två mord utreds samtidigt som Griessel fungerar som mentor åt de nyanställda mordutredarna och kanske kan där finnas en länk mellan morden som de ännu inte upptäckt? 

Jag gillar Deon Meyers deckare, han beskriver ett land som är mitt i en förändring och där människor med olika bakgrund och hudfärg förmodas kunna leva och arbeta tillsammans. Helt lätt är det inte i ett land som har en historia som Sydafrika. Där finns en gammal man med i boken som skulle kunna vara Meyers alter-ego, han påminner läsaren om att afrikaanderna en gång var de förtryckta när engelsmännen styrde. Det gäller att inte bli historielösa och göra samma misstag gång på gång... Samhället har fortfarande stora klyftor, många hudfärger, religioner, språk och kulturer och det bidrar till att drömmen om ett bättre liv är så stark hos flera av karaktärerna i boken. Musikbranschen med idoldyrkan, kriminalitet och våld är några medel för att nå den drömmen och det blir påtagligt när jag läser Tretton timmar. Det här är en deckare helt i min smak: spännande från första till sista sidan, tänkvärd och välskriven!

Jag har också läst de tidigare böckerna i serien: Död i gryningen, Jägarens hjärta och Devils Peak. Klicka på titlarna om du är nyfiken...

Tack snälla Läst, sett & hört som tipsade mig om Deon Meyers hemsida. Hos Weylers läser jag också att ny bok är på gång: Den sista safarin. Maj, kom snart!

en europeisk författare jag suktar efter

I veckans bokbloggsjerka är uppdrag pusha för en europeisk författare som gäller. När jag tänker europeiska så är de kontinenten som gäller och när jag tänker kontinenten så blir det Frankrike. Jag har läst ett antal böcker ur Sekwas fina utgivning det senaste året och skulle kunna rekommendera dem alla men...

Nu får det bli en författarinna som jag ännu inte läst, en kvinna som jag suktar efter och som jag läst så fina texter om hos Mimmimarie, nämligen Iréne Nemirovsky. Storm över Frankrike, Ensamhetens Vin och Balen/Höstflugorna är titlar som jag hittar, de kommer att få bli sommarens läsning. Har ni några europeer ni suktar efter?

The Grand Design - Stephen Hawkings snabbguide till universum

I The Grand Design sammanfattar Stephen Hawking (och Leonard Mlodinow; arbetsfördelningen mellan författarna är oklar men omslagets typsnittsstorlek antyder att Hawking stått för 9/10 av arbetet) fysikens historia, nuläge och lovar en fullständigt täckande teori om universum, livet och eventuellt konsten att sköta en motorcykel inom överskådlig framtid. Som en bieffekt avfärdas religion samt konceptet med människans fria vilja och tyvärr får vi också ta del av en del torra akademikerskämt. Allt på under 250 sidor. Imponerande kan tyckas, men bloggen skall här på ett stycke sammanfatta sammanfattingen samt med hjälp av populärkultur delge bloggläsaren ytterligare fördjupad insikt. Är ni med? Tänk er en trumvirvel så kör vi:

Små saker (riktigt små alltså) kan färdas snabbare än ljuset. En riktigt liten grej kan, med en viss sannolikhet, vara här ena stunden och på andra sidan universum i nästa. Man kan mäta detta och visa att en partikel som har två vägar att gå kommer att gå bägge vägarna. Samtidigt. Fast om du fuskar och tar reda på vilken väg den tar så tar den bara ena vägen. Och världen består av tio dimensioner. Plus tiden. I just vårt universum är dock sju av dimensionerna hopkrullade så vi kan inte se dem, men alla experiment vi gör stödjer modellen med tio dimensioner. Plus tiden. OK, det finns lite hål i modellen vi har av världen just nu, men M-teorin som vi inte går in på närmare eftersom vi glömt vad den gick ut på kommer troligen att täppa igen dessa och då har vi löst fysikens gåta. Jag skriver inte universums gåta eftersom det finns oändligt många universum som uppstod genom en nanopartikelhändelse där en riktigt liten grej expanderade så där snabbare än ljuset som små grejor kan och då blev stor. Eller snarare, vissa av de oändligt många universum som uppstod när det här hände (vart och ett med olika sannolikhet) blev inte stora för de hade inte förutsättningarna att bli något av, men det finns fortfarande oändligt många som hade det och vi kan observera det av alla dessa universum som råkar ge oss förutsättningar att leva. Sådär - solklart och ni slipper traggla de 250 sidorna om ni inte längtar efter de torra skämten (fast boken är klart läsvärd, trots raljerandet här). Och nu bonusen - till vad använder man som privatperson denna kunskap? Vi citerar helt enkelt den gamla Manchestergruppen Magazine:

I know the meaning of life
It doesn´t help me a bit

/Gästforskare M

bokhyllerunda -S

S = Sorgesång

Sorgesång är en roman skriven av Siri Hustvedt, för mig var det en riktigt stark läsupplevelse. Mitt i romanen står Erik Davidsen, New Yorkbo med rötter i Minnesota och Norge, som när hans far dör börjar en resa för att genom brev, dagböcker och andra dokument lära känna sin far bättre. Sättet att leva har förändrats mycket på en generation och beskrivningarna av Eriks barndomshem får mig att tänka på Andrew Wyeths bilder som jag nyss sett. Samtidigt är romanen en resa i Eriks liv, ett utforskande av relationerna till dem han har omkring sig. Genom hela romanen går ett stråk av saknad och sorg över det liv som kunde blivit, de ärliga samtal som kunde hållits, den kärlek som kunde upplevts. Om inte om hade varit.

Jag är särskilt förtjust i böcker där dåtid och nutid blandas, läsaren bjuds in i berättelsen och uppmanans att tänka själv och där miljöerna talar till mig. Sorgesång är en berättelse som tar vid där Vilhelm Moberg lämnar oss, vi får bilder av hur det gick sedan med några skandinaviska immigranterna som byggde sina liv på dem amerikanska prärien. Genom sonen Erik får vi följa den norskättade immigranten Lars liv i Minnesota, pappans kvarlämnade papper är minutiöst ordnande och när Erik läser dagböcker och brev tonar en ny bild av hans far fram. Erik lever ett ensamt liv i New York, hans arbete som psykoanalytiker är det ramverk som han hänger upp sitt liv på. Vi möter också syster Inga, neurotisk författarinna, ganska lik Siri Hustvedt själv utifrån vad jag känner till om henne, och sorterandet leder till att de två syskonen börjar sortera och omvärdera även i sina egna liv. Vad är viktigt? Vad vill vi lämna till våra barn? Vilka sanningar ska egentligen berättas? Det är dags att förändra och tro på ett annat liv, utan sorg över det förgångna. En pånyttfödelse "Inte efter döden utan här, när vi lever.".

- texten är delvis en repris från 2010 och 2011 -

Anne Frank Huis

En av höjdpunkterna på Amsterdamresan var förstås besöket på Anne Franks Huis som ligger längs med Centralkanalen. Det var en högtidlig och nästan vördnadsfull känsla att se den fina utställningen som ville lyfta fram människorna som en gång gömt sig i gårdshuset. Självklart handlade det om Anne men också medhjälparna fick berätta sin historia. Efter att ha passerat de gamla kontoren och gått upp för den branta trappan kom vi till rummen som var små och mörklagda. När man kikade upp mot vinden och fick syn på vindsfönstret med en kastanj utanför kunde jag genast känna glädjen i att se en flik himmel. Annes dagbok med rutiga pärmar fanns där i en monter och flera collage av texter projicerades på väggarna. Värdigt och en oförglömlig upplevelse. Härligt var att se också museishopen var en bokhandel, böcker och vykort trängdes på väggarna. Såklart var jag tvungen att köpa en souvenir i form av en fotobok men minnet av besöket kommer säkerligen finnas kvar längre än boken. Oförglömligt.

För alla som har lust att besöka Anne Franks gömställe kan jag tipsa om www.annefrank.org där kan man gå på en virtuell tur i museet, beställa böcker och beröras av en ung flickas öde i krigets tid.

  

All My Friends Are Superheroes (Andrew Kaufman)

Buy it, borrow it, steal it but just make sure you read it. Jag köpte, på flygplatsen, och läste passande nog All My Friends Are Superheroes på planet. Passande för att boken utspelar sig under en flygresa. Det är den för mig okände mannen Scott Pack som citeras på omslaget och jag hade nog inte låtit mig övertygas bara av denne säkerligen ärbare litteraturälskare om jag inte förväxlat författaren med den legendariske komikern Andy Kaufman som jag varit nyfiken på sedan jag förstod att REMs fantastiska låt Man on the Moon handlar om honom. Att Andrew Kaufman istället är en kanadensisk journalist insågs ganska omgående och han är ärligt talat inte särskilt underhållande och nu skall boken sablas ned i form av Andrews inre monolog under idéstadium och genomförande av projektet. Resten av texten är alltså en fri återgivning av Andrews tankar:

Tänk om man tar olika sorters människor och reducerar dem till klichéer med ett enda utmärkande personlighetsdrag vardera och sedan gör om dem till superhjältar med det där personlighetsdraget som superkraft... rätt billig analogi och inte särskilt djup psykologi, medges, men det bör väl räcka till ett kul uppslag i en veckotidning... eller vad tusan, jag tar den här spiken och kokar en roman av den... om jag klistrar på lite Nick Hornby-ish relationsdravel sedd från den manliga sidan men tänkt för kvinnliga läsare så kan jag nog få det att räcka till... jaha, 108 ytterst glesa sidor blev det, oki doki... skickar till förlaget på vinst och förlust, alltid är det någon stackare som förväxlar mig med Andy Kaufman i pockethyllan...

/Gästbloggare M

bokhyllerunda - R

R = Rödhake

Redan framme på bokstaven R i min bokhyllerunda och inser att här finns få deckare hittills. De som är räddningen när huvudet är fullt och hjärnan behöver semester. Tack och lov för deckare och Jo Nesbö är en riktigt bra representant. Rödhake är del tre och aktuell på många sätt trots att den kom ut för mer än 10 år sedan. Det handlar förstås om anti-hjälten Harry Hole, nykter alkoholist, som för att undvika skandal förflyttas till underrättelsetjänsten och blir kommissarie på köpet men det handlar också om Norges historia. Vi möter norrmän som stred på tyskarnas sida mot bolsjevikerna och jag får en spännande historielektion, just en del av de berättelserna är Jo Nesbös fars krigsminnen som han vävt in i romanen. Nesbö resonerar också om hur nazismen lever kvar och visar sig i dagens samhälle och det är inte utan att tankarna går till Breivik och hans skeva världsuppfattning. Det här är en riktigt fängslande deckare som har alla komponenterna på plats, extra plus till att kvinnorna får ta mer plats än i de tidigare böckerna då de mest känts som tidsfördriv. Välskrivet, lättläst och mycket spännande!

den ultimata bloggutrustningen

Kan man hitta mer passande kaffekoppar till bloggerskan som driver och dagarna går... ? Näppeligen. Sååååååå nöjd! Tänk bara kaffekopp + balkong + bok = bliss!

little Bee

Fred är en period då folk kan tala om sina riktiga namn för varandra.

Det berättar tonårsflickan för den femårige Charlie som helst av allt vill vara Batman. Pojken vill vara superhjälte med superkrafter och ställa allt tillrätta, han sörjer sin far som just dött och Little Bee har tagit ett alterego av helt andra orsaker. Hon flyr de brutala männen som våldtagit och mördat hennes syster på en strand i Nigeria och till varje nytt ställe hon kommer så letar hon efter ett sätt att ta sitt liv. Om männen dyker upp ska hon vara förberedd. Efter två år på flyktingförläggning i England släpps hon helt utan skyddsnät och det enda hon kan komma på att göra är att ta kontakt med Andrew och Sarah, det unga journalistparet som hon mötte där på stranden för två år sedan.  

Little Bee är en skickligt berättad roman om hur en ung nigeriansk flyktingflicka och änkan Sarah, det glassiga månadsmagasinets chefredaktör möts igen. Första gången de träffades var i Nigeria och minnet av det mötet lämnar dem aldrig, de är evigt förbundna. Det här är bitande kritik över samhällets dubbelmoral och flyktingmottagande samtidigt som det är en varm skildring över människors lust att leva vidare, trots allt. Little Bee heter egenligen Udo -iboordet för fred - och den enda invändningen jag har mot Chris Cleaves roman är att det blir likasom nästan för bra. Jag kan se filmatiseringen av boken rulla i mitt huvud och slutscenen är magnifik - dramatisk och symbolisk och...

Jag avslutar läsandet av Little Bee med en en enveten känsla surrande inuti mig, tankarna far och lämnar mig inte ifred. Berättelserna som gestaltar unga flickor på flykt från män som gör dem illa är viktiga, de ger röst åt flickor som annars kanske inte skulle få höras. Flickorna letar efter ro att utvecklas till de människor som de har rätt att vara. De vill visa sitt ansikte, säga sitt namn med stolt röst och utan rädsla - leva ett liv i fred helt enkelt. 

Andra böcker som jag läst på liknande tema är Abigails liv och Sånt jag berättar för Allah  Läs gärna mina texter om dem och läs förstås den drabbande romanen Little Bee.

PS. Finns e-bok på biblioteket!