sjöjungfruns andra fot

Mia Couto nämns ofta som Mocambiques allra främsta författare och jag förstår hans berömmelse när jag läser Sjöjungfruns andra fot. Det är en sällsamt berättad historia som blandar nutid med sjöfararnas 1500-tal och det är Mwadia som är huvudperson. Hon bor avlägset tillsammans med sin man och när de en dag ska begrava en tingest som fallit ned från himlen hittar de ett skelett, en enbent staty av jungfrun Maria och en väska med handskrivna dokument. För att jungfrun ska få ett säkert hem bestämmer hon sig för att föra den till sin hemby där berättelsen vecklar ut sig. Dokumenten visar sig vara en loggbok från en resa mellan Indien och Afrika och lasten är varor och slavar, med på resan är prästen som skriver ned sina tankar. Mwadia och hennes mor uppslukas så av alla texter att de till slut förbjudas att läsa dem i huset. Då läser de utomhus för berättelserna kan de inte vara utan och det är kanske det som är bokens budskap. Utan kunskap om historien kan man inte förstå nutiden och tiden då kolonialismen startade och tiden när kolonialismen formellt är slut blandas i historierna om den lilla byn där frisören egentligen är poet, skräddaren slutat sy och kyrkan inte längre är en värdig plats för en madonnastaty. Madonnan är ju som bekant halt och behöver få ett vilorum, precis som resterna av den portugisiska överheten också behöver läggas till vila. Inte begravas och glömmas bort men få en viloplats så att livet kan gå vidare mot framtiden.

Till byn kommer också den amerikanske historikern som söker sin afrikanska rötter och sättet som bykollektivet vänder ut och på sig för att ge amerikanen vad han vill ha är riktigt roligt beskrivet, till slut vet byborna inte åt vilket håll de ska vända sig och sanningen blir allt mer flytande. Inte vet de säkert varför amerikanen med sällskap egentligen kommit, är han kanske en spion?  Det här är en mycket spännande roman som alla som är intresserade av lära känna afrikansk litteratur absolut ska läsa. Humoristisk, poetisk och mycket samhällskritisk. 

Alltsom oftast är jag så glad över min läsplatta men även solen har sina fläckar, eller rättare sagt så har låneböckerna ett datum när de raderas. Då raderas också anteckningarna gjorda i boken, nu har jag lärt mig det den hårda vägen. Typiskt nog var det en av årets vackraste texter som raderades och jag hade tänkt mig att skriva ned flera citat. Av det intet.

Läs mer hos DN  och SvD