Kvällsvandringarna ringmuren runt har bjudit vackra solnedgångar och härligt ljus varenda kväll. Runt hörnet till hotellet så ligger stadens gågata och där har jag fått en favorit, josbaren! Har prövat olika smaker varje kväll men favoriten är agrumes - blandade citrusfrukter. Så precis i min smak. Tvärs över gatan ligger en grym glassbar också. Jag vågade mig på en hemgjord pinne idag, det fick bli pistage med mörk choklad. Den var också väldans god. Gott slut på lång dag.
lördag 30 juni 2018
gott slut på lång dag
Kvällsvandringarna ringmuren runt har bjudit vackra solnedgångar och härligt ljus varenda kväll. Runt hörnet till hotellet så ligger stadens gågata och där har jag fått en favorit, josbaren! Har prövat olika smaker varje kväll men favoriten är agrumes - blandade citrusfrukter. Så precis i min smak. Tvärs över gatan ligger en grym glassbar också. Jag vågade mig på en hemgjord pinne idag, det fick bli pistage med mörk choklad. Den var också väldans god. Gott slut på lång dag.
Iles Chausey - mitt i en vacker skärgård
Det var ju så att det var en roman om livet på en ö i Bretagne (Mellan himmel och Lou) som gjorde att jag bestämde mig för att boka biljetterna till Bretagne den här veckan. I den så blir Jo änkling och han måste helt enkelt hitta ett sätt att leva vidare. Jag läste den i slutet av Magnus liv och jag tänkte hela tiden att jag ska minsann åka till Bretagne om jag kan. Veckorna efter att han dött så var jag mycket mån om att försöka att allt skulle vara som vanligt. Jag ville arbeta, gå på bokcirkel och boka in en resa veckan efter midsommar som alltid. Det blev Bretagne och jag ångrar verkligen inte resmålet, så vackert och språket gör att det är lätt för mig att resa. Vägen fram till avresan var inte lika enkel som att boka biljetterna men jag kom ju iväg, trots allt. Iles Chausey är inte Groix men det är en mycket trevlig dagsutflykt och skärgården runt huvudön var otroligt vacker.
Fönstren på den lilla öde-kyrkan var inga fönster alls. Det som såg ut som fönsterglas var vackra keramik-mosaiker |
Floran liknade mycket den på Tjörn och både kaprifol och björnbär blommade, precis som hemma.
Runt ön gick en markerad slinga som passerade både stränder och betade hagar. Otroligt vackert och förvånansvärt rofyllt med tanke på alla de dagstursbåtar som la till i den lilla hamnen.
allez les bleus!
Genom fönstret hör jag ett gäng män skråla marseljäsen och jag är nöjd tillbaks på hotellet efter en lång dagsutflykt med båt. Eftermiddagens höjdpunkt var förstås att på den en av den lilla öns restauranger se Frankrike vinna över Argentina med 4-3. Mycket rolig match att uppleva på plats i det fotbollstokiga landet och inte blev det sämre av att sitta bland ansiktsmålade supportrar som totalt gav sig hän och hejade på sitt lag. Peruker och flaggor och total fest. Sötast av alla var ändå den lille tandlöse killen som i fullt matchställ tog fram sitt munspel och spelade seven nations army - varje gång det var en bra chans eller blev mål. 7 år, munspel och hängiven supporter, vilken kombo!
darling Mona!
Darling Mona är tredje boken om systrarna Barbro och Mona, de som nu är i övre medelåldern och som inte kan träffas utan att gå varandra på nerverna inom en minut. Kära Barbro slutar med att Barbro reser ned till Mallorca för att planera deras mammas begravning, eller egentligen så reser hon nog mest för att det ska hända något i hennes välordnade och småtråkiga liv med maken Gustav. Den äldre systern Mona bor där sedan i våras och har hittat Världens vackraste man som hon nu delar sitt liv med. Hennes ex-man Torbjörn har väldigt svårt att släppa taget samtidigt som Mona blir allt mer hemmastadd i Alcudia med Alberto.
Typ där börjar den här romanen och i den avslutande delen av trilogin som verkligen bör läsas alla delar för att bli en riktigt bra helhet. Delarna var och en för sig är bra men tillsammans blir det något annat, man kommer bakom de ständigt trätande systrarna och man förstår allt mer hur det kunde bli som det blev i deras liv. I och med moderns död så rivs gammalt upp och Mona måste ta itu med minnena av båda sin föräldrar, minnen som hon inte alls delar med Barbro. Mona är genuint rädd för att den lycka och den kräkek hon och Alberto skall ta slut, kan någon som han verkligen vilja ha någon som henne?
Jag tyckte redan när jag läste första delen att det var för många ord, för mycket dialog och ett ganska tröttande sätt som berättandet mal på i och det står jag fast vid. Samtidigt som det är väldigt skickligt gjort, det är tonsäkert och man kan höra rösterna ut från sidorna, särskilt då Barbros röst. Som hon pratar den människan ...
Jag tror att det hade varit perfekt att lyssna på den här serien men tyvärr är det Katarina Ewerlöf som läser och det går bara inte att höra, men det är min smak. Som tur är så har Storytel den här boken både som bok och ljudbok så det vara bara att läsa. Börja nu med Världens vackraste man, läs sedan Kära Barbro och efter det Darling Mona. Sommarläsningen räddad!
Typ där börjar den här romanen och i den avslutande delen av trilogin som verkligen bör läsas alla delar för att bli en riktigt bra helhet. Delarna var och en för sig är bra men tillsammans blir det något annat, man kommer bakom de ständigt trätande systrarna och man förstår allt mer hur det kunde bli som det blev i deras liv. I och med moderns död så rivs gammalt upp och Mona måste ta itu med minnena av båda sin föräldrar, minnen som hon inte alls delar med Barbro. Mona är genuint rädd för att den lycka och den kräkek hon och Alberto skall ta slut, kan någon som han verkligen vilja ha någon som henne?
Jag tyckte redan när jag läste första delen att det var för många ord, för mycket dialog och ett ganska tröttande sätt som berättandet mal på i och det står jag fast vid. Samtidigt som det är väldigt skickligt gjort, det är tonsäkert och man kan höra rösterna ut från sidorna, särskilt då Barbros röst. Som hon pratar den människan ...
Jag tror att det hade varit perfekt att lyssna på den här serien men tyvärr är det Katarina Ewerlöf som läser och det går bara inte att höra, men det är min smak. Som tur är så har Storytel den här boken både som bok och ljudbok så det vara bara att läsa. Börja nu med Världens vackraste man, läs sedan Kära Barbro och efter det Darling Mona. Sommarläsningen räddad!
fredag 29 juni 2018
mot Cancale - ostronets huvudstad!
GR 34 heter vandringsleden som går längs med Bretagnes kust och jag hade tänkt mig att gå sträckan Cancale - Saint-Maló under resan. Med tanke på hur krävande den lilla korta snutten till Dinard var så avstod jag. Insåg att det skulle innebära minst 8 timmars vandring och det är jag inte i form för, på platt mark kanske det skulle gått men inte i den här minst sagt kuperade naturen. För 1.20 € åkte jag buss till grannstaden och tänkte att jag går väl en liten bit, som blev en ganska lång sträcka till slut. Svart och dramatisk bergart gör naturupplevelsen mycket annorlunda och som det var värt att klättra både uppför och nedför. Ibland fanns det trappor men oftast inte ...
Man känner sig som att man vandrar omkring i en turistbroschyr. Det ser ut såhär. Överallt! Sista biten av min vandring (som slutade på 12 km) gick över klapperstensstranden mot den lilla hamnen i Cancale där ostronmarknaden hålls. Ständig ström av fiskare som skördade ostronen och mängder av människor som ville äta dem. Jag åt inte. Men jag gjorde ett seriöst tänk på att kanske pröva. Är det någon gång i livet man ska äta ostron är det väl här. 50 centimes för ett enda, 5 € för ett dussin, så det var då inte priset som avskräckte. Mais, non. Pas pour moi.
Och bussen gick hem också. Väldigt skönt!
en plats för minnen
Den här resan blir det inte tillfälle till besök till stränderna i Normandie men minnen av det andra världskriget är mycket närvarande också här i Bretagne. På ett vackert torg i St-Maló står minnesmärken över alla stupade i franska motståndsrörelsen och också en minnesplakett över offren i förintelsen. En roman som delvis utspelar sig här i St-Maló är Anthony Doerrs Ljuset vi inte ser som jag tydligen bara skrivit om inne på Kulturkollo. Kika in där och se vad jag och Lotta tänkte när vi hade läst!
inuti huvudet är jag kul - Lisa Bjärbo
Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo blev boken jag lyssnade på när jag var strandsatt på Schiphol i fem onödiga timmar. Tack Annette och Linda som lobbat så bra för den, böcker klassade 12-15 är inte precis mitt förstaval. Nu blev det av och så glad jag är att jag fick lära känna Liv. Hon har flyttat till ett hus på riktiga landsbygden i Småland och när romanen börjar så ska hon iväg på sin första skoldag på gymnasiet i Växjö. Det är mörkaste februari och Liv inser att hon är så vilse i den nya miljön, hon har ju vuxit upp i Stockholm, att hon inte ens vet hur man gör för att bussen ska stanna. Reflexväst säger busschauffören, annars lever du inte länge här.
Leva, det är svårt för Liv. Hon är ofantligt blyg och obekväm i okända situationer och nu har hennes pappa bestämt att de ska flytta till hans drömhus på landet. Huset är omodern och kallt, de två gillar inte bilar så de cyklar fastän affären är fem kilometer bort och hur är det med Internet? Går det ens att få igång? Hur tänkte pappa här egentligen, om Liv var ensam i Stockholm hur ska hon få vänner och ett sammanhang här där det inte ens finns jämnåriga grannar.
Väl på bussen, och senare på skolan använder Liv sin observationsförmåga, hon tänker sig själv som Sherlock Holmes och studerar människor noga för att få ledtrådar till hur de beter sig och hur hon skulle kunna handla om de eventuellt närmar sig henne. Några av ungdomarna på bussen verkar faktiskt vilja umgås med henne och kanske blir den här flytten en nystart i Livs liv.
Rolig och smart, ärlig och äkta, känslosam och lätt att känna igen sig i. Vi har nog alla mötte en Liv, vi har nog alla ett drag av Liv inom oss och jag gillar att det här är en så hoppfull bok. Utan att lösningarna är enkla och utan smäktande fioler (men faktiskt ett piano) så har Bjärbo skrivit en varm och uppmuntrande roman till alla Livar därute. Och alla oss andra oavsett ålder.
torsdag 28 juni 2018
Mont-Saint-Michel
På UNESCOS världsarvslista och med 3 miljoner besökare per år så var jag nästan lite rädd för att ta en dagstur till Mont-Saint-Michel. Det kan bli för bra om ni fattar, för många turister och för ordnat så att charmen försvinner. Och lite smått lämnar jag den fantastiska ön med känslan av "spectacle". Skådespel. Ett ovanligt vackert och underbart sådant men känslan av äkta infann sig inte riktigt. Det måste erkännas att promenaden över den långa bron som leder över saltängarna och havsbotten mot det fantastiskt belägna klostret var nästa det allra finaste. Som en vackert garnerad tårta ligger det där mitt ute i havet och nedanför klippan breder byn ut sig.
När man reser ensam så har man lite extra tid att observera andra besökare. Jag hamnade bredvid, som man ofta gör, en engelsk man och vi gick där genom hela klostret. Jag stannade och fotograferade och det gjorde han också, skillnaden var att han i princip bara fotade fiskmåsarna som var tama och orädda. Jag undrar hur hans album därhemma ser ut? Påminner mig om när M var i San Fran och halva bildskörden inklusive filmer var av trutar i hamnen ... Resten var av en amerikans fotbollsmatch där man inte kunde se spelarna eftersom de var för långt bort. Ja, ja. Vi har alla våra intressen. Jag tar med en liten fiskmås som hommage här.
Klockan 12 varje dag är det mässa och jag fick njuta otroligt vacker körsång. Munkar och nunnor samsas i klostret och rörde sig också bland alla besökare.
Det är svårt att fatta att allt det man ser är byggt av människor utan maskiner och andra hjälpmedel. Det här är en plats som har något för alla besökare, som en sagovärld går man innanför murarna och de 400 trappstegen upp till terassen vid tornet var väl värda. Historia, arkitektur, andlighet och vackra religiösa rum, kultur och naturgeografi och förstås näring för fantasin, allt det bjuder det som på håll liknar en kuliss ur en film. Man kan ju tänka sig att det finns en del inspiration från Mont-Saint-Michel i skapandet av Hogwarts ... Och jag tänker riddar Katos borg i Ilon Wiklands illustrationer. Fantasin går igång!
vous êtes tout seule?
Bonjour, je voudrais manger quelque chose.
Vous êtes tout seule?
Qui, c'est possible de manger quand même?
Bien sur madame.
Och så sitter jag ensam, placerad längst inne i ett hörn på restaurangen, och jag lovar, jag går bara på enkla ställen. Caféer och creperier och liknande, men det verkar vara helt opassande att äta själv. Hur som. Cidern är god, serverad i kopp som sig bör.
Vous êtes tout seule?
Qui, c'est possible de manger quand même?
Bien sur madame.
Och så sitter jag ensam, placerad längst inne i ett hörn på restaurangen, och jag lovar, jag går bara på enkla ställen. Caféer och creperier och liknande, men det verkar vara helt opassande att äta själv. Hur som. Cidern är god, serverad i kopp som sig bör.
idag äter jag ...
Inte de olika varianter på ostron och skaldjur som många gillar, men inte jag. Musslor med pommesfrites är standardsnabbmat bredvid crepes. Jag hamnar helst av allt på konditoriet och idag valde jag sablés bretons som är en småkaka lik vår bondkaka. Spröd och seg och smak av sirap. Sedan köpte jag också koling amman som var fylld med saltad karamell. Efter lite efterforskningar så fick jag koll på hur "bullen" är bakad. Det är en typ av jäst vetedag som kavlas likt wienerdeg, sedan kan man fylla den med olika sockerblandningar innan man rullar ihop snurran och bakar av. Min variant var god men otroligt mäktig. Jag åt en tredjedel ...
när dykaren lämnar sina kläder av Vendela Vida
När dykaren lämnar sina kläder av Vendela Vida är en spännande och underhållande tankelek. En amerikansk kvinna i trettioårsåldern kommer till Casablanca, man förstår att hon lämnat Florida och sin man och att hon på något sätt mer reser från något än till. När hon checkar in på hotellet så blir hon bestulen på sin ryggsäck som innehåller både pass, mobil, dator och pengar. För att sätta extra press på polisen som kommer till hotellet så säger hon att hon är journalist och skriver i NY Times, det blir hennes första påhittade identitet och snart följs den av andra. Hon hamnar på otroliga ställen och i de konstigaste situationer. Slumpen gör att hon befinner sig mitt i en filminspelning och den kända amerikanska skådespelerskan behöver en stand-in. Inte sedan hon tävlade i simhopp har hon känt att hon hade full koll på sitt liv och sin kropp och nu har hon plötsligt alla möjligheter att konstruera en identitet, vem ska hon vara? Vem vill hon vara?
Smart, underhållande och tankeväckande leker Vida med oss som läser och får mig att tänka till, vad vore vi om vi inte hade vår tillhörighet? Dessutom blir jag totalt nojig över att någon skall stjäla mina dokument på resan som jag befinner mig på just nu. Sällan har jag klamrat mig fast vid min väska som nu, jag reser ensam och förlusten av bankkort och telefon vore väldigt jobbig. Läs kanske inte den här på just på resa med sjuttioelva byten och förseningar, men utöver det så kan jag rekommendera!
onsdag 27 juni 2018
en kort skulpturtur i Dinard
Dinard är en liten välmående stad i bukten bredvid Saint-Maló och just nu har de en fin OpenArt-utställning. Två av skulpturerna hann jag se innan färjan skulle gå tillbaka och jag prioriterade att komma hem innan fotbollen. Som tur är så har de en fin hemsida så att man kan se det som jag missade på bild.
Otroligt vackra rabatter i kanten av hela strandpromenaden. |
Bokbyteskiosken var sorgligt tom och jag hade inget med att ställa in ... |
St Maló - Dinard på GR 34
GR 34 går längs med Bretagnes kust och passerar St Maló. Idag var det dags för etappen St Maló - Dinard. Jag började med att kolla in google maps för att få en liten uppfattning om ungefärlig rutt.
Gå och lägg dig google, du är ute och seglar. Nästan exakt fyra timmar var jag ute och gick effektiv tid. Tar med bilden ändå för då får ni som läser en koll på ungefär hur bukten ser ut.
Annars var det mest promenad på smala muromgärdade asfaltvägar som gällde. Mycket vackert!
Hade tänkt mig till Parc de la Briantais men den var inte öppen, så är det när man reser i lågsäsong. Fransmännen jobbar och går i skola tills i mitten av Juli och då börjar säsongen rejält. Bra för att det är lugnt och fint och folktomt. Man väldigt stängt ...
Äntligen lite skog, strax innan bron över till Dinard-sidan gick det ungefär en kilometer genom lövskog. Kvitter precis som hemma.
Ibland blir man intresserad av de mest konstiga saker. Här är ett vattenkraftverk som tar tillvara tidvattnets kraft. Var tvungen att stanna och läsa.
På Dinard-sidan var det mer uppstyrt med stigar och bänkar och vandring närmare naturen. Dramatiskt och otroligt vackert.
Vid ebb kan man gå på stranden, vid flod är det alternativ rutt som gäller. Jag hade sån tur att jag kunde gå på stranden. Underbart!
Från Dinard åkte jag färja tillbaks. Kuperad och varm vandring avslutades med svalka och vila. Väldigt perfekt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)