Mont-Saint-Michel

På UNESCOS världsarvslista och med 3 miljoner besökare per år så var jag nästan lite rädd för att ta en dagstur till Mont-Saint-Michel. Det kan bli för bra om ni fattar, för många turister och för ordnat så att charmen försvinner. Och lite smått lämnar jag den fantastiska ön med känslan av "spectacle". Skådespel. Ett ovanligt vackert och underbart sådant men känslan av äkta infann sig inte riktigt. Det måste erkännas att promenaden över den långa bron som leder över saltängarna och havsbotten mot det fantastiskt belägna klostret var nästa det allra finaste. Som en vackert garnerad tårta ligger det där mitt ute i havet och nedanför klippan breder byn ut sig. 

När man reser ensam så har man lite extra tid att observera andra besökare. Jag hamnade bredvid, som man ofta gör, en engelsk man och vi gick där genom hela klostret. Jag stannade och fotograferade och det gjorde han också, skillnaden var att han i princip bara fotade fiskmåsarna som var tama och orädda. Jag undrar hur hans album därhemma ser ut? Påminner mig om när M var i San Fran och halva bildskörden inklusive filmer var av trutar i hamnen ... Resten var av en amerikans fotbollsmatch där man inte kunde se spelarna eftersom de var för långt bort. Ja, ja. Vi har alla våra intressen. Jag tar med en liten fiskmås som hommage här.

Klockan 12 varje dag är det mässa och jag fick njuta otroligt vacker körsång. Munkar och nunnor samsas i klostret och rörde sig också bland alla besökare. 

Det är svårt att fatta att allt det man ser är byggt av människor utan maskiner och andra hjälpmedel. Det här är en plats som har något för alla besökare, som en sagovärld går man innanför murarna och de 400 trappstegen upp till terassen vid tornet var väl värda. Historia, arkitektur, andlighet och vackra religiösa rum, kultur och naturgeografi och förstås näring för fantasin, allt det bjuder det som på håll liknar en kuliss ur en film. Man kan ju tänka sig att det finns en del inspiration från Mont-Saint-Michel i skapandet av Hogwarts ... Och jag tänker riddar Katos borg i Ilon Wiklands illustrationer. Fantasin går igång!

Sådan tur hade jag att jag kom när det var ebb och kunde därför vandra runt hela ön på sanden och leran, många gick i leran för att få lycka och ett långt liv men jag avstod just den grejen. Det som slog mig under besöket på var hur mycket omsorg som lagts vid alla detaljer under de 1000 år som byggnationen pågått på ön. Varje trappsteg, varje blyinfattat fönster, varje försvarsmur har byggts för att vara funktionellt och också vackert. Man kan tänka på kyrkan som en institution som på många sätt hindrat framsteg och utveckling men klosterväsendet här på ön och på många andra platser har också inneburit en skatt av kunnande som förts vidare genom generationer. Otroligt vackert och man kan känna vördnad för det kulturarv som förvaltas så väl på ön. Turistfälla till viss del men en helt oemotståndlig sådan!