mässdag 4 - söndag

Som alltid så blir mina inlägg kortare och kortare allt eftersom mässan fortskrider. Idag är det då söndag och jag började dagen med att hälla upp kaffe, ta fram apelsinjosen ur kylen och hälla i. Såpass förvirrat är det alltså. Ny dag - nygammal klänning och nya tag. Dagen började framför Litteraturscenen där jag bland annat lyssnade på Johan Nilsson som berättade om sin roman Göteborgs schamaner. Sedan blev det en snabb runda för några sista inköp på golvet och ett seminarier med Lena Andersson och Sven Wollter. Mer om det finns inne på Kulturkollo.

Dagens fika blev med pokmonspelande tjejer (Annette undantaget då ...) och vi bytte långväga pokemon för att få till medaljer. Jag hade några godingar från Kalifornien och Japan och trada så det var lyckat. Kärleksmumsen var god och sällskapet trevligt!

Agnes Lidbeck och Ida Linde talade om familjen, mödrar och söner och systrar. 

Dagen avslutades med ett samtal om brevväxling och brev som uttrycksform och terapi med Lars Lerin.
Mycket fint avslut på mässan! 

Liten bokhög och ännu en tygkasse sätter punkt. 

mässdag 3 - lördag

Inte riktigt matchat idag heller - turkost och blått är nära, nära ...

Dagen började med Kulturkollo läser om Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O'Farrell och Maggie var med på länk från sitt hem. Längre inlägg om det kommer i Kulturkollo senare ikväll. Sedan lyssnade jag till två fixstjärnor på den litterära himlen. Stridsberg och Khemiri samtalade med Jonas Ekelöf från Vi läser. Riktigt bra!

Herrar Stefansson och Bannerhed - ännu ett bra samtal om högt och lågt. Livet döden och sex. Bland annat.

Att skriva historiskt - hur får man fram en svunnen tid i sin text, Intressant och bra lett samtal av kerstin Wixe. Ida Jessen, Mia Franck och Marie Hermansson är alla aktuella med historiska romaner.

Hjärtat. 

Köpte en signerad bok av Elisabeth Åsbrink och jag berättade att jag blev så glad för att hon uppmärksammat min text på sin Facebook. Är du Och dagarna går  ...? frågade hon och sa sedan att hon tyckte mycket om min läsning av boken. Det är så kul att det man skriver uppskattas, värmer!

Dagens skörd - några rec-ex och några köpta böcker och framförallt två tygkassar. Som om jag inte har några förut ...

Att fånga historisk tid

Ida Jessen, Marie Hermansson, Mia Franck 

från författardrömmar till succé - Jojo Moyes

Jojo Moyes är en av de största författare inom populärlitteraturen numer men hon hade en lång väg dit. Arbete som journalist och mycket annat på vägen men hon återkom till skrivandet och inte förrän den åttonde blev bestseller. Livet efter dig. Den gjorde att hon kunde börja skriva på heltid och hon känner sig priviligerad att bara kunna leva inuti huvudet och få lov att arbeta med att hitta på, skapa världar. 

Hon är sträng mot sig själv och läser sällan det hon gett ut eftersom hon blir smått deprimerad av de stora hålen och hon är snabb på deleteknappen. Just nu skriver hon dock på något där hon känner glädje i processen och hon är spänd på hur den skall tas emot. Man måste älska processen och man kan aldrig förutse hur det ska tas emot, däremot måste man själv känna att man gjort sitt bästa och varit ärlig. Och redigera och slänga massiva mängder text, förklara inte allt och lämna luckor som läsaren får fylla ut. 

Moyes vill inte berätta för mycket om sin nästa bok för den är inte klar ännu men hon hade lust att skriva om starka kvinnor som inte bidrar till bilden av kvinnlig tävlan utan hur man stöttar och stödjer varandra. 

Vad är ett liv? Kärlek?

I samtalet mellan Jon Kalman Stefansson och Tomas Bannerhed läser JKS på isländska och han uppmanar oss att träna på isländska för efter döden kommer man till en plats där all världens litteratur finns - på isländska. 

Bara så att alla vet.

TB ger oss också ett gott råd. Svara när era föräldrar ringer. Svara när du får brev. 

Lugnet har jag läst och skrivit om och Asta ligger i min kasse. Ska läsas snart. 

Khemiri och Stridsberg om tio händelserika litteraturår

Tidningen Vi Läser fyller år och för att fira det så har de bjudit in de två författare som förekommit på två omslag genom åren. Både Khemiri och Stridsberg är aktuella med nya romaner (texter om dem finns här på bloggen) och Jonas Eklöf  tidningens chefredaktör leder samtalet. Romanerna börjar med en fråga eller något man vill utforska och för JHK var det tankar om hur man är en bra förälder, om man kan reparera om man varit en dålig? Det är barnen som får avgöra det när de blir vuxna. 

Se på mig när jag dör - den rösten kom till SS och döden talar i hennes roman och visst är berättelsen Catrine da Costas till viss del men den är också alla dödas. JHK kopplar till att han upplever många dödas röster genom romanen, och att det känns som de döda är befriade från sina kroppar och blir mer fria. 

Ett av temana i JHK s bok är den kring ekonomi och sonen har en skuld till sin far, skuld och att arbeta för att ta sig igenom systemet är något som han är uppvuxen med. Det har präglat honom och i de första böckerna har han delvis försökt att lappa ihop och delvis försvara sin bakrund genom författandet. Inte att ärerädda sig själv, sin föräldrageneration . Nu har han kommit mer till att skriva som det är, skötbordet och den lilla människans skröplighet. SS håller med och känner igen sig så mycket, särskilt i boken om Beckomberga. 

SS knyter till det brev som JHK skrev innan valet som publicerades. När gick han utanför den skönlitterära skrivandet och gav sig in i samhällsdebetten? JHK känner en klåda och ibland vill han bara göra sin röst hörd, men samtidigt vill han inte bli ngt slags språkrör. Han gillar det snabba, att skriva och publicera ngt på instagram som kan ge nya tankar och nya perspektiv till den som läser. SS beskriver litteraturen som en långsamhet och tröghet som tar sig tid att skrivas och tänkas, det som blir kvar om lång tid. Hon känner sig lite oorganiserad och har inte riktigt samlat det som betytt ngt före henne för hon har ibland känslan av att allt är kaos, alla dör. JHK har en hylla där han  samlat böcker som betytt ngt extra för honom och den fungerar nästan som ett gammalt foto, sån var jag då. Det betydde något då. 

För SS börjar arbetet med varje bok med en euforisk förälskelse, sen så börjar man se romanens fläckar och när man börjar värdera sin text kan det bli hårt. Finns det ngn fara med att tillhöra det där kulturetablissemanget och vara en offentlig person? 

Det enda sättet för JHK att kunna skriva är att inte tänka på efteråt skrivandet. Då tar skrivandet och nöjligheten att skriva slut? Finns det någon glädje i att bli hyllad? SS beskriver hur hon skriver från en plats som är så långt bort från kultursidorna och hon känner sig oftast som en lus på botten av brunnen. 

mässdag 2 - fredag

Nej men, mässan valde rött idag. Jag som har blått på mig :-)

Dagen började innan det ens öppnat med bloggfrukost i Bonniers monter. Ett blandat gäng författare tog emot oss modererade av Johanna Stenius. Sedan gick förmiddagen med en intervju med ida Jessen som kommer på kulturkollo och några kortare seminarier. Jag laddade upp inför dagens höjdare, Nawal el Saadawi.



Så blev det då utdelning och bubbel. Årets bok blev 1793 av Niclas Natt och Dag.



Så gick jag en runda på golvet för att hämta några recensionsex - slut för idag. Tack för idag. 

Nawal el Saadawi - la grand old dame

Nawal el Saadawi börjar sitt seminarie med att berätta att hon är 88 år gammal och att hon är tacksam och glad över att vara frisk och att hon fortfarande kan resa och uppleva möten med människor. Johar Bendjelloul börjar med att fråga henne om hennes erfarenheter av att leva och verka som dissident i Egypten. Hur har det påverkat henne och hennes liv? Hon satt i fängelse under en tid i Egypten och hon menar att det handlar om hur man möter svårigheter i livet. Det handlar om att se möjligheterna med att sitta i fängelse och befinna sig i exil, hon menar att hon skrev en av sina bästa böcker - Memoirs from the Women's Prison - på toalettpapper och med en sminkpenna just när hon satt fängslad i Anwar Sadats Egypten. Hon levde sedan 20 år i USA i exil och det gjorde henne mer observant och hon fick andra perspektiv och erfarenheter.

Hon har gått genom livet med optimism och hopp om att förändra och den optimismen har hon fått med sig från sin familj.  Hon berättar om att hon deltog i den arabiska våren och den tiden kändes som att hon blev pånyttfödd men revolutionen avstannade. Människor blev skrämda av hur hela världsordningen skakades och stora ekonomiska värden stod på spel. Att använda religionen som ett sätt att så split och sära på människor menar hon var en plan för att splittra människorna så att de inte framstod som eniga. Hon kritiserar global media som hon menar upprepar de lögner som spridits. Det finns våld mot de mänskliga rättigheterna överallt, lögnerna om demokrati och mänskliga  rättigheter måste avslöjas annars kan ingen förändring ske. 

I Egypten (och i hela världen) är religion och politik nära sammanbundet, och det gör att den kvinnliga frigörelsen går framåt och bakåt. De rika världen överallt behöver religionen för att hålla resten av befolkningen i styr. Människor blir passiva och tappar hoppet, de slutar att kämpa. Vi är alla mycket känsliga för orättvisor och som barn så har man den känslan med sig. Sedan uppfostras man och utbildas till att tämja sin indignation över orättvisor. Desto äldre hon blir desto mer minns hon sin barndom och hon är i kontakt med den lilla flickan som hon var. Hon var en flicka som inte var lätt att få in i mallen, föräldrarna försökte skydda henne genom att gifta bort henne tidigt men tvärt emot andra vid samma tid så stödde de hennes utbildning och lät henne bli läkare. 

Det finns många typer av förtryck, mellan kön, religiös, politisk och klassförtryck och det är viktigt att man inte slutar kämpa. 

På frågan om tankar om nobelpriset så svarar hon att det bästa priset av alla för henne är att bli läst av många, i hemmen i Egypten kan man numer hitta hennes böcker och de läses av gamla som unga. Det är hennes belöning. Inte att bli uppmärksammad av eliten.

På bloggen finns många texter om hennes böcker. Sök på hennes namn så dyker de upp! 

mässdag 1 - torsdag

Polishelikoptern snurrar över Gårda, den här mässan inte på grund av nazister på gatorna utan ett fotbollsderby. AIK kommer till stan och det passar ju bra just när hela Stockholms kulturelit befinner sig på plats. Jag hörde faktiskt en hel del fotbollssnack idag å mässan. Det kan ju vara så att allsvenska avgörs just idag, just i den här matchen. Idag har jag tagit det lugnt på mässan och tåt enstund på golvet, fikat och pratat och gått på några seminarier. Minglen ikväll hoppar jag över. Ett enda inköp blev det också, en signerad brun flicka drömmer. Jättefin prosalyrik och om seminariet skrev jag tidigare idag inne på kollot. 

Passerade den kaxiga PAX-monter flera gånger där de fina illustrationerna fick ta ordentligt med plats. 

Novellix säljer noveller i lösvikt och de har en härlig kiosk med alla deras praliner till böcker. Jag blev ju också omåttligt sugen på att köpa en adventskalender i år igen men kunde hålla mig idag. Får se hur det går imorgon ...

Nu har jag ett litet mingel med mig själv här hemma. Vin och chips och Ida Jessens roman. Imorgon träffar jag och Linda henne för en pratstund och då vill jag har läst ut Doktor Bagges anagram. 

Slut på rapporten. Ses imorgon!

Åter till lägerelden - lyssnandet ökar

Plötsligt är lyssnandet på berättelser hett, författare skriver direkt för formatet och lyssnandet ökar. Vissa genrer kommer kanske bli mest lästa på papper och andra lyssnar man säkert helst på. Kallifatides menar att hans böcker inte riktigt ska läsas av andra utan av läsaren. Det handlar om uppläsaren inte tar över boken, nu kan den balansen bli svår och kanske behöver vi hitta den balansen. Ljudboken kan gå mot att bli allt mer dramatiserade och böcker som skrivs direkt för ljudboken blir ett nytt sätt att läsa/höra en bok. Nu kommer ju serier som liknar Tv-serier där varje avsnitt avslutas med en cliffhanger. Texten är det som är det centrala, men ljudboken får sällan ensam uppmärksamhet eftersom det är något man gör när man gör annat. Det kan vara en invänjningsfas när man börjar att lyssna på böcker men man kan vänja sig att hålla koncentrationen.Kallifatides beskriver hur han som författare vill eliminera alla möjligheter till missförstånd mellan honom och författaren och i ljudboken blir det en uppläsare som med sin röst, rytm och sina betoningar som ligger emellan.

Kallifatides uppmanar att berätta mer människor emellan och att det skiljer sig mot att lyssna på en bok. Berättandet är ett samspel mellan människor och Linda Skugge menar att t ex lyssna tillsammans med sina barn och att det kan vara en fin upplevelse. Ljudboken är en möjlighet att närma sig drama, poddar, radio och har möjligheter att innehålla nya element. Men läsningen på papper får inte dö ut, lyssningen kan vara en väg in i läsningen på papper. Läsakten är komplicerad och behöver erövras av varje ny generation. Elektroniska medier har under ett helt sekel förvaltat litteraturen och man har trott av tex filmen skulle ta över litteraturen men boken står stark.

I flera ljudbokstjänster är det möjligt att växla mellan tal och text och då kan man läsa de delar man vill och lyssna, den hybriden passar mig. Som envis ljudbokslyssnare så menar jag att det finns utrymme för både e-böcker, ljudböcker och pappersböcker.   

Hur överröstas populismens locktoner?

Masha Gessen är en av bokmässans mest populära deltagare och samtalet med Jörgen Huitfeldt börjar med att diskutera ordet populism. Hon föredrar att använda orden demagoger eller autokrater kring ledare som Orban, Putin och Trump för populister är nödvändigtvis inte nödvändigtvis dåligt. Gessen medger att hon som politisk journalist till något som hon närmast tvingats in i med en värld som styrs av små män med små ideer som Putin och Trump. De här männen blir farliga eftersom de inte bygger sin politik på fakta utan känslor. I Masha Gessens nyöversatta bok xxxx som handlar om hennes äldre släktingar och hur de båda blev överlevare av Hitlers krig och Stalins fred berättar hon om hur den enskilda människan skulle kunna navigera. Gessen beskriver hur Trump gick till val på att bygga en mur, rasistiska uttalanden och ett hat mot invandrare och människor valde honom av en anledning. Vi ska ta oss tillbaka till tiden när America var Great. Människor som valde honon visste vad de gjorde, de ville missnöjesrösta mot att det samhället där de välutbildade och rika var de som formade det politiska etablissemanget. Det amerikanska samhället har inte blivit det som de önskade. Hon önskar en diskussion kring tvåpartisystemet och hur valsystemet  är uppbyggt så att människor kan känna sig delaktiga och villiga att bygga upp ett samhälle tillsammans. Samtalet bör handla om en framtid som vi önskar och det glöms bort. 

Media har en uppgift, Trump kallar dem statens fiende, hur kan deras roll förändras? Behövs det? Gessen menar att media har förändras sedan Trump blev president och undersökande journalistik har drivits fram av den politiska situationen. Kan man lita på att vinstdrivande media skall förhålla sig kritisk? Artiklar som publicerad anonymt och planteras i media är inte ovanliga och det blir otydligt vilken avsändare och syfte de har. Hur kommer det sig att det här inte påverkar Trumps popularitet? Svar. Hans följare läser inte t ex The New York Times för de har aldrig känt sig hemma där. De läser D T s tweets och lokalpressen som motvikt finns inte kvar längre. De som röstade på DT var de som  är oroliga för att förlora det välstånd de har och ser att deras barn kanske inte kan försörja sig. Oro leder till pessimism och ojämnlikhet som ökar spär på det. 

Hur skall man göra för att känpa mot de populistiska rörelserna? 

Vi behöver vara medvetna om det större sammanhanget och historien. Vi behöver en vision för framtiden och agera tillsammans med andra så att den blir god! 

mässa på ingång

Jag har skrivit lite om min mässpepp inne på Kulturkollo idag och sammanfattningen är att jag inte på väldigt länge har varit så oförberedd som i år. Det får bli bra, hur det än blir. Jag ser fram emot att träffa mina vänner, det fantastiska #boblmaf! Jag kommer, precis som de senaste åtta åren, blogga direkt från mässan och i år blir det säkert också en del bilder på Instagram. Eftersom min hjärna är halvt bortkopplad mest hela tiden så blir det nog lite kortare än vanligt och troligen blir det mest ögonblicksbilder. Det blir bra. Good enough. Välkomna att hänga med mig på mässan, lite skriver jag förstås på Kulturkollo också men mest hänger jag här och på @ochdagarnagr 

Ser ni mig på mässan så kom fram och hälsa! 

den oändliga familjen - Cilla Naumann

Den oändliga familjen av Cilla Naumann är en bok att läsa och läsa igen. Jag lyssnade på Pernilla Augusts inläsning och jag var tvungen att lyssna på den sista timmen av boken flera gånger. Så gripande och så fruktansvärt bra. Man färdas obönhörligen mot katastrofen och

Det handlar om Anna, hon ska tömma sin mammas lägenhet och hittar bland ett helt livs papper ett kvitto. Kvittot tar henne tillbaka till sextiotalet då hon själv var flicka på Östermalm. Tvärs över gatan flyttade då en amerikansk familj in i studenthöghuset och Anna har hela sitt liv påverkats av händelserna i familjen. Anna är en av berättarna, en annan är Isabel som är dotter i den amerikanska familjen. Vi får också höra Isabels mammas röst och de tre berättelserna ger oss som läser en bild av en familj som faller sönder, en vistelse i det kalla, mörka landet som slutar i katastrof. Pappan, som är forskare, har gjort en lång resa från byn i de sydamerikanska bergen via utbildning på Harvard och så gifter han sig och bildar familj med en amerikansk kvinna. Behovet av att börja om, komma iväg, tar dem till KTH och den trånga, dragiga studentlägenheten på nittonde våningen med en balkong som man kan skåda stjärnor från. Det är mitt i vintern när de kommer till Sverige och man får allteftersom man läser fler ledtrådar till vad som hände den gången. Trots att man tidigt vet vad som komma skall så är är det en nerv som går genom hela romanen.  

Alltför mycket vill jag inte skriva om handlingen eftersom det vore synd att spoila för alla som ska läsa, för läsa skall ni. Med ett precist och osentimentalt språk så skildrar Naumann både en tid och en familj, så isolerad och så vilse. Jag ska förstås lyssna på Naumann på mässan, ser fram mycket mot att höra henne berätta om skrivandet av den här texten.

Cilla Naumann kommer till mässan! 

det som göms i snö - nytt av Gerhardsen

Det som göms i snö är en ny bok från Carin Gerhardsen, hon har lämnat polisdeckarna i Hammarbyserien och förflyttat sig till Visby och Gotland. Det är en sådan där spänningsroman som bygger helt på att man faktiskt inte vet så mycket om handlingen, överraskningarna blir förstörda om jag skriver helt enkelt. I korta kapitel från olika tider och med olika berättarröster får vi följa vad som hände en vinterdag när slasket frös på och en bil kör över en brant ned i en ravin. Då och då kommer en kort notis eller en artikel från Gotlands Allehanda och spelplanen förändras flera gånger under läsningen.

Smart och rappt berättat, inte jättespännande men klart läsvärt. Jag kan dock blir lite trött på de snabba klippen, det är korta kapitel och det hoppar ofta i både berättare och kronologi. Hela grejen får sin förklaring och visst kan jag tycka att det i slutänden är väldigt snyggt gjort men jag gillar att följa personer lite längre, komma dem lite närmre än vad man gör i den här spänningsromanen. Samtidigt så känner man sig heltrygg i sällskap med Carin Gerhardsen, man vet att hon kommer att få ihop det snyggt och man vet att man får veta hur det går ... En stunds mysig underhållning perfekt för en söndagskväll - det var det här för mig!

"såna som du ska inte va här" - Marika Carlsson

Marika Carlsson är aktuell med sin självbiografiska bok "Såna som du ska inte va här" och den är en både rolig och sorglig läsning.  Med en fantastisk iakttagelseförmåga och en rapp berättarstil så skildrar hon sitt liv som adopterat etiopiskt hittebarn, uppväxten i en frikyrklig miljö, en framgångsrik teater och ståuppkarriär och hur det är att inse att man är lesbisk när man är på väg mot medelåldern.

Hon är förfärligt trött på att definieras utifrån sin hudfärg och hon beskriver den vardagsrasism som hon mött under hela sitt liv, vid några tillfällen har omgivningen stått upp för henne men oftast så vänder medmänniskorna bort blicken och låtsas som inget. Hur många kommentarer har hon fått genom åren om hennes hår eller hur vackra bruna barn är eller ... Familjen har alltid varit hennes stora stöd i mellanförskapet och vi får också följa hennes resa till Etiopien, en plats som hon lämnade två år gammal och som hon haft som tillflyktsplats i sina dagdrömmar. Resan tillbaka blir en tuff upplevelse för Marika som skakade om hennes identitet ett varv till. Hon hör inte hemma i Etiopien, hon ser visserligen ut som alla andra men hon kan inte språket eller kulturen och hon har aldrig riktigt känts sig hemma i Sverige. Hon bestämmer sig för att vara varken eller eller både ock. Kanske enklast blir det om hon säger att hon är skåning. Hon beskriver också hur förvirrande det kan vara att hon, med sitt afrikanska utseende och sin svenska uppväxt, inte är så enkel att kategorisera. Hon har använt den där osäkerheten i flera av hennes föreställningar och i boken diskuterar hon ingående varför hon valde att kalla en av dem "En negers uppväxt". Ordvalet var mycket provocerande för många men Marika vill berätta sin historia, och hennes uppväxt innebar att n-ordet användes i dagligt tal.  Som barn kallades hon n-jävel, apa och annat kränkande och om man nu ska berätta om sina erfarenheter så kanske man inte kan göra det på ett för nutiden politiskt korrekt sätt? Samtidigt så resonerar hon kring hur hon faktiskt skall benämna människor med mörk hudfärg? Behöver vi en kunna skilja människor utifrån ras och hudfärg? Är inte alla de fördomar som automatiskt hänger med en hudfärg eller en kultur viktigare att attackera än själva ordet? Det är en intressant diskussion som hon för.

Jag beundrar Marika Carlssons modiga, roliga och viktiga bok. Hon är en mörkhyad, lesbisk kvinna och vill absolut inte se sig själv som något offer. Hon vill förmedla sina erfarenheter och hon vill skapa debatt. Det är bra, vi måste våga prata om saker som inte fungerar i samhället, det är enda sättet att förändra. Häromdagen köpte jag en läsebok till min samling och den var mycket modern på sin tid. 1951 är efter kriget, efter att generationen Lindgren, Hellsing, Sandwall-Bergström m fl moderniserat barnboken, och visst är den på många sätt helt bedårande med sina illustrationer av Ingrid Vang Nyman. Att den inte sedan är användbar i dagens skola är en annan femma. Tiderna och sättet vi benämner varandra förändras. Inget konstigt alls.

Läseboken från 1951 har många barn lärt sig läsa i.

Marika Carlsson kommer till mässan, hennes programpunkter hittar man här. 

ett hjärtslag från döden - Maggie O'Farrell

Jag är, jag är, jag är ett hjärtslag från döden av Maggie O'Farrell är en svårplacerad bok. Är det en roman eller en biografi eller rentav en novellsamling? Nu spelar det egentligen ingen roll om man inte kan facka in den för en helt drabbande och mycket välskriven samling texter är det hur som.

I boken berättar författaren om ett antal upplevelser där hon hamnat i, eller försatt sig i, situationer där hon bokstavligen varit ett hjärtslag från döden. Döden, eller risken att möta den, sveper i 17 olika kapitel förbi den lilla flickan, den av leda fyllda tonåringen, den äventyrliga unga kvinnan, den blivande mamman och den oroliga modern. Ett antal personliga och ärliga nedslag i livet skapar utrymme för att samtala med läsaren om vad som faktiskt betyder något, vad som är viktigt och hur man formar det som kallas livet genom ett antal väl genomtänkta eller helt obetänksamma val. Och hur kroppen ibland helt enkelt väljer åt dig. Allt kan man inte välja, allt kan man inte styra men man kan bestämma sig för hur man förhåller sig till det som händer.

Jag ska inte skriva så mycket mer om den här boken just nu för om precis en vecka ska vi i Kulturkollo träffa Maggie O'Farrell och samtala om hennes både drabbande och utlämnande bok, det ska bli så väldigt spännande. Säkert kommer det en rejäl rapport från det mötet på en av bloggarna, vill man lyssna på henne på mässan så har hon ett seminarie inbokat. Jag ska sitta bänkad!

bokbubblarna pratar Plåtmannen

Fem tappra bokbubblare var vi som sågs idag för att prata om Sarah Winmans Plåtmannen. Ovanligt nog så var vi eniga om att det här var en bra bok, med ett entyg på drygt 4 så är det en av de böcker som vi gillat mest det senaste året. Det fanns också mycket att prata om och både de fina miljöbeskrivningarna från Oxford, skildringen av tidsandan på 50-talet, barndomsvänskapen och hyllandet av bildning var teman som vi avhandlade. Det som många av oss tyckte mycket om var att det är en kort hållen roman, man får fylla i många mellanrum själv och man kan tolka händelser på olika sätt. Det kan ju kännas torftigt ibland med korta texter men här kändes det tvärt om. Det var en styrka att den var så pass öppen. Det var också fint att läsa en skildring av homosexuell/bisexuell kärlek som liksom bara var, det var ingen stor grej utan människorna förälskade sig i en annan människa oavsett kön. 

Vi konfererade den här fina romanen på Kulturkollo i somras också - det är en bok som passar att prata om. Läs! 

lyckan är en bokstavslåda och en kartong flanobilder

Fattar ni vilken present jag fick av en arbetskamrat. Två kompletta lådor köpta på loppis. Bliss!

Nu är bilderna på utsidan mycket tidstypiska från tidigt 50-tal och inte passande i dagens skola så jag har  inte locken framme, men innehållet!  Ingrid Vang Nyman har illustrerat och de hör förstås till Nu ska vi läsa som kom under de första åren på 50-talet och som var den dominerade läsaran under det decenniet. Det kan hända att jag just köpte ett exemplar av läseboken som hör till ... Den som jag själv lärde mig att läsa i i fyraårsåldern. Det var förresten min kusin Bengt-Åkes som jag fick ärva. Den är så trasig och målad i så jag var tvungen att kika på bokbörsen. 

Idag besöker skolinspektionen vår skola för att syna undervisning och måluppfyllelse. Jag hoppas att de kan se vår fina nyrenoverade skola som byggdes tidigt 1900-tal som en plats fylld av undervisning som bygger på beprövad erfarenhet, kreativitet och den allra senaste forskningen om flerspråkighet. Just i mitt klassrum har det det senaste varit väldigt low-tech, inga möbler och ingen IT-utrustning betyder att man plockar fram bokstavslådor och flanotavla. Har man bara sen en matta och en gitarr också så kommer man långt ...  

Jag arbetar alltid mycket intensivt i början av höstterminen för att hjälpa några elever att befästa sambandet mellan fonem - grafem och vi behöver träna mycket. Jag använder mig av flera olika metoder i läsinlärningen för att nå så många elever som möjligt men varje pass innebär inkodning - skrivande på ljudens grund. Eftersom flera elever har svag motorik och det knölar till sig med att forma bokstäver så jobbar jag med bokstavskort på olika sätt. Då kan vi koncentrera oss på att skriva ord (finmotoriken och pennan får komma vid ett annat tillfälle). 

Vi sorterar flanobilder utifrån initialljud. Påsen bakom innehåller mina gosedjur :-)

Bokstavspärlor är perfekta för motorik och inkodning. 

Lite iPad med hörlurar smyger sig faktiskt in - Bornholmslek. 

Något modernare bokstavslådor, sådana som jag minns från 70-talet får eleverna jobba med.
Tur att jag har kollegor som sparar både det ena och det andra i sina gömmor. Tack M-L som lånat ut. 

Funkar det då? Lär de sig? 

Svar: ja. De har förstått principen för läsning och skrivning redan nu, automatiseringen jobbar vi vidare på och det behöver träning och träning och träning i kombination med goda strategier. 

Come On Skolverket - syna gärna vår hand! Inget bluffande här!

och temat är Sydafrika!

Snart tar vi på kollot traditionsenligt en tur till Bokmässan i Göteborg men innan dess så är det dags för tema Sydafrika. Eftersom det är ett drömresmål för mig så kommer jag att köra några repriser av mina favorittexter om böcker från landet under veckan som kommer. Häng med både på kollo och här alltså för nu ger vi oss av till andra sidan jorden.

Och vet ni. I februari ska jag resa dit. På riktigt. Drömresan skall bli av. Det blir amazing!