Nu har jag filat på den här texten i flera dagar och jag blir inte klok på vad eller hur jag ska skriva. Jellicoe Road av Melina Marchetta är en av de mest ombloggade ungdomsböckerna den senaste tiden. Den har fått strålande omdömen och Lisa Bjärbo skriver i SvD att det är absolut en av de bästa ungdomsböcker hon läst. Jag håller inte riktigt med, antagligen så går storheten mig förbi för att jag inte hundra har engagerat mig i läsningen. Det blev uppstyckat och osammanhängande och det här är nog en bok som ska läsas i ett svep. Ungdomarna på internatskolan vid Jellicoe Road förtjänade en bättre chans. Just idag är känslan mest att jag är glad att jag läste ut den för den förbättrar min statistik vad gäller läsning från hela världen. Oceanien kom som sista världsdel med på läskartan 2012. Gott så långt :-) Jag får återkomma med ett vettigare inlägg när jag faktiskt funderat ut vad jag egentligen tyckte. Vad tyckte ni andra? Ingen mer än jag som är lite lagomt ljummet halvintresserad?
torsdag 31 maj 2012
det är fotbollstider på gång...
Sverige genrepar på gräsmattan nära mig och samtidigt som jag hör vrålet från publiken när Zlatan gör mål på volley så börjar jag fundera över fotbollsromaner. Finns där ens några riktigt bra sådana?
För barn finns där ju många böcker med både tjejer och killar i centrum. Det är ett tacksamt ämne att skriva om men hur är det för vuxna? Biografier, ja till exempel då nämnde superstars i färskt minne, finns det en hel del men romaner med fotboll som tema? Just nu läser jag Katarina Wennstams deckare Svikaren som utspelar sig i supportermiljö, Nick Hornbys Fever Pitch läste jag för länge sedan, Åshöjdens BK var ju sjuttiotalets ungdomsserie och sedan kommer jag då inte på fler. Maken påminner om The Football Factory som handlar om supporters och Dödsmatchen som mer hamnar i dokumentärfacket. Finns där några bra romaner? Har ni tips att värma upp med inför mästerskapet?
För barn finns där ju många böcker med både tjejer och killar i centrum. Det är ett tacksamt ämne att skriva om men hur är det för vuxna? Biografier, ja till exempel då nämnde superstars i färskt minne, finns det en hel del men romaner med fotboll som tema? Just nu läser jag Katarina Wennstams deckare Svikaren som utspelar sig i supportermiljö, Nick Hornbys Fever Pitch läste jag för länge sedan, Åshöjdens BK var ju sjuttiotalets ungdomsserie och sedan kommer jag då inte på fler. Maken påminner om The Football Factory som handlar om supporters och Dödsmatchen som mer hamnar i dokumentärfacket. Finns där några bra romaner? Har ni tips att värma upp med inför mästerskapet?
onsdag 30 maj 2012
madeline miller - någon?
The Song of Achilles av Madeline Miller har idag tilldelats Orange Prize for Fiction.
Joanna Trollope, Chair of Judges, said: “This is a more than worthy winner — original, passionate, inventive and uplifting. Homer would be proud of her.”
Har någon läst?
Joanna Trollope, Chair of Judges, said: “This is a more than worthy winner — original, passionate, inventive and uplifting. Homer would be proud of her.”
Har någon läst?
inte en, utan två godbitar
- hoppas nu att den snälla vännen som ska få present inte läser bloggen just idag. Jag själv dreglar nästan av att läsa recepten!
hallå alla småbarnsföräldrar, se hit!
Hjälp mig i min nöd. Jag ska köpa present till en tvååring, självklart ska det vara en bok. Vad ska jag välja?
Vem-böckerna finns nu som app! |
samarbete med fluga - noveller om vardagens förunderlighet
Samarbete med fluga
Jag skrev det där ordet på pappret, men han lade till apostrofen.En liten, liten närmast slumpartad detalj, som en fluglort eller två, förändrar texten eller vardagslivet om man tar sig tid att titta efter. En sådan samling texter om hur förunderligt livet kan vara om man bara tittar noga nog har Lydia Davis satt samman i sin novellsamling Samarbete med fluga och humorn är ofta närvarande. Jag småler under läsandet och inser att Davis har gett mig nya perspektiv, det är exprimenterande med texten och ofta ett ganska lakoniskt anslag. Torrt, vetenskapligt beskrivs världen runt omkring med tillhörande fotnoter och ibland så korta texter att de närmast liknar dikter.
Det här är spännande läsning och jag är övertygad om att jag kommer att ta upp boken igen för att läsa om och för att roas ännu en gång. Det här är texter som troligtvis mår allra bäst av att portioneras ut, när jag sträckläste under en kväll så uppstod efter en tag en viss övermättnad. Spara på dem om ni kan! Varieties of Disturbance är den engelska titeln och visst är det här blandade kompott att bli smått störd över, man ser liksom världen med andra ögon efter att ha läst Lydia Davis.
tisdag 29 maj 2012
vet ni, snart så -
släpps seminarieprogrammet för årets höjdare. Bok & Bibliotek! Semesterdagar inbokade, överstrykningspennorna inköpta och nu ska här planeras. Fyradagarsbiljetten ligger i säkert förvar och bara väntar, nu hoppas jag på mängder av spännande programpunkter också. Härliga tider, strålande tider. Mässtider!
den nya Isabel
Den nya Isabel är en novell skriven av den nya zeeländska författarinnan Katherine Mansfield som verkade i början av förra århundrandetoch som nu ges ut av Collings Vintage. Det är roligt att se ett förlag som satsar på att ge ut klassiska noveller och dessutom i e-boksformat. Heja, heja! Spännande är också att själva novellen åtföljs av en text om Mansfields liv och tiden som texten är skriven i. Ambitiöst!
Själva novellen då?
Jo, det är en ganska typisk Katherine Mansfieldnovell om det unga paret som alltmer lever olika liv, kvinnan bor med barnen på landet och lever konstnärsliv, maken kommer med tåget över helgen och känner sig utanför, han får knappt möjlighet att ens prata med sin fru och barnen är upptagna med sociala aktiviteter. För att få chans att nå fram till henne skickar han ett långt och glödande kärleksbrev som genast läses upp för den gästande gruppen av vänner. Konstnärssjälarna driver med den plikttrogne mannen och gästar samtidigt gärna hans hus, och hela den lilla novellen är en bitande satir över det moderna äktenskapet som ett praktiskt arrangemang. 1921 sker kommunikationen via brev, idag handlar det om att synka sina kalendrar och till barnen köps det tröstpresenter. Godis eller senaste legot, 100 år har snart gått men visst kan den moderna människan känna igen sig i Mansfields texter. Jag skrev en gång en B-uppsats om hennes novell Bliss och jag blir därför extra glad över att hennes författarskap lyfts fram igen. Jag letade febrilt efter uppsatsen för att se vad jag en gång tänkt men det var förgäves, inte ens novellsamlingen hittade jag. Bara då en fullklottrad Norton, s 2495.
Vilken tur att jag har laddat ned två av novellsamlingarna till min läsplatta! Vill du läsa mer om Katherine Mansfield och hennes texter så hittar man mina tankar om The Garden Party and Other Stories och In a German Pension från förra sommaren här.
Själva novellen då?
Jo, det är en ganska typisk Katherine Mansfieldnovell om det unga paret som alltmer lever olika liv, kvinnan bor med barnen på landet och lever konstnärsliv, maken kommer med tåget över helgen och känner sig utanför, han får knappt möjlighet att ens prata med sin fru och barnen är upptagna med sociala aktiviteter. För att få chans att nå fram till henne skickar han ett långt och glödande kärleksbrev som genast läses upp för den gästande gruppen av vänner. Konstnärssjälarna driver med den plikttrogne mannen och gästar samtidigt gärna hans hus, och hela den lilla novellen är en bitande satir över det moderna äktenskapet som ett praktiskt arrangemang. 1921 sker kommunikationen via brev, idag handlar det om att synka sina kalendrar och till barnen köps det tröstpresenter. Godis eller senaste legot, 100 år har snart gått men visst kan den moderna människan känna igen sig i Mansfields texter. Jag skrev en gång en B-uppsats om hennes novell Bliss och jag blir därför extra glad över att hennes författarskap lyfts fram igen. Jag letade febrilt efter uppsatsen för att se vad jag en gång tänkt men det var förgäves, inte ens novellsamlingen hittade jag. Bara då en fullklottrad Norton, s 2495.
Vilken tur att jag har laddat ned två av novellsamlingarna till min läsplatta! Vill du läsa mer om Katherine Mansfield och hennes texter så hittar man mina tankar om The Garden Party and Other Stories och In a German Pension från förra sommaren här.
måndag 28 maj 2012
tematrio - engelskspråkigt
Lyran vill ha tips på engelskspråkigt som kan passa en ganska motsträvig läsare. Kan inte låta bli att ta fram engelskläraren i mig och uppmana till läsning som succesivt ökar på ordförråd och gör att läsningen flyter allt bättre. Hade du inte själv nämnt The Hunger Games så hade jag valt den, Harry Potter vet jag att du läst, det är också ett säkert kort.
Jag rekommenderar att rivstarta, slänga sig rakt in i språket och sedan öka:
1. Half a Yellow Sun eller Purple Hibiscus eller The Thing Around Your Neck av Chimamanda Ngozie Adichie.
2. The Summer Without Men av Siri Hustvedt
3. To Kill a Mockingbird av Harper Lee
Tre kvinnor, en ung, en mittimellan och en klassiker - det ska väl kunna få sprutt på läsningen!
jag läser noveller och saknar dötid!
De senaste dagarna har varit novelldagar och jag blev så peppad av Enligt O när hon påminde mig om appen Dötid. Där ställer man enkelt in hur mycket tid man har och så plockar appen fandligt fram en lagom lång novell. Linda hade läst en Mansfieldnovell och jag som är en sucker för Mansfield var genast tvungen att pröva. Men tyvärr, men tyvärr detta är en riktig ajfånaffär, ajfånaffär, ajfånaffär. Detta är en riktig ajfånaffär och det är det enda de säljer där. (tänk nu vickpårumpanaffärlåten som melodi så blir man genast uppmuntrad...). Eller inte, MIX förlag, jag vill ha en för androjd!
stäpplöperskan
Stäpplöparen är ogräset som när det rycks upp med roten bildar härven som förs runt med vinden och så är det med Suss i Cecilia Gyllenhammars roman Stäpplöperskan. Suss, eller är det månne Cecila själv, har gjort det mest förbjudna. Hon har förrått sin klass genom att skriva en utlämnande roman om livet i överklassen och familj, släkt och forna vänner har slutit rank. Hon har dessutom gift sig med en konstnärlig man ur arbetarklassen som förväntar sig bli försörjd, mer eller mindre gett upp sin karriär för att vara hemmafru och närmar sig dessutom 40, är livet slut? Hon är vilsen i vardagen, hon har inte blivit uppfostrad till hushållsarbete, hon försöker förtvivlat att skapa ordning och trygghet för de tre barnen. Skilsmässa, festande, knulla runt, dra till Grekland, skaffa ung älskare, köpa ny våning i Stockholms dyraste kvarter. Stackars lilla rika flicka. Förutsättningen för, och kanske bojan kring hennes fot, är förmögenheten som morfarsarvet gett henne och så uppväxten då med en kylig och deprimerad mor och en frånvarande vänsterprasslande far som kompenserar med pengar. Mycket pengar. Få har väl möjligheten att leva ut en 40-årskris som Suss...
Jag läser den här boken och blir nästan lite ledsen, där finns spännande passager och så många fina trådar att nysta i. Cecilia Gyllenhammar har ju, som närmast ingen annan i landet, möjlighet att skriva om överklassen så att vi vanliga små människor förstår. Varför sveper hon över så många ämnen? Faderns bortträngda judiska arv, förhållandet mellan dotter och mamma där dottern febrilt försöker att inte upprepa moderns misstag, moderns sjukdom och försök till försoning, offentlig uppväxt i en familj som närmast kan räknas till västkustens Kennedys, den egna familjens sönderfall, skilsmässa och flykt till alkohol och unga män avhandlas och så blir där platt ingenting. Det blir en 40-årskrisande bortskämd överklassbrutta med alldeles för mycket pengar och ingenting ger den förutom en smaskig munsbit för svallertanterna.
Synd på så rara ärtor.
söndag 27 maj 2012
Hand
Hand
Bortom handen som håller boken jag läser, ser jag ytterligare en hand som ligger sysslolös, en aning oskarp - min extra hand.
ur Samarbete med fluga, Lydia Davis
trädgårdsavtryck
Det finns de som har snusdosor eller mobiler som avtryck på sina jeansfickor. Jag har en sekatörficka med fräck slitning...
montedidio
" 'A IURNATA è 'nu muorzo" - dagen är en munsbit konstaterar mäster Errico i sitt finsnickeri i den fattiga stadsdelen Montedidio, Neapel. Det är mitten av femtiotalet och Pojken har kommit för att göra sin första dag som lärling, av tryckaren i samma kvarter har han fått en pappersrulle och Pojken tecknar ned sina tankar på den. "Jag skriver på italienska för att det är tystlåtet och jag kan skriva ned vad som hänt under dagen, utan att napolitanskan väsnas runt omkring." Hos mäster Errico huserar också skomakaren Rafaniello i ett hörn och de blir under pojkens trettonde år hans trygga vardag. Mäster läser tidningen högt, Rafaniello berättar om kriget, andra tider, andra platser och drömmer om att vingar ska vecklas ut ut puckeln på ryggen så att han kan flyga till Jerusalem. Samtidigt lär han Pojken att det är viktigt att leva här och göra gott i vardagen.
VAR OCH EN av oss lever med en ängel, så säger han (Rafaniello), och änglar färdas inte, om du ger dig av, förlorar du den, du måste träffa på en ny.
Rafael - ärkeängeln har ett särskilt uppdrag i boken om Pojken och det är att vara en kontrast till fadern. Pappan talar dialekt, sliter i hamnen samtidigt som han lär sig att läsa och skriva italienska, mamma är sjuk i gulsot och blir allt sämre, pojkens drömmar och hopp om en framtid fästs vid en vackert snidad bumerang som han fått i födelsedagspresent. Uppe på takterrassen hittar han ett eget rum där han kan se himlen, kvarteret är trångt och bullrigt men under stjärnorna på terrassen kan man få ro och avskildhet. Tillsammans med grannflickan Maria undersöker han kärlekens mysterier och tar steget från barndom till ungdom.
Erri de Luca använder ett fantastiskt vackert bildspråk när han berättar sin historia om Pojken i Montedidio som blir vuxen snabbare än han hinner att förstå och berättelsen har så många tänkvärda små passager. Som avslutning bjuder jag:
Vi börjar svepa med blicken över stjärnhimlen med näsan i vädret, hon säger att den är ett lock, jag säger att den är ett nät, varje stjärna är en knut. Hon säger att vi finns inunder den, jag säger att vi är på samma höjd. även vi nere på jorden flyter omkring i himlen som bojar på havet.Läsningen är en del av den italienska resan som pågår hos Enligt O under maj. Kika in där för fler texter om italienska böcker.
lördag 26 maj 2012
några böcker om en och annan mamma
Morsdag imorgon och kanhända får man lust att läsa några böcker om mammor. Alldeles lagom har antologin Mor, mamma, morsan kommit ut och för hugade kan man provläsa:
Provläs Mor, mamma, morsan av Roberth Ericsson, Sonja Schwarzenberger
Jag har inte läst antologin men när jag lyssnade på samtalet i babel så kändes det så prydligt och tryggt, en hyllningsbok till starka morsor. Jag tänkte mig att tipsa om några skildringar av mammor som inte är så okomplicerade. De är alla skrivna av döttrar och jag börjar med Justine Lévy som skrivit två självbiografiska romaner med förhållandet till mamman i centrum. Både Vi ses på Place de la Sorbonne och En ovärdig dotter är mycket läsvärda. Felicia Feldts uppgörelse med sin mamma har väl knappast någon missat, Felicia försvann är dock mer än bara kändisskvaller. Det är en rasande uppväxtskildring som berör och upprör. I Lizzie Dorons uppväxtskildring berättar hon om en mamma märkt av upplevelser under kriget, Varför kom du inte före kriget är en fantastisk liten roman om en mycket annorlunda mamma.
Sedär, ett helg gäng med boktips som nyanserar bilden av mamma. Hoppas alla mammor därute får en skön läshelg!
Provläs Mor, mamma, morsan av Roberth Ericsson, Sonja Schwarzenberger
Jag har inte läst antologin men när jag lyssnade på samtalet i babel så kändes det så prydligt och tryggt, en hyllningsbok till starka morsor. Jag tänkte mig att tipsa om några skildringar av mammor som inte är så okomplicerade. De är alla skrivna av döttrar och jag börjar med Justine Lévy som skrivit två självbiografiska romaner med förhållandet till mamman i centrum. Både Vi ses på Place de la Sorbonne och En ovärdig dotter är mycket läsvärda. Felicia Feldts uppgörelse med sin mamma har väl knappast någon missat, Felicia försvann är dock mer än bara kändisskvaller. Det är en rasande uppväxtskildring som berör och upprör. I Lizzie Dorons uppväxtskildring berättar hon om en mamma märkt av upplevelser under kriget, Varför kom du inte före kriget är en fantastisk liten roman om en mycket annorlunda mamma.
Sedär, ett helg gäng med boktips som nyanserar bilden av mamma. Hoppas alla mammor därute får en skön läshelg!
fredag 25 maj 2012
bokbloggsjerka - i väntans tider
När jag läste Josefine Sundströms roman Vinteräpplen blev jag förtjust, det är en gripande roman om hur det sociala arvet påverkar kvinnorna i flera generationer. När nu Annika frågar i veckans bokbloggsjerka om jag har en bok som jag väntar på och längtar efter så tänker jag allra först på Boel och Oscar. Den här gången handlar det om vänskap över generationsgränser. Inte förrän i slutet av sommaren kommer den men jag ser fram emot att läsa Sundström igen, det finns alltså anledningar att längta till augusti!
den enarmade banditen har plockat ut två lyckliga
Kul att så många ville vara med och tävla. Jag lät en slumpgenerator plocka ut vinnarna och (trumvirvel)
Moderspassion vanns av Andasin och Frihet av Gittan!
Vinnarna har också fått en blänkare i sin blogg. Maila er postadress till mig på anna@joholofsson.se så kommer vinsten som ett skott!
fyra paket på fem dagar...
Träffar min luttrade brevbärare idag vid postfacken, hans kommentar:
- Jaså, det är du som gillar böcker.
- Jaså, det är du som gillar böcker.
torsdag 24 maj 2012
sagt om Kairo
(Jag ville) ... "hänge mig åt denna överdrifternas, eländets och mänsklighetens stad, denna kvävande, poetiska stad i ständigt förfall och återuppståndelse."
ur Arabiskt vemod, Abdellah Taia, s 85På tal om val i Egypten så finns där mycket intressant litteratur att upptäcka från området. Under taggen Mellanöstern har jag samlat inlägg som rör sig geografiskt längs Medelhavets kust från Turkiet till Marocko, en del är skrivet på arabiska, en del på hebreiska, något på franska och något på turkiska. Välkommen att surfa runt bland mina inlägg!
hört på stan
Om någon vecka startar HBTQ-festivalen här i stan och på alla Göteborgs kommunala flaggstänger vajar just nu regnbågsflaggan. Bakom mig på väg mot affären går ett gäng välputsade gymnaiseungdomar, de får syn på flaggan och en av dem, han med de största glasögonen, säger något i stil med:
- Kul med alla flaggor i stan men jag tycker det borde finnas en flagga för nördar, och en festival!
Dags att manifestera nörden, särskilt då boknörden kanske? :-)
- Kul med alla flaggor i stan men jag tycker det borde finnas en flagga för nördar, och en festival!
Dags att manifestera nörden, särskilt då boknörden kanske? :-)
ett arabiskt vemod
Ett arabiskt vemod är den första boken skriven av Abdellah Taia som översatts till svenska, Abdellah skriver här en intensiv roman som har starkt urprung i egna upplevelser. Att boken till viss del är självbiografisk förstår jag när jag av en slump hittar till översättaren Håkan Lindquists blogginlägg om boken som är så intressant skrivet att jag knappt har något att tillägga.
Abdellah Taia arbetar både med film och texter och det speglar sig i boken.
Ett arabiskt vemod är uppbyggd av små scener och klippen är många, mellan tider, platser och händelser och men längtan efter kärlek och närhet finns som ett stråk genom hela texten. Passion och en önskan om att leva livet fullt ut, det här är en mycket fysiskt explicit bok, något som jag personligen inte alltid tycker tillför utan mer stör.
Boken börjar med den lille gatupojken från Marocko som vid tolv års ålder söker sig till äldre pojkar för att i leken utforska sin kropp, det leder till att han utsätts för grova sexuella övergrepp. Han är en pojke som älskar passionerat, filmstjärnor och sångerskor och pojkar. Förälskelserna är ögonblickliga och han har inte tålamod, känslorna styr över förnuftet. Pojken växer upp till man, längtan bort och lusten till filmen tar honom till Kairo, Paris och Marrakech, överallt finns förälskelser men sällan på Abdellahs villkor.
Lyrans Noblesser har läst och i SvD hittar jag en text av Taia som diskuterar hur det är att vara arab, muslim, homosexuell. Läs den!
Abdellah Taia arbetar både med film och texter och det speglar sig i boken.
Ett arabiskt vemod är uppbyggd av små scener och klippen är många, mellan tider, platser och händelser och men längtan efter kärlek och närhet finns som ett stråk genom hela texten. Passion och en önskan om att leva livet fullt ut, det här är en mycket fysiskt explicit bok, något som jag personligen inte alltid tycker tillför utan mer stör.
Boken börjar med den lille gatupojken från Marocko som vid tolv års ålder söker sig till äldre pojkar för att i leken utforska sin kropp, det leder till att han utsätts för grova sexuella övergrepp. Han är en pojke som älskar passionerat, filmstjärnor och sångerskor och pojkar. Förälskelserna är ögonblickliga och han har inte tålamod, känslorna styr över förnuftet. Pojken växer upp till man, längtan bort och lusten till filmen tar honom till Kairo, Paris och Marrakech, överallt finns förälskelser men sällan på Abdellahs villkor.
Lyrans Noblesser har läst och i SvD hittar jag en text av Taia som diskuterar hur det är att vara arab, muslim, homosexuell. Läs den!
tröst mitt i virusattack
På vägen mellan vårdcentral och apotek ligger en Le pain. C'est bon ca! |
dags att börja leta!
Imorgon är det stora bokbytardagen över hela Sverige. Hoppas att vi tillsammans kan göra den till en riktig folkfest med böcker i blickfånget. Ner i källare och upp på vind, samla ihop och byt med arbetskamrater, vänner eller på stan! Invasion av parker, gator och torg?
onsdag 23 maj 2012
om jag skulle köpa mig en...
ny fjärilsbuske? Jag saknar syrenbuddlejan som stod på vår framsida på landet. Trots skyddat söderläge, eller kanske just för söderläget som lockade fram den för tidigt på våren, så frös den bort förra vintern. Den drog så många vackra fjärilar till sig och jag saknar fladdret när man öppnar ytterdörren. Det är möjligt att det blir ett och annat tantpoäng på det. Andra köper märkeskläder eller motorcyklar, jag köper en fjärilsbuske. Same, same, but different!
Vita lupiner - ger de dubbla tantpoäng måhända? Jag får skaffa mig ett bonuskort så att jag kan bokföra ordentligt. Har jag tur kan de bytas in mot ett par foträta trädgårdsskor. Akta, snart så börjar jag skriva om sniglarna...
Vita lupiner - ger de dubbla tantpoäng måhända? Jag får skaffa mig ett bonuskort så att jag kan bokföra ordentligt. Har jag tur kan de bytas in mot ett par foträta trädgårdsskor. Akta, snart så börjar jag skriva om sniglarna...
bokfångst
Grate förlag, garant för en härlig läsning. Längtar till helg! |
sommarhuset
Syskon är som vänner som man aldrig kan bli av med, säger prästen inför begravningen och det skorrar illa i Eva. De tre syskonen har inte setts på 13 år, knappt ens på mammans begravning kan de hålla sams såpass att kaffet hinner bli uppdrucket. Storasyster Eva är mitt i livet och hon är den som varit mamman trogen, hjälp till med praktiska ting och stöttat i långa perioder av sjukdom. Det är mitten av maj och nu ska arvet fördelas, där finns en båt och ett omodernt sommarhus på ö i Stockholms skärgård. Eva tar för givet att hon ska ärva, hon som hjälp till i alla år, men de tre syskonen ärver lika stora delar och tvingas komma överens. Det blir en sommar i Sommarhuset som ändrar livet både för duktiga storasyster, slarviga lillasyster och medlande mellanbror.
Berättelsen är förlagd i den idylliska veckotidningsschablonen med slitna kvalitetsmöbler, fyllda bokhyllor och pittoreskt vattenhämtande i brunn och vissa små komiska kängor sparkas mot snobbstockholmare som invaderar med kallskuret från Östermalmshallen och oliver av dyraste sort. Misslyckade människor göre sig icke besvär. När dagen tar slut så är det andra saker som räknas, en omtänksam granne som ordnat med toalettkompost t ex. :-)
Anna Fredriksson har skrivit en lättläst roman om kärleken till en mamma som inte alltid var enkel och hur krångligt det kan vara att skapa vuxna relationer till sina syskon. Det är svårt att ta sig ur de banor som relationerna hamnat i men den ofrivilliga vistelsen tillsammans på sommarön petar och rotar i minnet av den gemensamma barndomen som de inte riktigt någonsin pratat om. Sakta närmar de sig någon slags samtal och bilden av mamman växer fram, sakta kan de också närma sig hennes död.
Jag gillade läsningen och nu ser jag fram emot nästa roman av Anna Fredriksson som kommer i juni, Lyckostigen.
tisdag 22 maj 2012
fjärilar
Fjärilarna invaderar vårt klassrum! Vårt nya tema innehåller både odling av fjärilsägg, arbete med dag och nattfjärilar, symmetri och förstås bilduppgifter. Piprensare och vingar blev till vackra fjärilar på vår vitsippsäng!
Sista testamentet (James Frey)
När Messias till slut kommer är han ateist. Eller åtminstone agnostiker. I en judisk familj föds Ben som visar tecken på att vara Guds son och förskjuts av sin bror som dessutom konverterar till en högerkristen församling. Sista testamentet börjar när Ben i trettioårsåldern dyker upp i ett spansktalande område på Manhattan och verkar vara en vanlig vit kille med den ensamstående tonårsmamman Mariaangeles ord. När Ben råkar ut för en olycka och som genom ett mirakel överlever denna tar hans familj återigen kontakt med honom och efter en symbolisk dragkamp mellan den judiska församlingen och familjens högerkristna går Ben bokstavligen under jorden och ansluter sig istället till en trashankssekt boende i tunnelbanesystemet. Vid det här laget är det uppenbart för alla som vill se att Ben talar med Gud. Det Gud säger är dock att han inte finns, i alla fall bryr han sig inte det minsta om mänskligheten och vi kan aldrig förstå honom. Det Ben erbjuder är en undergångsprofetia och att vår enda tröst är den Kärlek vi kan ge varandra (inklusive den fysiska) under vårt jordeliv. Inget efter finns. Ingen högre form av Kärlek existerar. Religion är humbug och maktmedel. Det mest demokratiska och humana samhälle är en kontrollapparat som styr mot vår undergång. Bens budskap tas inte direkt emot med öppna armar av samhälle eller kyrka och eftersom ursprungsberättelsen är välkänd kan avslöjas att han så småningom råkar illa ut.
Om man bara tittar på tankeexperimentet som ligger till grund för boken så kanske det inte är så imponerande. Låt några slumpmässigt utvalda representanter för vårt sekulariserade samhälle spekulera i hur Jesus skulle ha framträtt idag och visst hade han dykt upp i någon av miljonstäderna och visst skulle han ställt sig på de utsattas sida, predikat fri sex och ifrågasatt de religiösa institutionerna. Möjligtvis är paradoxen att han är naturvetare lite originell. Att ge sig på högerextrem kristendom eller katolicism är ju också, för en svensk läsare, att slå in obefintliga dörrar. Troligen är detta kontroversiellt i dagens USA däremot, vilket i så fall får ses som tragiskt och boken som nödvändig. Om man bortser från "budskapet" och bara ser Sista testamentet som roman är den strålande. Jag har inte läst på, kanske finns det en dokumentär bakgrund (den här gången...), men själva berättelsen är fascinerande oavsett vilket. Formen är jag allra mest förtjust i - varje kapitel berättas av olika personer och utgör den personens "evangelium" över Ben. Och som varande allergisk mot moderna formexperiment i romaner är det extra kul att se att greppet att Bens repliker återges i annan färg faktiskt fyller en funktion. Troligen missade jag en massa bibelreferenser (pärlor för svin) och att översätta talspråk är alltid lite vanskligt, men sträckläsning är väl det bästa betyg en bok kan få och det utdelas härmed.
/Gästbloggare M
SvD och Litteraturmagazinet skriver också.
Om man bara tittar på tankeexperimentet som ligger till grund för boken så kanske det inte är så imponerande. Låt några slumpmässigt utvalda representanter för vårt sekulariserade samhälle spekulera i hur Jesus skulle ha framträtt idag och visst hade han dykt upp i någon av miljonstäderna och visst skulle han ställt sig på de utsattas sida, predikat fri sex och ifrågasatt de religiösa institutionerna. Möjligtvis är paradoxen att han är naturvetare lite originell. Att ge sig på högerextrem kristendom eller katolicism är ju också, för en svensk läsare, att slå in obefintliga dörrar. Troligen är detta kontroversiellt i dagens USA däremot, vilket i så fall får ses som tragiskt och boken som nödvändig. Om man bortser från "budskapet" och bara ser Sista testamentet som roman är den strålande. Jag har inte läst på, kanske finns det en dokumentär bakgrund (den här gången...), men själva berättelsen är fascinerande oavsett vilket. Formen är jag allra mest förtjust i - varje kapitel berättas av olika personer och utgör den personens "evangelium" över Ben. Och som varande allergisk mot moderna formexperiment i romaner är det extra kul att se att greppet att Bens repliker återges i annan färg faktiskt fyller en funktion. Troligen missade jag en massa bibelreferenser (pärlor för svin) och att översätta talspråk är alltid lite vanskligt, men sträckläsning är väl det bästa betyg en bok kan få och det utdelas härmed.
/Gästbloggare M
SvD och Litteraturmagazinet skriver också.
måndag 21 maj 2012
nu nominerar ni väl er favoritblogg?
För andra året i rad kommer Forma Books att dela ut pris till "den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i." Nytt för i år är att priset på 25.000 kr kommer att delas mellan två bloggar. En barn och ungdoms och en vuxen - passa nu på att nominera din favorit! Jag har redan skickat in, 18 juni är sista chansen att tycka till!
rödluvan och vargen
Kanske undrar vän av ordning hur det gick med firandet av Bröderna Grimm 200 år?
Jo, tack. Nu har vi firat de båda tyska bröderna rejält med ett riktigt fint sagotema i klassen. Vi har läst folksagor, sett filmer, spelat dockteater, återberättat sagor med hjälp av bilder, gjort tittskåp och skapat fina serier på datorn. Just de här bilderna hör till Rödluvan och vargen. Det blev ett riktigt lärorikt tema, eleverna var motiverade och inspirerade och kreativiteten var på topp. Sehr Gut!
dragspelarens son
Mitxirrika står det på lappen som David begravt tillsammans med sina små döttrar på ranchen i södra Kalifornien, det betyder fjäril på den baskiska dialekt som talas i Obaba och redan i det första kapitlet förstår jag att David just dött. Hans gode vän, författaren, får ta del av hans minnesanteckningar och skriver utifrån dem Dragspelarens son.
Berättelsen börjar i den lilla byn i Baskien, Francoregimen har sedan länge förbjudit både språk och kulturyttringar och i småskolan formas en grupp pojkar som växer upp totalt lojala. David är dragspelarens son, han är också byns fascists son och kraven från fadern gör att han trivs allra bäst på morbror Juans hästgård. Pojkarna växer upp och behovet av frihet blir allt starkare. När David en sommar får besök av en grupp studenter från universitet, de ska, officiellt i alla fall, göra en kortlek över de baskiska fjärilarna ställs allt på sin spets. Medlöpare eller revolutionär?
Dragspelarens son är en fantastisk historielektion om en tid och en plats som jag sällan läser om. Visst har jag vaga begrepp om ETA och bomber, ordet Guernica i samband med Picassos målning och Francos fascistdiktatur men jag kunde mycket lite om det spanska inbördeskriget och baskernas kamp för självständighet. Som alla bra romaner så blir man sugen på att veta mer. Bland annat fick jag kläm på den inofficiella baskiska flaggan och valet av färger till omslaget blev plötsligt uppenbart.
Bernardo Atxaga skriver sina texter på Euskara som är det baskiska enhetsspråket som talas av ca 800 000 människor men har en relativt liten litterär produktion. Just diskussionen i boken om språkets betydelse för identiteten är spännande, David sitter som ung man i boken och läser en baskisk bok och han skriver sina minnesanteckningar på ett språk som hans fru och döttrar inte kan läsa. Trots det håller han fast vid sitt modersmål och jag läser på Atxagas hemsida att när han vid tjugo års ålder hade läst alla böcker som fanns på euskara så bestämde han sig för att bli författare och översättare.
Tack till Henrik på Olika Sidor för läspuffen!
Berättelsen börjar i den lilla byn i Baskien, Francoregimen har sedan länge förbjudit både språk och kulturyttringar och i småskolan formas en grupp pojkar som växer upp totalt lojala. David är dragspelarens son, han är också byns fascists son och kraven från fadern gör att han trivs allra bäst på morbror Juans hästgård. Pojkarna växer upp och behovet av frihet blir allt starkare. När David en sommar får besök av en grupp studenter från universitet, de ska, officiellt i alla fall, göra en kortlek över de baskiska fjärilarna ställs allt på sin spets. Medlöpare eller revolutionär?
Dragspelarens son är en fantastisk historielektion om en tid och en plats som jag sällan läser om. Visst har jag vaga begrepp om ETA och bomber, ordet Guernica i samband med Picassos målning och Francos fascistdiktatur men jag kunde mycket lite om det spanska inbördeskriget och baskernas kamp för självständighet. Som alla bra romaner så blir man sugen på att veta mer. Bland annat fick jag kläm på den inofficiella baskiska flaggan och valet av färger till omslaget blev plötsligt uppenbart.
Bernardo Atxaga skriver sina texter på Euskara som är det baskiska enhetsspråket som talas av ca 800 000 människor men har en relativt liten litterär produktion. Just diskussionen i boken om språkets betydelse för identiteten är spännande, David sitter som ung man i boken och läser en baskisk bok och han skriver sina minnesanteckningar på ett språk som hans fru och döttrar inte kan läsa. Trots det håller han fast vid sitt modersmål och jag läser på Atxagas hemsida att när han vid tjugo års ålder hade läst alla böcker som fanns på euskara så bestämde han sig för att bli författare och översättare.
Tack till Henrik på Olika Sidor för läspuffen!
söndag 20 maj 2012
där små citroner gula...
Som alltid kan jag inte låta bli... Min läsresa till Italien tillsammans med andra bloggare med Enligt O hållande i guidevimpeln skulle bli en bok. Nu väntar jag på ytterligare två som jag beställt i veckan. Stål blir också Montedidio och Själamakerskan. Under väntetiden läser jag om Själamakerskan i SvD och så surfar jag till sardienbaserade butiken Citronodlingen och gottar mig åt alla delikatesser de producerar. Klicka på bilden så kommer du till webbshopen!
äppelblom
Jag experimenterar med min mobilkamera, inte helt lätt att få det bra. Färger och fokus blir lite hejkon bejkon... Oavsett bildkvalitet så njuter vi av ett blommande äppelträd! |
tuppen och havet
Jag sitter i arla morgonstund på min ö på västkusten och lyssnar till grannarnas två tuppar som gör allt de kan för att överrösta varandra. Kan ju inte annat än småle smått åt den lilla romanen Tuppen och havet av Sara Paborn som handlar om hur stor skillnad en mexikansk stridstupp kan göra på en liten ö långt ute i den blekingska skärgården.
Det är vår och dottern i yngre medelåldern kommer tillsammans med sin poesiskrivande sambo för att hälsa på pappa. På ön finns en fyr som dottern ska skriva en artikel om, en fyrvaktare boende på en båt och så finns där tuppen. I grannhuset har en naturfotograf flyttat in med en tupp som gal ihärdigt mellan 4 och 7 varje morgon och genast ger det far och dotter en gemensam uppgift. Tuppen ska dö och för att lyckas med det fångar de en iller som de håller i fångenskap...
Tuppen gal, och manar till förändring. Inte förråder den någon och inte startar den Ragnarök men den gör så att det monotona och förutsägbara bryts och livet på ön blir lite mer vaket.
Det här är en humoristisk och lättsam roman som passar riktigt bar en solig dag, gärna på kusten. Människorna kan tyckas som karikatyrer med den kärve pappan, den livsfrånvände poeten, den enstörige fyrvaktaren, joviale handlaren, flummiga fotografen och den velande dottern men jag kan köpa det. Som en skröna där alla har sin roller som hyllar det enkla okomplicerade livet, människor som levt nära havet, fyrar som lyser upp i mörkret och konsten att ta sig ur inrutade vanor. Ingen människa är en ö och det behövdes en tupp för att upptäcka det!
På vår veranda är tupparna alltid ett säkert samtalsämne, förra sommaren kom en tvååring på besök och han satte genast igång att härma, huckelihu, huckelihu. När vi ses så är det genast, huckeli hu, inte dumt som hälsningsfras, tupp, höna eller kyckling? Spelar roll!
Det är vår och dottern i yngre medelåldern kommer tillsammans med sin poesiskrivande sambo för att hälsa på pappa. På ön finns en fyr som dottern ska skriva en artikel om, en fyrvaktare boende på en båt och så finns där tuppen. I grannhuset har en naturfotograf flyttat in med en tupp som gal ihärdigt mellan 4 och 7 varje morgon och genast ger det far och dotter en gemensam uppgift. Tuppen ska dö och för att lyckas med det fångar de en iller som de håller i fångenskap...
Tuppen gal, och manar till förändring. Inte förråder den någon och inte startar den Ragnarök men den gör så att det monotona och förutsägbara bryts och livet på ön blir lite mer vaket.
Det här är en humoristisk och lättsam roman som passar riktigt bar en solig dag, gärna på kusten. Människorna kan tyckas som karikatyrer med den kärve pappan, den livsfrånvände poeten, den enstörige fyrvaktaren, joviale handlaren, flummiga fotografen och den velande dottern men jag kan köpa det. Som en skröna där alla har sin roller som hyllar det enkla okomplicerade livet, människor som levt nära havet, fyrar som lyser upp i mörkret och konsten att ta sig ur inrutade vanor. Ingen människa är en ö och det behövdes en tupp för att upptäcka det!
På vår veranda är tupparna alltid ett säkert samtalsämne, förra sommaren kom en tvååring på besök och han satte genast igång att härma, huckelihu, huckelihu. När vi ses så är det genast, huckeli hu, inte dumt som hälsningsfras, tupp, höna eller kyckling? Spelar roll!
lördag 19 maj 2012
jaume plensa på pilane
Grand Latent Blanc av Jaume Plensa |
The Heart of Trees av Jaume Plensa |
Tyvärr var vädret grått och jag hade mobilkamera med (om man klickar på bilderna blir de något bättre) men i juni då återkommer jag med riktiga bilder från Pilane. Då hoppas jag att årets stora attraktion är på plats, Zhang Huan kommer tillbaka, hans trebenta Buddha gästade Pilane för några år sedan, och ställer ut ett 400 år gammalt tempel med en ny skulptur inuti. Vi såg fundamentet högt uppe på berget och det kommer att bli spektakulärt!
det blod som spillts
När huvudet är lagom dimmigt av både förkylning och pollen så passar en deckare mycket bra. I mitt stilla sinne hade jag för mig att jag missat en av Åsa Larssons böcker om Rebecka Martinsson och efter lite letande hittade jag bok två hos biblioteket. Perfekt läsning en gråmulen klämdag i maj.
Rebecka, den unga lovande juristen från Kirunatrakten bor och arbetar i Stockholm. I första boken Solstorm tvingas Rebecka att skjuta människor för att rädda barn och de minnena förföljer henne. Hon är deprimerad och lider av social fobi och när firman har en klient i Jukkasjärvi bestämmer sig Rebecka för att trotsa sina demoner och reser tillbaka. Också i den här boken dras hon in i ett mordfall och ännu en gång är handlingen förlagd till kyrkans värld.
Det som Åsa Larsson gör så bra i alla sina böcker är hur hon beskriver det vardagliga livet, hur det vanliga livet fortgår i byarna längs med älven där uppe i nordligaste Sverige och hon gör det på ett respektfullt sätt. Livet i glesbygden skildras med både ömhet och svärta. I Det blod som spillts är det kvinnornas försök att utmana gubbväldet som skildras med prästen Mildred som samlande kraft, parallellt får vi följa varghonan Gulbens jakt på ett nytt revir. Starka kvinnor har inte alltid lätt att hitta en plats där de är välkomna, det gäller att foga sig och inlemma sig i flocken...
Har du missat Åsa Larssons böcker tycker jag att du ska surfa in på e-lib och låna hem dem! Det är riktigt bra svenska deckare.
Rebecka, den unga lovande juristen från Kirunatrakten bor och arbetar i Stockholm. I första boken Solstorm tvingas Rebecka att skjuta människor för att rädda barn och de minnena förföljer henne. Hon är deprimerad och lider av social fobi och när firman har en klient i Jukkasjärvi bestämmer sig Rebecka för att trotsa sina demoner och reser tillbaka. Också i den här boken dras hon in i ett mordfall och ännu en gång är handlingen förlagd till kyrkans värld.
Det som Åsa Larsson gör så bra i alla sina böcker är hur hon beskriver det vardagliga livet, hur det vanliga livet fortgår i byarna längs med älven där uppe i nordligaste Sverige och hon gör det på ett respektfullt sätt. Livet i glesbygden skildras med både ömhet och svärta. I Det blod som spillts är det kvinnornas försök att utmana gubbväldet som skildras med prästen Mildred som samlande kraft, parallellt får vi följa varghonan Gulbens jakt på ett nytt revir. Starka kvinnor har inte alltid lätt att hitta en plats där de är välkomna, det gäller att foga sig och inlemma sig i flocken...
Har du missat Åsa Larssons böcker tycker jag att du ska surfa in på e-lib och låna hem dem! Det är riktigt bra svenska deckare.
vill du vinna sommarläsning?
En liten sommarläsningsutlottning kommer här! Brombergs skickade mig en fin sommarpresent men två av titlarna har jag redan läst och skrivit om här på bloggen. Säkert finns där andra sugna ute i landet som vill vinna lite skön sommarläsning?
Det handlar om två av förra årets snackisar: Majgull Axelssons Moderspassion och Jonathan Franzens Frihet. Om du vill vara med och tävla lägger du en kommentar här i kommentarsfältet med en länk till din blogg eller så mailar du mig på anna@joholofsson.se. Senast fredagen den 25 maj vill jag veta att du är intresserad. Lycka Till!
Edit: Tävling avgjord! Vann gjorde Andasin och Gittan!
Det handlar om två av förra årets snackisar: Majgull Axelssons Moderspassion och Jonathan Franzens Frihet. Om du vill vara med och tävla lägger du en kommentar här i kommentarsfältet med en länk till din blogg eller så mailar du mig på anna@joholofsson.se. Senast fredagen den 25 maj vill jag veta att du är intresserad. Lycka Till!
Edit: Tävling avgjord! Vann gjorde Andasin och Gittan!
fredag 18 maj 2012
överraskning i brevlådan
Lagom till långhelgen kom en överraskning i paket fyllt med läsgodis. Tackar Brombergs!
bokbloggsjerka - inköpstips
Många beställer sina böcker från Bokus eller Adlibris. Har du andra tips på internetbokhandlar eller liknande där man kan få tag på böcker till åtkomliga priser?
Så frågar Annika i veckans jerka och jag måste svara tråkigt att jag handlar nästan alltid hos Adlibris när det kommer till nätet. Enstaka köp på Bokus, CDon, Ginza har det blivit men jag återvänder till Adlibris. Fritz & Stål marknadsför ju sig som en oberoende bokhandel med utvalda titlar men dem har jag ännu inte prövat. Egentligen skulle jag vilja handla mer böcker i en fysisk affär men ofta blir jag besviken när jag väl kommer till en, gillar iofs Pocket Shop för att de har ett bra sortiment av både svensk och engelsk pocket och de finns ju också på nätet. Nu har jag fått nys på Lohrs Pocket vid Kapellplatsen. Kanske kommer jag där att hitta en fysisk bokhandel som lockar mig? Hemsidan verkar lovande iallafall!
Så frågar Annika i veckans jerka och jag måste svara tråkigt att jag handlar nästan alltid hos Adlibris när det kommer till nätet. Enstaka köp på Bokus, CDon, Ginza har det blivit men jag återvänder till Adlibris. Fritz & Stål marknadsför ju sig som en oberoende bokhandel med utvalda titlar men dem har jag ännu inte prövat. Egentligen skulle jag vilja handla mer böcker i en fysisk affär men ofta blir jag besviken när jag väl kommer till en, gillar iofs Pocket Shop för att de har ett bra sortiment av både svensk och engelsk pocket och de finns ju också på nätet. Nu har jag fått nys på Lohrs Pocket vid Kapellplatsen. Kanske kommer jag där att hitta en fysisk bokhandel som lockar mig? Hemsidan verkar lovande iallafall!
ensamhetens vin
Läsning kan ta vindlande vägar, jag hade bestämt mig för att läsa Storm över Frankrike. Berättelsen om den tätskrivna skrivboken som fraktades i en resväska av de små döttrarna medan mamman deporterades till koncentrationsläger är så gripande. Jag tänkte mig att börja med förordet och när jag läste det så insåg jag att den lilla romanen från 1935, Ensamhetens vin var delvis självbiografisk. Mer intresserad av att lära känna Irène Némirovsky än Frankrike under kriget så bytte jag raskt bok.
Hélene kallas den lilla flickan i boken, det är tidigt 1900-tal och hon lever ett välbeställt liv i Ukraina. Pappan spekulerar och tjänar ihop en förmögenhet medan mamman förströr sig med unga kavaljerer, hennes fasta punkt är fransktalande guvernanten Rose. Hon är ett mycket ensamt barn och redan som liten flicka tar Hélene sin tillflykt till böcker och för att fördriva ensamheten hittar hon på historier som hon skriver ned. Skrivandet och läsandet är berusning, tröst och en lek där barnet kan hämnas, berätta sanningen och samtidigt bygga upp en försvarsmur mot de självupptagna vuxna. När kriget, och revolutionen är ett faktum tvingas familjen på flykt via Finland för att så småningom hamna i Paris.
Det var handlingen det i den här romanen som verkligen förflyttade mig till en annan tid och en annan plats. Némirovsky beskriver livet i en välbeställd rysk familj och livet i det sorglösa sista åren av tsarväldet. Kriget leder till spekulationer och Némirovsky använder så talande bilder för att få mig att förstå desperationen i krigets tid, brådskan och begäret som vinner över förnuftet.
Hélene kallas den lilla flickan i boken, det är tidigt 1900-tal och hon lever ett välbeställt liv i Ukraina. Pappan spekulerar och tjänar ihop en förmögenhet medan mamman förströr sig med unga kavaljerer, hennes fasta punkt är fransktalande guvernanten Rose. Hon är ett mycket ensamt barn och redan som liten flicka tar Hélene sin tillflykt till böcker och för att fördriva ensamheten hittar hon på historier som hon skriver ned. Skrivandet och läsandet är berusning, tröst och en lek där barnet kan hämnas, berätta sanningen och samtidigt bygga upp en försvarsmur mot de självupptagna vuxna. När kriget, och revolutionen är ett faktum tvingas familjen på flykt via Finland för att så småningom hamna i Paris.
Det var handlingen det i den här romanen som verkligen förflyttade mig till en annan tid och en annan plats. Némirovsky beskriver livet i en välbeställd rysk familj och livet i det sorglösa sista åren av tsarväldet. Kriget leder till spekulationer och Némirovsky använder så talande bilder för att få mig att förstå desperationen i krigets tid, brådskan och begäret som vinner över förnuftet.
Alla papper fyllde byrålådorna, täckte väggar och sängar; aktieposter syddes in i fåtöljer, och männen som kom till familjen Karol satt i tur och ordning på dem, ruvade över dem med sin kroppsvärma som om de ville kläcka guldägg.Hon bygger skickligt upp scener i boken med hjälp av miljöerna och jag totalt förtrollas av hennes språk. Lyssna till beskrivningen av flykten från Petersburg mot finska gränsen:
Släden gled snabbt mot ett knappt skönjbart ljus som dök upp mellan snöflingorna, med sedan föreföll släckt, varpå det strax åter dök upp och glimmade inbjudande. Nattluften var ren och kölden hård. ... Hélene hade lämnat Petersburg samma morgon. Det var bara början av november, men här härskade redan vintern. Det var vindstilla, men en iskall pust steg upp från marken. Den gick sorglöst till angrepp mot den svarta himlen, och i dess kalla andedräkt flämtade stjärnorna som ljuslågor i vinden.Tack till Mimmimarie som oförväget tipsat om Irène Némirovskys böcker. Utan henne hade jag troligen missat den här fina romanen. Tror kanske att den också passar in i Lyrans utmaning - klassikersommar!
torsdag 17 maj 2012
åsså en norgehistoria
Videon hämtad från klass 2as bokblogg Bokpuffarna
norskt på min läslista
Ingen som följer min blogg har väl undgått att märka att jag gillar Lars Saabye Christensens romaner. Nu ligger Beatles här i min hylla. På norska. Oj, oj vad jag ser fram emot den. Måste dock koncentrera mig så mycket när jag läser så att det lär ta ordentligt med tid. Hur är det med er andra, läser ni på norska? Vilka norska böcker ser ni fram emot att läsa i sommar?
lust på lite Munch?
Lust på lite Edvard Munch? Just nu kan man se utställningen Kärlek, ångest och död på Göteborgs Konstmuseum. Kanske en aning dystert en redan regnig och blåsig dag, men det är ju inomhus!
innan jag brinner - en gripande norsk roman
1978 i mars föds den lille gossen och hans första månader i livet blir dramatiska. En pyroman härjar i bygden och samma dag som Gaute ska döpas i den lilla kyrkan i södra Norge brinner det igen. Berättelserna om pyromanen blir en del av pojkens uppväxt och trettio år senare bestämmer han sig för att närma sig dem, att försöka samla ihop delarna av det som hänt den där våren. Pojken har blivit författare och flytten tillbaka till barndomens bygd blir början på en resa i mångas minnen.
Det är författaren som berättar historien här och Gaute Heivoll är ännu en norrman som spinner sin bok runt sig själv, det är närmast straffspark att jämföra med Knausgård. De undersöker båda skrivandet och skapandets förutsättningar, de hämtar stoff ur sina liv, de blandar dåtid och nutid och de använder yttre skeenden för att få fatt i sina egna minnen. Båda skriver om relationen till sin far, så långt är de lika men ändå så olika. Gaute Heivolls roman Innan jag brinner är, till skillnad mot de tre Min Kamp som jag hittills läst, skriven med ett koncentrerat språk, kort och koncist lämnar han mycket åt läsaren att själv fundera över. Han blandar och ger med utdrag ur dagböcker, samtal med äldre i bygden, egna minnen och berättelsen om pyromanen, beskrivningar över skrivandets vedermödor i ett pussel som jag själv lägger. Bilden blir inte tydlig, där finns luckor som jag själv måste fylla i och det tycker jag mycket om. Eftertänksam och ganska lågmäld, sådan är romanen och där finns stycken i den som är så gripande att tårarna sakta rinner ned för min kind. Det här är en roman med en egen röst, en säregen röst som jag fångades av så att jag var tvungen att läsa boken två gånger, först snabbt - sedan eftertänksamt. Så som man gör med en riktigt bra bok!
Hoppas, hoppas att Heivoll kommer till Bokmässan i höst, det skulle vara riktigt spännande.
Det är författaren som berättar historien här och Gaute Heivoll är ännu en norrman som spinner sin bok runt sig själv, det är närmast straffspark att jämföra med Knausgård. De undersöker båda skrivandet och skapandets förutsättningar, de hämtar stoff ur sina liv, de blandar dåtid och nutid och de använder yttre skeenden för att få fatt i sina egna minnen. Båda skriver om relationen till sin far, så långt är de lika men ändå så olika. Gaute Heivolls roman Innan jag brinner är, till skillnad mot de tre Min Kamp som jag hittills läst, skriven med ett koncentrerat språk, kort och koncist lämnar han mycket åt läsaren att själv fundera över. Han blandar och ger med utdrag ur dagböcker, samtal med äldre i bygden, egna minnen och berättelsen om pyromanen, beskrivningar över skrivandets vedermödor i ett pussel som jag själv lägger. Bilden blir inte tydlig, där finns luckor som jag själv måste fylla i och det tycker jag mycket om. Eftertänksam och ganska lågmäld, sådan är romanen och där finns stycken i den som är så gripande att tårarna sakta rinner ned för min kind. Det här är en roman med en egen röst, en säregen röst som jag fångades av så att jag var tvungen att läsa boken två gånger, först snabbt - sedan eftertänksamt. Så som man gör med en riktigt bra bok!
Hoppas, hoppas att Heivoll kommer till Bokmässan i höst, det skulle vara riktigt spännande.
- repris från i april 2012 -
drottningar i Kungahälla
"Om någon, som har hört talas om den gamla staden Kungahälla, skulle komma till den plats vid Nordre älv, där den en gång var belägen, skulle han helt säkert bli mycket förvånad. Han skulle fråga sig om kyrkor och kastell ha kunnat smälta bort som snö eller om jorden har öppnat sig för att sluka dem. Han är kommen till ett ställe, där det i forna tider stod en mäktig stad, och han finner inte en gata, inte en skeppsbrygga."- ur Drottningar i Kungahälla av Selma Lagerlöf, 1899
Så börjar samlingen av fornnordiska berättelser som jag brukar använda, i anpassad form, i undervisningen om Medeltiden. Vi reser tillsammans på en medeltidsresa längs med älven och första stoppet är alltid Klosterkullen. Just i slutet av maj är det en fantastisk oas där man kan känna historiens vingslag mitt ibland blommande gullvivor. Otroligt vackert och har man tur hörs också göken. Kungahälla var i tidig medeltid Norges andra största stad och porten till kontinenten, numer finns där inte stort mer än en kulle och en ruin men med god fantasi kan man förställa sig åkrarna ned mot älven och den medeltida hamnen fulla av liv. Berättelserna om de olika starka kvinnor som Lagerlöf skriver om i sin samling är del av vår historia och jag kan inte annat än tänka att Selma var före sin tid, hon ville inte berätta kungarnas historia utan istället Blankas, Ingeborg och Sigrids. Resan fortsätter, i min klass till Bohus fästning och Lödöse museum. Om dem finns så mycket att skriva så det får bli egna inlägg längre fram. Vill du resa i historien utan att åka långt så ta en tur till Klosterkullen, rakt över älven hittar man också Ragnhildsholmen - borgen som byggdes för att försvara staden. Besök en bit av Norge i södra Bohuslän!
Sigill som förställer drottning Blanka. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)