innan jag brinner - en gripande norsk roman

1978 i mars föds den lille gossen och hans första månader i livet blir dramatiska. En pyroman härjar i bygden och samma dag som Gaute ska döpas i den lilla kyrkan i södra Norge brinner det igen. Berättelserna om pyromanen blir en del av pojkens uppväxt och trettio år senare bestämmer han sig för att närma sig dem, att försöka samla ihop delarna av det som hänt den där våren. Pojken har blivit författare och flytten tillbaka till barndomens bygd blir början på en resa i mångas minnen.

Det är författaren som berättar historien här och Gaute Heivoll är ännu en norrman som spinner sin bok runt sig själv, det är närmast straffspark att jämföra med Knausgård. De undersöker båda skrivandet och skapandets förutsättningar, de hämtar stoff ur sina liv, de blandar dåtid och nutid och de använder yttre skeenden för att få fatt i sina egna minnen. Båda skriver om relationen till sin far, så långt är de lika men ändå så olika. Gaute Heivolls roman Innan jag brinner är, till skillnad mot de tre Min Kamp som jag hittills läst,  skriven med ett  koncentrerat språk, kort och koncist lämnar han mycket åt läsaren att själv fundera över. Han blandar och ger med utdrag ur dagböcker, samtal med äldre i bygden, egna minnen och berättelsen om pyromanen, beskrivningar över skrivandets vedermödor  i ett pussel som jag själv lägger. Bilden blir inte tydlig, där finns luckor som jag själv måste fylla i och det tycker jag mycket om. Eftertänksam och ganska lågmäld, sådan är romanen och där finns stycken i den som är så gripande att tårarna sakta rinner ned för min kind. Det här är en roman med en egen röst, en säregen röst som jag fångades av så att jag var tvungen att läsa boken två gånger, först snabbt - sedan eftertänksamt. Så som man gör med en riktigt bra bok!

Hoppas, hoppas att Heivoll kommer till Bokmässan i höst, det skulle vara riktigt spännande.

- repris från i april 2012 -