den bästa dagen är en dag av törst - på tal om inspirerat!

Inne på Kollo har vi temavecka med titeln Inspirerat! och jag kör text om en fantastisk bra bok i repris. Kolterjahn har gjort något alldeles enastående i sin roman om Karin Boye. Texten från 2013:

Ännu en markusbok - det var efter att ha sett Marcus fina foton från Mommsenstrasse 4 som jag definitivt bestämde mig för att läsa Jessica Kolterjahns litterära fantasi om ett år i Karin Boyes liv. Året är 1932, platsen är Berlin och Boye har rastlös och deprimerad rest till staden för att genomgå psykoanalys, hon vill förtvivlat gärna botas från de drifter som rasar i henne. Varje gång hon bejakar dem, det hon kallar giftet rasar hon ned i de djupaste depressioner och då kan hon varken skriva, älska eller leva. Jag förundrades över Kolterjahns förmåga att förvalta den historia som är Boyes, att använda hennes texter och biografiska element från hennes liv och skapa en roman som berör. Hon sätter skickligt in Boyes liv i ett både kulturellt och politiskt sammanhang, 1932 är ett omtumlande år i tysk historia med valframgångar för nationalsocialisterna och massmöten på torgen. Kommunister och oliktänkande, judar och homosexuella får ett allt mindre utrymme och Kolterjahn beskriver hur Boye känner sig allt mer orolig för framtiden. Samtidigt finns i Berlin en acceptans för homosexuella och bisexuella (i Sverige är det vid tiden straffbart) som gör att Boye kan börja närma sig känslan av att höra till. I korta, ofta hetsiga, nästan fragmentariska bilder växer Boyes år i exil fram för läsaren, hon vandrar febrigt Berlins gator och letar efter styrkan att våga hävda den hon är. Vara den hon är. Få tillbaka livet där Den bästa dagen är en dag av törst. Riktigt bra!

Jag gillar att Jessica Kolterjahn, är lite tuff också. Att välja en av de där raderna som står i typ alla tonårsdagböcker och kaxigt göra den till sin egen titel. Det tyder på mod. Vem kan å andra sidan klandra henne, varför leta efter titlar när strofen bara passar så väl in? Vem kan säga det bättre?

Karin Boyesällskapet bjuder en inspelning där man får höra de första stroferna i dikten I rörelselästa av författarinnan själv: http://www.karinboye.se/verk/ljudinspelningar/index.shtml

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Provläs boken genast!

kultursvep kring Götaplatsen

Idag gör jag ett kultursvep runt Götaplatsen på Kulturkollo. Välkomna dit!

Den store Gatsby - i repris

På Kulturkollo kan man just nu vinna klassikern Den store Gatsby i nyupplaga. Jag tycker absolut man ska vara med och tävla där om man inte läst den. Som aptitretare repriserar jag Gästbloggar'ns text:

Klassiker i blindo: Den store Gatsby (F. Scott Fitzgerald)

Under rubriken "Klassiker i blindo" gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.

Läsupplevelse:
Av en slump läste jag Fitzgerald för första gången nyligen och skrev om det här. Det kändes lite oavslutat att inte ha läst Den store Gatsby, men nu är det avklarat också. Fusk skriker vän av ordning - att läsa nytt av samma författare kvalificerar sig inte som klassikerläsning i blindo - men eftersom Den store Gatsby är den nittonhundratalsroman, Ulysses borträknad, det skrivits mest avhandlingar om så måste det helt enkelt göras ett undantag (vän av ordning protesterar nu igen eftersom den här typen av information inte skall avslöjas förrän i facitdelen, men vi ignorerar hans gnäll och går vidare).

Det är en sådan där tvåhundrasidorsroman som inte behöver vara en mening längre för att få sagt det som skall sägas (visst älskar ni också tvåhundrasidorsböcker). Temat känns igen från Tender Is The Night - en överklassmiljö där de som är födda in i den klarar sig helskinnade och de som kommer utifrån råkar illa ut. Den store Gatsby känns dock mycket bittrare och mer oresonlig (konstigt nog eftersom det var Tender... som skrevs när Fitzgerald var i utförsbacke) . Det finns inte alls samma sympati för gestalterna här. Berättelsen utformas som någon sorts försvarstal för Gatsby själv, men även för honom handlar det om "resonemangssympatier". Och författarjaget har jag ganska svårt för. I slutet summerar han sig själv och sin själviskhet med "Jag är trettio år. Jag är fem år för gammal för att ljuga för mig själv och kalla det för att vara hederlig."

Facit:
Måste säga att Wikipedia är en besvikelse här. Det där som avslöjades redan i första stycket - att Gatsby är sönderanalyserad - har måhända skrämt Wikiskribenterna på flykten. Efterordet i boken skriver utförligt om Gatsbys "färgsymbolik, bildspråk, analogier, anspelningar, tvetydigheter och mystiska dimensioner" (av vilket det mesta gick en bra bit över huvudet på undertecknad), medan Wikipedia bara redogör för handlingen och historiken. För att sammanfatta den senare så hade Fitzgerald stora förhoppningar på Gatsby, som var hans tredje roman, men trots god kritik floppade den kommersiellt och det var inte förrän på femtio- och sextiotalen som den lyftes fram som den klassiker den nu är. Fitzgerald hade då sedan länge supit ihjäl sig, hankades sig fram som novellskribent i tidskrifter.

För att lyfta fram något ur det fylliga efterordet nu när Wikipedia sviker oss så är de flesta Gatsbykännare (finns det certifierade kännare av en blott tvåhundrasidors roman så är det obestridligt en klassiker, eller hur) överens om att boken handlar om den hotade amerikanska drömmen, där visionen om demokrati och jämlikhet hos de första nybyggarna har offrats till förmån för materialism och där man inte lyckats skaka av sig det europeiska klassamhället. Gatsby är en self made man men hans enorma hus med sin "feodala siluett" symboliserar att han, dvs Amerika, inte har slagit sig fri från det förflutna.

http://en.wikipedia.org/wiki/The_great_gatsby

Gästbloggare: M

tematrio i vårens tid

Berätta om tre böcker som på något sätt anspelar på våren med den efterlängtade solen och de kommande blommorna. Så lyder Lyrans uppmaning i veckans tematrio och jag ska göra ett försök:

Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson - en klassiker som vi samtalade om i Kulturkollo läser i vintras. Rekommenderas varmt!

Trollkarlens hatt av Tove Jansson - mumintrollen vaknar upp ur idet och det är vår! Dags att ge sig ut och undersöka världen. 

Mio min Mio - tänk att leva i körsbärsblommens och äppelblommens tid i de vackraste av dalar. Naturen är besjälad i Astrid Lindgrens berättelser!

hurra - jag vann!

Jag när en vurm för kyrkogårdar - kul att jag vann en bok på temat inne hos Västmanländskan!
Tack för fint paket!

libster award - en enkät om böcker

Tack snälla Helena på Ugglan och boken som gav mig en award. Det dröjde innan mitt svar kom men jag får skylla på ... 

Nu så är det dags:

1. Vilken bok/vilka böcker läser du just nu?
De förklädda flickorna i Kabul - som är väldigt, väldigt intressant. (Ljudbok) We are all Completely Beside Ourselves (mobilbok) och Sund (pappersbok) av Tove Folkesson.
 
2. Vilken barnbok minns du tydligast från din barndom?
Jag läste Bröderna Lejonhjärta högt för min syster många, många gånger. Till slut tröttnade jag och spelade in när jag läste på kassettband.
 
3. Vilken genre läser du helst?
Får man svara romaner? Gärna från hela världen.

4. Vilken bok ser du mest fram emot att läsa?
Jag har många böcker som ligger och väntar i min hylla. En av dem är Beatles av Lars Saabye Christensen.

5. Varför började du blogga om böcker?
Jag började blogga som en allmän dagbok och snart så blev det en läsdagbok. Nu är det nästan bara böcker även om annan kultur och vardagsliv fortfarande smyger sig in ibland.

6. Vad gillar du att göra förutom att läsa böcker?
Jag gillar att se sport på TV, greja i trädgården och blogga. Och att läsa, sa jag det?
 
7. Visa en bok med ett riktigt snyggt omslag!
Det svenska omslaget på Karen Joy Fowlers bok som jag läser i mobilen just nu är läckert:

8. Vilken bok har en inledning som du tycker är riktigt bra?
Pappan och havet av Tove Jansson.

9. Vilken författare har du flest böcker av i din bokhylla?
Haruki Murakami. Mest för att det är en författare som både jag och sambon har läst och gillat.

10. Vilken romankaraktär skulle du vilja åka på semester med?
Oj, svårt. Kanske Bricken från Vibeke Olssons romanserie. Jag är mycket nyfiken på hur livet var för 100 år sedan och jag tror att hon skulle uppskatta en veckas ledigt på ett mysigt pensionat vid havet.

11. Vilken bok skulle du vilja tipsa mig om?
Jag tycker du ska läsa Den vita staden av Karolina Ramqvist. Årets bästa? 
 

Sexstegsmetoden för att se Arrested Development

Redaktörn tyckte jag kunde skriva om den där Netflixserien jag binge-fnissar mig igenom. Det officiella skälet var att det pågår en humorvecka på Kulturkollo, det faktiska att hon då själv skulle slippa höra dåligt återberättade avsnitt av Arrested Development, som är serien det handlar om ("blogga om det", som motståndare började skrika till fotbollsspelaren och kvällstidningskolumnisten Henrik Rydström för att slippa hans gnäll på planen). Detta uppdrag är vanskligt av flera skäl. Arrested Development är en sönderälskad kultserie och jag vågar inte ens tänka på hur mycket dravel det redan finns skrivet därute (alltså härute). Det är också troligen så att de allra flesta som skulle uppskatta den redan har sett den. Vare sig en "personlig analys" eller ett "käckt tips" skulle tillföra något direkt. Troligen inte heller en steg-för-steg guide i hur man bäst ser Arrested Development, men här kommer den i alla fall.

1. Skaffa Netflix. 
Tydligen var det något på BBC häromdagen om Anne Bancroft så den här dök upp i "mitt flöde" (den där termen borde för övrigt någon blogga om). Om ni läser den märker ni att ni blir rejält sugna på att se om Mandomsprovet och då ni just skaffat Netflix söker ni på originaltiteln The Graduate och upptäcker att Netflix istället råkat köpa loss rättigheterna till The Graduates. Även om ni skulle få för er att bortse från pluralisformen så lär ni en bit in i en säkert habil collegefilm ändå inse att det bara finns en Anne Bancroft och tycka att Netflix suger. När det gäller Arrested Development är det tvärtom. Mer om det nedan.

2. Ge det fem avsnitt.
Ni kommer att tycka att det är mycket skrik för lite ull när ni sett första avsnittet. Bokstavligt talat mycket skrik dessutom. Seriens rollfigurer presenteras och de är samtliga karikatyrer och formen är någon sorts slap-stick med en strid ström av one-liners och en irriterande berättarröst. Tycker ni nu ja, efter några avsnitt, men ni har fel. Eller - fel har ni inte. Formen förfinas något under första halva säsongen men förblir... ja, någon sorts slap-stick med en strid ström av one-liners och en irriterande berättarröst. Och rollfigurerna förblir karikatyrer. Men det finns en väv därunder som bygger upp en hel värld som man kan ana konturerna av efter fem avsnitt. Ni borde förresten ge det tio avsnitt, men folk är så otåliga nuförtiden.

3. Tyck om idioterna
Efter de fem avsnitten (eller tio för er som inte bara skummar rubrikerna) skall ni stanna upp och känna efter. Ni har nu förstått att berättelsen är om en dysfunktionell familj, vars enda normala medlem (Michael) är med som någon sorts jordpunkt och sanningssägare bland extremt själviska syskon, föräldrar och ingifta (vi återkommer till barnen). Ni har nu, tror jag, sett en scen där systern Lindsay förfallit till vad vi förstått är en gammal vana - att engagera sig i godtyckliga välgörenhetsprojekt - och hamnat i ett nedsågningshotat träd tillsammans med en otvättad världsförbättrare som, efter att Lindsay sagt något fullständigt barrockt (som jag glömt - det är sådant här Redaktörn vill kanalisera till bloggen för att slippa vid middagsbordet) ser medlidande på henne och säger "You don´t really get nature do you?" Här borde ni för det första ha skrattat högt, men mer viktigt är om ni vid det här laget upptäckt att ni tycker om Lindsay. Liksom storebrodern Gob, den misslyckade trollkarlen och svågern Tobias, före detta psykolog och numera skådespelare (skriver inte misslyckad här för det vore ett sådant understatement). Tycker ni om dem så bör ni förutom att gå vidare till steg 4 också ha börjat ha relativt svårt för Michael. Michael är ju vi.

4. Kör på
Binge-watcha!  Det går trådar fram och tillbaka så serien vinner på att ses komprimerat. Själv ser jag om den nu och den är ännu bättre andra varvet. Känn dig duktig när du hittar ledtrådar till sådant som dyker upp en halv säsong senare. Säsong 2 och 3 är bara... go with the flow.

5. Metaupplev seriens fall och återuppståndelse
Säsong fyra läggs serien ned och det finns en hel del referenser till hotet om och verkställandet av nedläggningen i själva serien. För några år sedan finansierade så Netflix en säsong fem som då blev en "Netflix original" som fans till serien gick och väntade på. Det var under denna väntan som jag såg säsong 1-4 och jag följde aldrig upp hur säsong fem togs emot av de riktiga tyckarna, men för mig var den en halv besvikelse. Vi får se hur den känns nu under andra varvet, men den säkert ofrånkomliga formatförändringen (varje avsnitt har en av rollfigurerna i centrum för en tillbakablick) lyckades inte riktigt återskapa ""väven". Det ryktas nu om en säsong sex men ni får googla själva, kanske bara var ett skämt.

6. Analysera huruvida George Michael är en Jesusfigur
Michael är ensamstående far till George Michael, vars något olyckliga dubbelnamn bara finns där, okommenterat. Detta är typiskt för Arrested Development, man litar på att tittaren förstår implikationerna av att denne ytterst blyge unge man gått genom skolan döpt som en pop-ikon av misstag. När serien börjar blir George Michael blixtförälskad i sin kusin Maeby (uttalas "maybe", också något olyckligt då det kan ses som en bekräftelse på brist på bekräftelse från de självförverkligande föräldrarna Lindsay och Tobias). Så småningom träffar han dock den extremt alldagliga Anne och slits då mellan henne och lojaliteten till sin far som inte tycker Anne är god nog för sin ende son. Om Michael i sin självtillräckliga odräglighet mest skapar irritation hos oss tittare så förstår vi att George Michael är den som står för de faktiska uppoffringarna i Arrested Development. Och nu börjar ni koppla nyckelord som "offer" och "ende sonen" och det ena leder till det andra, men då har ni missuppfattat. Överteoretisera inte - det är bara en sitcom. Men världens genom tiderna bästa.

/Gästbloggare M

sipptid är uppsatstid

Note to self: Sipptiden är den vackraste. Då ska man inte studera. Punkt. 

Oscar Levertins vänner - en rasande och rolig uppgörelse med kulturtanten

Idag skriver jag några funderingar om Martina Montelius senaste roman Oscar Levertins vänner. Läs dem inne hos Kulturkollo!

blå flicka - en roman i Göteborgsmiljöer

Jag fullkomligt älskar omslaget på Ana Porss nya roman Blå flicka. Tyvärr tänkte jag inte på att kolla vem som gjort bilden innan jag skickade iväg mitt inbundna exemplar men den bara andas Göteborg. Det gör Ana Porss text också, berättelsen om staden i slutet av 70-talet där den unga kvinnan Margot bor med sin son.

Hon är förfärande ensam och den dagen hon möter Ella i Slottskogen så förändras allt. Hon umgås med den gamla änkan och tillsammans ger de varandra kraft och mening. Sommarveckan i Ellas stuga på skärgårdsön blir avgörande för Margots framtid. Livet med maken Ernst är rent av förfärligt, han är författare gubevars och får sin bästa inspiration på krogen. Oj, vad förbannad man blir på den sorten ... Ändå så krävs det något alldeles speciellt för att Margot ska våga slå sig fri. Hon har upplevelser som sitter hårt fast i henne och visst ska man vara en duktig flicka. Visst ska man väl lyda och göra det som man förväntas göra - oavsett om man själv inte vill?

Ana Porss har skrivit en lättläst roman om hur den ryggsäck man bär med sig i livet kan kännas mycket tung och ändå nästan omöjlig att hänga av sig. Margot har stoppat ned den blå indianen i sin ask och stängt locket. Hon lever i en förlamande otrygghet efter föräldrarnas död och i en ensamhet som verkar omöjlig att bryta. Hon håller sig samman sig med rutiner i hemmet och vad gör man inte för att bli lite älskad? Eller omtyckt, eller åtminstone behövd?

Några gånger i den här romanen glimmar det till av värme och hopp, kärleken till sonen är gränslös och man gör inget annat än att önska både Margot och hennes son en fin framtid. Det är tecken på en bra roman, jag har engagerat mig i Margots livsöde på ett sådant sätt att hon känns som en vän. En sån där vän som man önskar allt gott.

bokcirkel hos Lundströms på gång

Ni missar väl inte, på lördag sätter bokcirkeln om älskade Nalle igång.
Hos Lundströms. 

mitt liv som gift - en ljudbok att fnissa åt

Varning! Jag har lyssnat på Anna Mannheimers egen inläsning av sin bok Mitt liv som gift och man bör helst inte sitta på en spårvagn eller vistas på annan allmän plats. Det kan liksom hända att man får en sån där attack ni vet. Fnissattack alltså!

Om man som jag är i medelåldern och dessutom gillar vardagskåserier med rejält djup, då är verkligen Annas bok för dig. Klicka dig in till Kulturkollo. Där kan du läsa en liten intervju med Anna och dessutom vinna boken. Bara gör't!

trädgårdsföreningen - platsen att vara på

Tony Cragg ställer ut 6 stora bronsstatyer i Göteborg i sommar.
Tre i Trädgrådsföreningen och tre på Göteplatsen. 

favorit i repris: världens tre roligaste böcker

Det är inte ofta man läser en rolig roman, eller hur? Nu menar jag rolig på riktigt (eller kanske menar jag egentligen komisk) så att man skrattar högt. Några exempel på vad som inte kvalificerar sig trots att det är bra:

- Igenkänningshumor. Med tanke på att jag strax skall göra en lista här så är Nick Hornby ett bra exempel i mitt fall (liksom för de 95% av de svenska männen som har en tendens att nörda in sig på saker). Min favoritpassage i High Fidelity är när berättarjaget ringer tillbaka till journalisten för att han har ångest över att ha förbisett något när någon äntligen var intresserad av en lista. Då flinade jag, men det räcker inte som sagt.

- Humor som mest bygger på udda personligheter. Ta Erlend Loe t ex. Skön berättarstil, dråpliga situationer och dråpligt persongalleri som sagt. Nope, räcker inte (har inte läst Paasillina, men skulle gissa att han sorteras här också).

- Absurd och/eller intelligent humor. Här dödas det älsklingar för att verkligen visa på att den här listan är helt objektiv. Kurt Vonnegut, gamle husgud, du platsar inte. Alltså, jag kan återberätta Billy Pilgrims bortrövande till den där planeten där han placerades på zoo tillsammans med världens sexigaste filmstjärna och fick barn med henne och skratta sönder historien, men när jag läste den log jag och mös jag och lärde mig saker om människor, men jag skrattade inte högt.

Mer lågmäld humor eller indirekt humor kan vi avfärda direkt och då återstår tre böcker. Vi tar dem i kronologisk ordning:

- Moment 22 (Joseph Heller). Skrivs det kultböcker nuförtiden? Om någon skrev en bok om krig och skruvade och skruvade berättelsen runt de personer som är satta att verkställa kriget i ett absurt anonymiserat regelverk tills läsaren vrider sig av skratt trots den allvarliga grundtonen så hade det nog blivit kult även idag. I alla fall om titeln sedan införlivats i språket för att sätta ord på det tillstånd boken beskriver. Det här är stor litteratur, men dessutom hysteriskt roligt.

- Dumskallarnas sammansvärjning (John Kennedy Toole). Historien om författaren är väl inte den muntraste, men att hans mamma efter sonens självmord fick den här farsartade historien publicerad ger lite extra tyngd åt antihjältarnas antihjälte Ignatius J. Reilly. Som om Ignatius skulle behöva mer tyngd än den som springer ur den självpåtagna rollen av kulturens och moralens väktare utövad från pojkrummet och närd av omvärldens dumhet och förfall. Någonstans i skarven mellan de stora tankarna och den lilla världen blir det här oemotståndligt roligt.

- Excelsior (LOB). Göteborgs bidrag till världslitteraturen. Minns fortfarande när jag direkt efter köpet satt vid Kopparmärra, göttade mig i solens sken och skrattade så jag grät ett par sidor in i detta mästerverk. En orgie i småsinthet, personangrepp, kvinnofientlighet, hybris och allmän politisk inkorrekthet från världens centrum, dvs Kortedala Torg. Det är högt och lågt, ojämnt och man vet inte vad i denna harang som är författarens egna åsikter och vad som är en fiktiv inblick i en sjuk hjärna (man vill gärna hoppas på en övervikt åt det senare), men med jämna mellanrum är det alldeles underbart.

That's it. De är faktiskt bara tre. Och förlåt än en gång, Kurt.

/Gästbloggare: M

- repris från 2011 - 

tematrio - böcker från hela världen

Imorgon firas världsboksdagen över hela landet och Lyrans tematrio uppmanar oss att Berätta om tre intressanta texter från jordens alla hörn! 

Jag letar i mina läslistor och inser att jag legat av mig lite med läsandet av världsluítteratur. Vanligtvis läsaer jag från ungefär 40 olika länder på ett år men 2015 hittills har börjat skralt. Bra där av Lyran att påminna om att världen är större än Norden, Storbritannien och USA.

Det får bli tre böcker från Kina:
Först av allt en dagsaktuell roman som heter Jag är Kina av Xiaolu Guo - om språk, exil och omöjlig kärlek. I Balzac och den kinesiska lilla skräddaren möter vi två unga män under kulturrevolutionen. Lättläst och mycket bra och vill man bli underhållen så passar Processen av Liu Zhenyun mycket bra. 

Vill man få fler tips om litteratur från Afrika eller Asien så har jag flera hundra boktips här i bloggen. Klicka er fram genom att välja respektive världsdel bland mina kategorier.

världsboksdagen på stadsbiblioteket - ses vi?

grattis till Blå flicka!

Grattis Olivia Enroth! Du har vunnit ett exemplar av Blå flicka!
Maila mig din adress på anna at joholofsson.se
så kommer den på posten. 

Humor - är det kul det?

Jag är ingen stor fantast av humor i böcker. Det blir lätt både taffligt och tröttsamt. Men ... jag kan gilla en dräpande replik. Britterna kan den konsten, redan på Shakespeares tid kunde de leverera en on-liner!

öppnas i händelse av min död

Öppnas i händelse av min död  börjar med att vi får lära känna Cecilia, hon beger sig upp på sin välorganiserade vind för att leta fram en bit av berlinmuren. Hon är familjens härförare och familjelivet i förorten liknar närmast en militäroperation. När mellandottern blir intresserad av något så går hon genast all-in och hon vill så gärna hitta sin souvenir från ungdomens europaresa. Väl uppe på vinden välter en av makens höga, skrangliga skokartongsarkiv och plötsligt ligger det där. Brevet. Det som är adresserat till henne och där maken, sedan 15 år tillbaka, har skrivit "öppnas i händelse av min död". Ska hon nu läsa eller ej? 

Samtidigt i Sydney berättar Tess make att han blivit förälskad i hennes syster och Tess bestämmer sig hastigt att flytta tillbaka till sin sjuka mor i Melbourne. 

Rachel är en äldre kvinna som arbetar som administratör på en skola och hennes livs stora sorg är mordet på dottern 20 år tidigare. Cecilia är engagerad mamma på skolan, Tess skriver in sin lille son där och så vips finns den gemensamma arenan knyter samman de tre kvinnorna. 

Deras liv flätas samman och allteftersom får man reda på både vad som hänt i kvinnornas förflutna och hur livet fortgår den här särskilda veckan innan påsk. Det är hattparader, äggjakter, vardagsliv och dramatik i en fin blandning. Lite kärlek förstås, vilket hör till genren, och så frågan om vilka hemligheter som man ska berätta och för vem? Till vilken nytta?

Jag gillade den här lättlästa och charmiga boken från Australien. Tankeväckande handling förpackad i lättsam och lagom blommig förpackning. Sedan var det ovanligt att läsa om påsken som en hösthögtid där naturen går i vila, yllekoftor tas fram och varm choklad kokas. På norra halvklotet är liksom påsken synonymt med skir vårgrönska och nytt liv. Sedär - ett nytt perspektiv. 

muminskörden

Den allra senaste sommarmuggen fick jag syn på i Ittalas affär i Helsingfors.
Den, Lilla My och en ny kökssax med muminmamman på blev min skörd.

fazers - anrikt café!

Fazers chokladfyllda påskägg - riktigt brunt äggskal - urblåst och fyllt med typ guldnougat.

mapplethorpe på Kiasma

så var det dags för steampunk

Gindrinkar på en steampunkbar med tillhörande zeppelinare och bei mir bist du schön. Teserviser för starkvarorna a la förbudstiden och en och annan korsett. Linda frågade sig: Hur många kulturtanter ryms på en steampunkbar? Svar: 7. Typ. It dont mean a thing if you aint got that swing. 

starstruck är inte ordet!

Alltså, jag ska skriva ordentligt om den här mycket härliga eftermiddagen men några snapshots måste jag blogga. Först vandring i Kjell Westös miljöer och sedan möte med honom på förlaget. Helt fabulöst! 

finaste Tove

På vår Westöstadsvandring passarade vi Tove Janssons atelje. Så fint att ha sett den i verkligheten!

shopping

designmuseum

På något sätt så drogs mina ögon lite extra till penseerna. Vacker fajans från 1965. 

ateneum

Besöket i Helsingfors inleddes som sig bör med Helene Schjerfbeck. Hennes självporträtt hänger sida vid sida med Cezanne, Gauguin och Chagall. Precis som de ska! Mästerligt!

montelius är sällskap på vägen - kulturtantshyllning?

I Martina Montelius nya roman åker kulturtanten Boel, 63, på litteraturkryssning till Helsingfors. Hennes agenda är tydlig. Hon ska supa, knarka och knulla. Nåja. Vi är alla olika ... 

Bokbloggarmaffian är nu på väg mot Helsingfors - på vägen dit blir jag road av Montelius fantastiska språk och vassa observationskonst. Kulturtantsrenässans!