storebror ser ...

dig - eller i allafall den där jämrans fitbit-appen. 

Inte kan man ta en liten lur (på sisådär två timmar drygt) fram på kvällskvisten utan att man blir avslöjad. 

Efter att ha sovit rekordlänge på natten tills idag så var jag så trött, så trött efter jobbet så jag skulle bara vila lite ... Kan man skylla på jetlag efter bytet till vintertid, eller vädret eller vad? 

grattis Audur!

”Jag skriver mot mörkret i världen”, säger Auður Ava Ólafsdóttir, mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris 2018. I romanen Ör möter vi en medelålders man som reser till ett krigshärjat land i Europa för att ta sitt eget liv, med verktygslådan i bagaget. Han upptäcker under resans gång att varje människa har en verktygslåda och ett val för hur den används. Ör är en liten bok med ett stort hjärta. Den är full med underfundig humor och ett språk som gnistrar av liv, samtidigt som den ställer djupa frågor om liv och död, om individen gentemot helheten, om människans privilegier, rättigheter och plikter i världen. Inte minst plikten att ge mänskligheten lov att utmana mörkret.

Så låter Nordiska rådets motivering i år och jag säger verkligt grattis! Jag har läst Ólafsdóttirs böcker och gillat dem mycket. Extra mycket efter att ha hört henne i ett helt galet samtal med Daniel Sjölin på Stockholm Literature förra året.

repris från tisdag 28 november 2017

ärr - med skrattet i halsen 

Jag kallar det för en stat, där allas långsamma självmord heter "liv"

Ärr är en vidunderligt vanlig och samtidigt vidunderligt ovanlig roman. Den handlar om islänningen Jonas, 49 år som är mycket duktig på att laga, fixa och greja. När han ska välja motiv till tatueringen som skall sitta ovan hjärtat så funderar han på att sätta dit en borrmaskin. Nu blir det istället en näckros, dottern som är 26 heter Vatnalilja i mellannamn och han vill bära dottern med sig närmast hjärtat vad som än händer. För ett halvår sedan lämnade hans fru honom och samtidigt berättade hon att Vatnalilja inte är hans biologiska barn. Jonas som alltid varit en familjeman tappar fotfästet helt.

Det som Jonas mest av allt funderar på är hur han skall kunna ta livet av sig utan att det skall bli till besvär för hans dotter, han vill ju inte stöka till det eller göra någon ledsen. Dessutom kan han inte använda en bössa, inte heller har han mod att gå i havet. Kvarstår att resa till ett farligt land långt bort där man kan bli dödad.

Han reser utan packning, sätter sig på ett plan, bara borrmaskinen är med, och hamnar i ett land som ligger i ruiner. Människorna försöker bygga upp någons slags vardag och på det bedagade hotellet som Jonas tar in börjar han genast reparera ting, han lär känna syskonparet som driver hotellet och han blir kvar. Likt en isländsk Ove så kommer han liksom inte till skott med självmordet eftersom han hela tiden har människor runt sig som behöver hans praktiska handlag. Mannen med verktygslådan har fått en meningsfull uppgift.

Det här är en mycket rolig och samtidigt mycket sorglig roman om en man som tappat lusten att leva, när våren kommer är det så förfärligt att se naturen börja om samtidigt som man själv står och stampar på samma fläck. När jag lyssnade på Audur Ava Ólafsdóttir på Stockholm Literature i oktober så berättade hon drastiskt om hur depressioner och självmord, bland företrädesvis män, är ett vanligt på Island och känslan av behovet att vara behövd är universell. Oavsett kön, oavsett ålder så behöver man ett sammanhang, att höra till och gör man bara det så löser sig det mesta. Särskilt om man har en välfylld verktygslåda. Eller åtminstone en borrmaskin.

Det är med den känslan jag stänger romanen som lästes en söndagskväll med regnet piskandes mot rutan. Jag rekommenderar Audur Ava Ólafsdóttirs romaner. Smart, skarp och välformulerad underhållning! 

jag for ner till bror - vinn en augustnominerad debut!

Jag skriver om Jag for ner till bror idag på Kultukollo.se
Eftersom jag lyssnat på ljudboken har jag ett oläst exemplar här hemma.
Om du vill vinna det så kommentera här nedan innan fredag den 2 november kl 12.
Vinnaren meddelas här på bloggen samma kväll. Väl Mött! 

så drar samtalet igång!

Nytt tema inne på Kulturkollo och på Kulturkollo läser snackar vi Nuckan! 
Häng med! 

dagens sanning!

"En bok är som en trädgård som kan bäras i fickan"
Dagens sanning på ett vackert fat gjort av Maya Wennberg, Tjörn. 

the good wife - sent omsider

M sa ett antal gånger till mig att jag skulle se The Good Wife på Netflix eftersom han var säker på att jag skulle gilla. Det blev inte av, förrän nu. Och han hade som vanligt rätt. Jag gillar!

Många säsonger är det och jag har bara hunnit till 2 ännu. Mycket kvar att se alltså. Perfekt för en helg i oktober med snöglopp! 

regnvakt - Tatiana de Rosnay

Skriver om Regnvakt inne på Kulturkollo idag.
Välkommen dit! 

kring denna kropp - Stina Wollter

Kring denna kropp läser Stina Wollter själv och vilken fin författarinläsning det är. Stina har ju en gedigen radioerfarenhet och att höra henne läsa sina texter är som att lyssna på fina radioreportage. Det är bara musiken som fattas så skulle det kunna vara ett antal mycket välgjorda och intressanta sommarprogram ...

Det är personligt, det är berörande och det är argt. Stina berättar om livet i skuggan av en mycket sjuk syster, en känd pappa och en mamma som ända in i demenser och döden oroar sig över sitt utseende. Upproriskt och helt självklart envisas Stina med att finnas, larma, dansa och njuta i den enda kropp som hon faktiskt har; lyssna på människor, skapa och leva livet på ett sätt som hyllar livet. Hon beskriver hur konst, kropp och kamp format hennes liv och hur hon via Instagram fått en helt egen kanal till människor som hon aldrig någonsin skulle kunnat förutse. 165 000 följare kan ta del av det som man kan se som ett konstprojekt, Instagramkontot är en fantastisk arena som inte upphör att engagera följarna och interaktionen är enorm. Stina Wollters feministiska budskap är tydligt och hon väjer inte för att exponera sina egna erfarenheter av övergrepp och det berör, hennes kapitel som handlar om moderns demens och döende och systerns långa sjukdomstid gör att jag blir mycket sorgsen. Egentligen tror jag att det här är en bok som man ska lyssna på i små portioner, ett kapitel i taget men den var så bra att jag inte kunde hålla mig.

Lyssna på boken, läs boken och lyssna gärna på Stina Wollters medverkan i Lundströms bokradio.  

 

en endaste!

Hörrni, en enda av alla nominerade böcker har jag läst. En. Det har jag aldrig varit med om förut.

Två av de nominerade i skönlitterära klassen har jag i min hög - Sami Saids och Karin Smirnoffs men resten har jag inte läst och inte haft tanken på att läsa. Comedy Queen är alltså den enda jag läst på förhand så om jag ska läsa alla så får jag sätta fart! Noterbart är att det är många lite mindre förlag som har titlar nominerade i år. Norstedts ingen alls. 

Listan ser ut som följer:

Årets skönlitterära bok

”Aednan” av Linnea Axelsson (Albert Bonniers förlag)

”Skalornas förråd” av Ulf Eriksson (Albert Bonniers förlag)

”En shtetl i Stockholm” av Kenneth Hermele (Weyler förlag)

”Socialdemokratiska noveller” av Björn Runeborg - (Modernista)

”Människan är den vackraste staden” av Sami Said -  (Natur & Kultur)

”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff -  (Polaris)

Årets svenska fackbok

”Gubbas hage” av Kerstin Ekman -  (Albert Bonniers förlag)

”Internet är trasigt” av Martin Gelin & Karin Pettersson (Natur & Kultur)

”Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg” av Jens Liljestrand - (Albert Bonniers förlag)

”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” av Magnus Västerbro  (Albert Bonniers förlag)

”Mammorna” av Alexandra Pascalidou (Atlas)

”Lars Tunbjörk. Retrospektiv” av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt & Kathy Ryan (Max Ström)

Årets svenska barn- och ungdomsbok

”Gropen” av Emma AdBåge (Rabén & Sjögren)

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting (Natur & Kultur)

”Hemma hos Harald Henriksson” av Uje Brandelius & Clara Dackenberg (Lilla Piratförlaget)

”Rymlingarna” av Kitty Crowther & Ulf Stark (Lilla Piratförlaget)

”Regn” av Anders Holmer -  (Natur & Kultur)

”Comedy queen” av Jenny Jägerfeld -  (Rabén & Sjögren)

så kan man också göra ...

Nu är jag less på det här.

En bacill har mer eller mindre däckat mig under snart en vecka och jag har gjort små små knop i flera dagar, gått några korta promenader och faktiskt träffat en god vän en timme idag. Pekannötspaj och morotskaka är bra medicin, det har jag bestämt hört. Dammsugningen fick vänta för den var allt för ansträngande ...

Men så blev det en community day på poke och jag fångade tre finingar vid Ullevi, blev medbjuden på flera raider och kunde evolva till Metagross. Ganska bra dag ändå.

Dammsugaren kan vänta. Ingen mer än jag ser allt det där böset på golvet. Och visst ser Metagross nästan ut som en robotdammsugare?

Så lockande det låter!

och de nominerade är ...

Imorgon vid den här tiden vet vi vilka böcker som nominerats till Sveriges största litteraturpris. I år får 30-årsjubilerande Augustpriset extra stort utrymme eftersom nobelpriset uteblir och det gör mig inget alls. Jag ska så här dan före dan spekulera lite smått och eftersom jag bara tar med sådant som jag själv läst på min lista så kommer jag säkert inte pricka in mer än några nominerade. Som alltid så kommer jag försöka läsa alla titlar i den skönlitterära klassen och så många jag hinner i fack och bou. Imorgon vet jag alltså hur läslistan för november ser ut, prisutdelningen blir måndag den 26 november och då vill jag ha läst de allra flesta. 

Mina spekulationer om nomineringar blir som följer:

Skönlitteraturen har några givna favoriter och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen borde komma med, likaså Lena Anderssons Sveas son och Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. De är så starka att jag inte tror något kan hota men sen då? Agnes Lidbecks Förlåten är bra, CFR s Rich Boy likaså men är de tillräckligt bra för nominering? Jag tyckte också mycket om Cilla Naumanns Den oändliga familjen. Diktsamlingar kan jag inget om så det får jag lämna därhän, inte heller har jag läst någon bra novellsamling. 

När det kommer till BoU så har jag läst förfärande lite i år. Ovanligt få bilderböcker och nästan inget för nybörjare. Det är så att jag inte jobbat under vårterminen och jag ligger efter med massor av läsning. Jag får dra till med de två svenska jag läst Comedy Queen av Jenny Jägerfeldt och Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo. Räknas SEF s Norra Latin in i kategorin så tror jag på den också. Sedan har ju del 10 i PAX-serien kommit och kanske får de en nominering för hela serien. Det är den värd! 

Facklitteratur är jag ju inte heller precis fokad på i min läsning men jag tror på Factfulness av Roslings, Ta sig frihet av Ingela Lind, Mannen i skogen av Jens Liljestrand och så hoppas jag på Nuckan av Malin Lindroth. Orden som formade Sverige av Elisabeth Åsbrink gillade jag mycket och Stina Wollters Kring denna kropp älskade jag men frågan är om juryn och jag är eniga? 

Snart vet vi. Augustpriset.se sänder direkt från Södra teatern imorgon klockan 17.45 och framåt. Jag ska absolut kolla!  

bortom solens strålar - Arkan Asaad

Bortom solens strålar av Arkan Asaad är den tredje romanen om den kurdiske killen Amàr som kommer till Sverige som flykting när han är tre. Han och hans syskon växer upp i en trygg villaförort, hans föräldrar arbetar hårt och de lever ett gott liv ända tills den dag då faderns släktingar hör av sig och berättar om vad som hänt dem efter det att den lilla familjen kommit till Sverige. Amàr har fram tills dess vuxit upp i tron på att han inte har någon släkt och den återupptagna kontakten med de kurdiska släktingarna förändrar hans far. Våld och missbruk gör att familjen splittras och Amàr får ta ett allt större ansvar för sina syskon. Han blir allt mer vilsen men han har några som tror på honom och uppmuntrar honom och så har han skrivandet. När han skriver sina första dikter så vet han att där kan han vila.

Det här är en uppväxtskildring  som känns både äkta och innerlig.   Extra plus till den fina författaruppläsningen, den gjorde att berättelsen om Amàr går rakt in i mitt hjärta. Kanske bidrar det också att jag träffar väldigt många vilsna pojkar i mitt arbete som likt Amàr blir klämda mellan två kulturer när de växer upp, som har svårt att hitta fram till en manlighet som inte skaver och som inte vågar visa de känslor som de bär på. De förväntas som äldsta sönerna ta stort ansvar för familjen och den uppgiften är inte enkel om man själv är ett barn.

Jag tycker absolut att man skall läsa den här berättelsen tillsammans med Stjärnlösa nätter och Blod rödare än rött. Tillsammans bildar de en mycket intressant trilogi. Läs alla som är intresserade av att höra fler svenska röster än den välutbildade medelklassens.

#detfinnsbaraenvägochdetärframåt

skuggorna ruva - Jonas Moström

Skuggorna ruva av Jonas Moström är del fem i serien om psykiatrikern Natalie som arbetar i Uppsala och emellanåt blir inkallad för att hjälpa till i rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. Den här gången blir hon och poliskollegan Johan från Sundsvall anlitade för att utreda ett försvinnande i den lilla byn Svartvik i Jämtland. Det är ortens lucia  Ebba som försvann på kvällen till kröningen. Mitt i smällkalla midvintern kommer de till ett samhälle där alla känner alla och när Ebbas lärare blir brutalt mördad i sitt hem så blir fallet än mer komplicerat. Rykten går men ingen vill egentligen prata med poliserna och kylan underlättar inte samarbetet med lokalbefolkningen.

Just den här tillstängda och socialt kontrollerade miljön och den kalla årstiden gör att det blir en särskild stämning och det tillför verkligen till spänningen i den här deckaren. Jag tycker om serien om Nathalie, det är lättläst och spännande. Särskilt passar den att läsa nu när mörkret lägger sig över landet. 

bokbubblarna goes King

Bea är fantastisk på att alltid matcha godiset med vald bok ... 

Vår fina bokcirkel bokbubblarna läser i tema varannan gång och nu var det dags att läsa Stephen King. För mig var det långt utanför min vanliga läsning, och jag tog mig av den självbiografiska långnovellen Höstgärning. Det visar sig att flera av medlemmarna haft King som en sådan där mental snuttefilt som man ständigt återkommer till och som man läst sedan tidiga tonåren och Sofie väljer Maratonmarschen som sin absoluta favorit. När man pratar King så kommer man ju självklart in på alla de filmatiseringar som hans böcker lett till och Linda hade läst Det för att sedan kunna se den som film, hon undrar om det är så att King är dålig på slut? Hon var besviken på slutet och flera av oss höll med, det är som att han liksom tröttnar på sin story och vill avsluta så att han kan börja på något nytt. Annars pratade vi om att det är läskigt med clowner och annat oväntat men det läskigaste är alla barn som far ill och som lever i misär. Anna hade, liksom jag, läst Höstgärning och de andra novellerna i Årstider skall alla vara riktigt bra.  Filmen Stand by Me är ju helt fantastisk och jag ska se till att se den igen snart. 

Annars har jag sett väldigt få av alla de där skräckisarna som "alla" såg då i min ungdom. Metta berättade om hur King var de allra första vuxenböckerna som hon läste och hur man kunde låna hem en halvmeter King under sommarlovet - böckerna var ju så tjocka! Om det är fin eller ful litteratur är oviktigt, han kan underhålla och berätta en historia som få andra och att människor läser (och får upp ett läsflyt) är superviktigt för att kanske också ta sig an texter som är mer krävande. Linda påpekade att det är väldigt många ord i en King-roman och visst kan man säkert stryka och det upprepar sig en hel del men omkväden är ju också en del av ett berättande. Vi pratade också om hur viktiga miljöerna är för många av berättelserna och att han har sitt hjärta i Maine och New England. 

Det finns en TV-serie som heter  Under the Dome på Netflix som Linda rekommenderar. Kanske kan jag se den utan att bli livrädd. Bea hade läst Doktor Sömn som är en fristående fortsättning på The Shining och hon var inte jätteimponerad så den pratade vi mycket lite om, det måste ju bli så i en osannolikt produktiv författares skrivande att det är toppar och dalar. I sommarstigen ligger hans bok On Writing och väntar, den köpte M och läste när han planerade att skriva sin roman. Nu, efter att ha pratat King i några timmar, lockar den mig väldigt mycket. Tack till bokbubblarna som genom den här kvällen vidgade min värld en smula. Bästa sortens bokcirkel! 

På Pocketshop kan man köpa finchoklad med omslag på några av de som borde fått nobelpriset -
Virginia Woolf och Marcel Proust var dagens godbitar. 

gult är inte fult

Aldrig har jag upplevt en så vemodig oktober. Höstens färger är fantastiska utanför fönstret och inne är det ganska grått. Får helt enkelt köpa några solar och se dem lysa upp mitt kök. 

Vardagslyx en onsdag i oktober! 

olycksbarnet - del 2 i Malou von Sivers släktkrönika

Olycksbarnet  
av Malou von Sivers börjar där Mitt hjärtas oro slutar. Det har blivit 20-tal och direktör Axel Silversjö, boende i villan i Äppelviken har blivit änkling. Hans älskade unga hustru Sara har dött i barnsäng och nyfödde sonen Edwin blir betraktad som "olycksbarnet". Han tas om hand av hushållerskan Ingeborg och är ett svårlöstas barn som både fadern och morföräldrarna ser på som ansvarig för Saras död. När Axel så träffar Hedvig så vaknar hoppet för den lilla familjen. Matilda som är fem år äldre än Edwin saknar så en mor och trots att Ingeborg gärna skulle velat ta fruns plats i hemmet så gifter sig Axel med den tyska flickan Hedvig. Livet i den fashionabla villan blir inte enkelt och Axel är en svår man, han verkar utifrån dagens värderingar helt omöjlig att leva med. Självisk och empatilös, han misshandlar sina pojkar och avgudar sin dotter. Väldigt komplex man, hushållerskan Ingeborg får bli hans motpol, hon har lovat Sara på sin dödsbädd att ta hand om barnen och hon stannar lojalt vid deras sida.

Släktkrönikan tar oss som läser framåt i tiden genom 30-tal och till kriget där Hedvigs tyska släkt får ta en större plats i berättelsen och det spåret gillar jag att läsa om. Både Edwin och Matilda förblir för mig något av gåtor och jag hade gärna velat veta mer om dem, kanske hade jag velat att Sivers stannade lite längre i deras uppväxt och inte hastat fram till de spännande krigsberättelserna.

Jag var mycket förtjust i Mitt hjärtas oro när jag lyssnade på den och kanske är del två lite svagare, det är något som gör att jag strölyssnar ibland vilket är synd. Boken är inläst av författaren själv och det funkar extra bra, som det är en självbiografisk roman så skapar det närhet till berättelsen. Det känns som att Malou von Sivers sitter och berättar om sin släkts liv och det är både gripande och intressant men som roman så saknar jag något. Oklart vad.  

innan du försvinner - brevväxling mellan Rafael och Jörn Donner

Veckans tema inne på Kulturkollo är "Vi skriver till varandra" och där skriver jag en längre text om Innan du försvinner. Brev mellan son och far.  Jag blev rejält intresserad av den när jag hörde Rafael Donner och Ida Linde samtala på temat Min son - vem är du? på mässan. Jag bloggade inte direkt just det seminariet och nu så är formuleringarna som bortblåsta men jag gick genast och skaffade Rafael Donners bok vilket är ett gott betyg. Fler tankar om den finns inne på kollot, välkomna dit!  

och temat är ...

Det är ny temavecka inne på Kulturkollo och jag håller i trådarna.
Vi skriver till varandra! 

göteborgs schamaner - Johan Nilsson

Göteborgs schamaner läser jag först och främst för att det är en göteborgsskildring som utspelar sig i en tid som också är min. Johan Nilsson, som skrivit boken, och hans huvudperson Felix är båda jämnåriga med mig, och precis som de så kom både jag och M flyttande till Göteborg i mitten av 80-talet. Vi var studenter och jag arbetade extra på hotell. Igenkänningen är stor, Nilsson har fångat tiden så fantastiskt väl utan att vara överdetaljerad. Felix har flyttat till Göteborg av en anledning, han vill följa efter gymnasieförälskelsen Kattis som ska gå på Handels. Hon hamnar i ett kollektiv i Vasastan och han flyttar in i en studentkorridor och får jobb i disken på en krog. Slumpartade händelser som kommer att prägla Felix de kommande 25 åren, möten med människor som påverkar hans öde. Öde eller slump - hur blir livet som det blir egentligen?

När romanen börjar så står Felix på gatan utanför en advokatbyrå på Järntorget och är nyskild. Han har inte mycket mer än några väskor och en tältsäng i en andrahandsetta i Masthugget och när han får syn på en man som sopar utanför en av de små butikerna på gränsen till Haga så förflyttas han i tiden. Han börjar tänka på hur det var då för 25 år sedan när han först kom till stan. Och så är berättelsen igång. I kollektivet i rivningslägenheten i Vasastan bor en brokig skara människor och kontraktet innehas av en islänning som säger sig ha kontakt med andar, genom speciella riter så kan han hela människor och pulvren han säljer i sin butik kan användas till det mesta. Bland annat till att förföra Kattis som är det som Felix önskar. I kollektivet bor också Jasmine som är fenomenal på att spela in ljud på sin stora dator, och Ulf som ska skriva en roman på sin Olivetti om han bara blir klar med att skriva av en bok först. Han knattrar på sin maskin och har en teori om att han får författandet inom sig om han skriver av något riktigt bra. De två är fina karaktärer som jag kommer att minnas, de är varandras motsatser på många vis och de bidrar till att fånga brytningstiden som slutet av 80-talet var.

Någonstans är det vardagslivet och vardagsmiljöerna som fångar mig i den här romanen. Älskade Bagaregården dit Felix lilla familj i romanen flyttar med hela livet framför sig och en säng 1.40 bred där dottern snart ligger på tvären och föräldrarna som maskar på kanterna. Vid samma tid flyttade vår lilla familj till Falkgatan med en säng som var 1.20 och som vi har legat på sidan på kanten för att J envisades med att komma varje natt. Så många minnen som en roman kan väcka, det är inte klokt. Så mycket jag vandrat på Östra genom åren och där i askgravlunden ligger nu M, han hade känt igen sig väldigt mycket i den här romanen. Det är väl egentligen bara fotbollen som saknas för att det skulle varit klockrent. Felix är uppenbart ingen fotbollskille men visst hade lite blåvitt - ellos platsat också. Nåja, man kan inte få allt. För mig var den här romanen helt klart en nostalgitripp av bästa sort.

Johan Nilsson berättar om sin bok på Bokmässan

magisk soluppgång i vemodets tid

Som när ett blad
mot marken börjar sin färd.

Så lämnar ett människoliv vår värld

och fåglarna fortsätter sjunga. 

jag ska egentligen inte prata om det här - Sara Beischer

Jag ska egentligen inte prata om det här av Sara Beischer är en fristående fortsättning på Jag ska egentligen inte jobba här som blev mycket omtalad för några år sedan för sin infrånskildring av äldrevården. I Beischers nya roman får vi fortsätta följa Moa, vårdbiträdet som drömmer om att bli skådis och som helst av allt vill gör en film med sig själv i huvudrollen. I brist på film så skriver hon en bok, som blir antagen. 23 år gammal skriver hon på ett kontrakt, boken kommer ut och snart är hon talesperson och "röstenfrångolvet" i diverse äldrevårdssammanhang. Arbetskamraterna på äldreboendet känner sig uthängda, hon blir den nya arbetarförfattaren och själv fattar hon ganska lite. Hon är ju bara en vanlig tjej från Varberg som vuxit upp med tältsemestrar, gått estetisk linje och skrivit en bok. Typ. Bokmässan, som är grymt roligt beskriven, blir hennes första möte med promotion och de gratis drinkarna och möjligheten att träffa Martina Haag gör henne helt snurrig. Beischer själv har helt klart varit på Park fram till stängning och kanske har hon sett unga naiva författare bli raggade på precis som Moa ...

Hur som, jag ska egentligen inte alls skriva mer om handlingen utan bara rekommendera Sara Beischers böcker om Moa. De är helt enkelt mycket bra romaner. Samtiden skildras på ett både roligt och allvarligt sätt och jag kan tänka mig att de flesta kan känna igen sig oavsett vilken ålder man har när man läser. Moas upplevelser på äldreboendet och respekten för brukarna är så fint beskriven, hennes vilsenhet när livet förändras skapar igenkänning och hennes återkommande passager om döden berör.  Skildringen över hur Moa vakar över en döende vårdtagare är för mig personligen mycket nära och känns ända in i kroppen.

Rekommenderar att man läser böckerna i ordning, så får man lära känna Moa ordentligt. En helt vanlig tjej som råkat hamna i äldrevården. Och som gör sin röst hörd.

oktober är lyktornas tid

Några växter har skonats från frosten och gräset fortsätter växa.
Trots det så korar jag härmed oktober till lyktornas tid.
Jag har köpt, och ställt, en tidsinställd batteridriven lykta på min pappas grav.
Vilken fiffig grej! 

Grattis till Maryse Condé!

Idag annonserades vinnaren av Den nya akademins litteraturpris och mycket förtjänstfullt gick det till Maryse Condé. Jag har läst flera av hennes romaner. (Som jag saknar Stockholm Literature förresten, litteraturhösten är sig inte lik utan en fantastisk helg med världslitteratur på Moderna museet.)

Min personliga favorit av hennes romaner är Färden genom mangroven så här kommer helt enkelt en repris av en text jag skrev 2015: 

repris från fredag 26 juni 2015

färden genom mangroven 

"Säga vad man vill men olyckan har sin rättvisa."

Färden genom mangroven av Maryse Condé börjar med att en gammal kvinna hittar en man död i gyttjan bredvid stigen. Det är byns främling Francis Sancher som ligger där, främligen som ingen egentligen känner men som alla samlas för att höje ett glas rom för på likvakan samma kväll.

Genom gästernas berättelser får jag ta del av de olika människorna i byn erfarenheter, tankar om den döde men också deras livs historia. Jag får lyssna till unga och gamla, människor med olika hudfärg och från olika klasser och i deras berättelser skissas ett land och dess historia fram. Condé skriver i små korta kapitel fram de olika människornas öden och de ger mig en bild av Guadeloupe med en brokig och mångkulturell historia som nu mest av allt söker trygghet och fred. Hon beskriver en by där invånarna helst av allt vill leva ostörda. Sancher kommer flyttande till dem från stora världen och runt hans liv odlas myterna, den om den spännande främligen kvävs snart av den om den hotfulle främligen och farligast är han för flickorna och de unga kvinnorna.

Det här råkar vara den andra kollektivromanen jag läser på kort tid och jag har lite svårt med det konceptet. Med nya röster igen och igen så får man liksom börja om berättelsen igen och igen och det blir inget riktigt lugn i läsandet. Jag kunde inte sjunka in i texten och bara flyta med utan läste den mer som en novellsamling där novellerna har beröringspunkter men står för sig själva. Maryse Condé är ofta nämnd i nobelprisspekulationer och jag förstår precis varför. Språket är glimrande vackert, tematiken är universell och handlingen starkt förankrad i Karibien. Jag har tidigare läst och skrivit om hennes roman Tills vattnet stiger och visst vore det inte alls förvånande om hon skulle få priset. Det är väl dags för en kvinna med kolonialt ursprung snart?

Bjuder ett sista citat:

"Ingen vet exakt vad slags materia människohjärtat är gjort av. Det uthärdar och uthärdar och sen en vacker morgon är det slut."

den sista flickan - Nadia Murad

”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”

Så löd motiveringen från den norska nobelkommittén i förra veckan och

Den sista flickan: berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten av Nadia Murad flyttades fram på min läslista. Tillsammans med Denis Mukwege har hon satt ljuset på hur oerhört grymt och systematiskt IS och andra grupper använder våldtäkter för att förnedra och besudla fiendens kvinnor och flickor. Nadia Murad berättar naket och rakt fram hur det var att leva som sexslav i en IS-officers hus. Hon växte upp i en liten fattig by i Irak och hon är kurdisktalande vilket gör hennes familj till en minoritetsgrupp i landet men utöver det så är hon också yazidier, en statslös folkgrupp med egen religion och kultur. Hon berättar osentimentalt om hur IS invaderar hennes by och hur hennes stora familj nästan utplånas. Nadia är då 21 år gammal och går fortfarande i skola för att utbilda sig, drömmen är att bli lärare eller öppna en hårsalong. Hon själv blir ifångatagen och utsätts för brutala övergrepp, med mod och list så lyckas hon fly och de människor hon möter hjälper henne att ta sig ut ur landet. Väl i Turkiet kommer hon i kontakt med en hjälporganisation och hon hittar ett kall i att berätta om sina upplevelser.

Murad väver skickligt in både personliga reflektioner och en hel del fakta om sin religion och kultur i biografin och som vanligt så börjar jag googla. Jag inser att jag vet väldigt lite om den här folkgruppen och när jag nu lyssnat klart så känns det bra att veta lite mer. Nobelkommittén har med sitt val inte bara lyft upp kvinnor och flickors utsatthet i krig utan också minoritetsgruppers utsatthet gentemot majoritetssamhället. Mycket intressant bok och mycket bra att allt ljus sätts på de orimliga grymheter som helt värnlösa människor utsätts för i religionens namn.  

morgonstund

Hur fort blir lönnarna gula,
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Stig Dagerman, 1954

veckans tema är hundar!

I måndags skrev jag om en fin presentbok om historiska hundar inne på Kulturkollo - kika gärna in - och det lär bli den enda boken om hundar som läser till veckans tema. Just hundar är inte riktigt min grej faktiskt men en aktuell bok som jag verkligen skall läsa någon gång i framtiden är Marie-Louise Ekmans anteckningar om maken Gösta Ekmans cancersjukdom och sjukhusvistelse. "Få se om hundarna är snälla ikväll" är titeln och både på babel och i Lundströms bokradio har man kunnat höra henne berätta om hur boken blev del av sorgeprocessen. Jag lyssnade på MLE på bokmässan och jag beundrar hennes sätt att dokumentera och reflektera över så svåra frågor. Att leva med döden i sängen bredvid är en upplevelse som ingen glömmer. Jag är säker på att boken är helt fantastisk men den är inte för mig just nu. Jag har levt det och överlevt det och jag ser fram emot att läsa om andras erfarenheter längre fram. 

höstgärning - herregud vad händer?

Jodå. Jag läser King. Stephen King. Min allra första, ett faktum som torde vara unikt bland storläsare i min generation. Kan man vara född på 60-talet och ha läst en bra bit över 5 000 böcker och klarat av att undvika denne produktive författare? Tydligen. Nu skall bokbubblarna ha cirkel med tema King så då får man ju se till att skärpa upp sig lite. Sagt och gjort, jag lyssnade på Höstgärning som är en långnovell ur Årstider. Den berättas av en erkänd bestsellerförfattare - Gordie Lachance - som tänker tillbaka på sitt liv. Mest handlar det om tiden när han var tolv och när han och tre kompisar ger sig ut för att leta efter ett lik. De beger sig ut på en expedition, en klassisk vandring längs järnvägsspåret på vilken de också upplever sådant som gör att de lämnar barndomen och närmar sig vuxenvärlden.

Den sorglösa barndomstiden med fyra vänner och ett tält är skildrat med ett lite gyllene skimmer men där finns också tydliga bilder av hur utsatta barn kunde vara och vilken hierarki det fanns mellan de äldre ungdomarna och småglinen. Det är fattiga småstadsmiljöer, trasiga familjer och det är ett gäng pojkar och jag kan förstå att det blev en storfilm av den här novellen. Som jag inte sett då men väl läst om.

Det är några otäcka scener emellanåt vilka påminde mig Neil Gaimans Oceanen vid vägens ände, han är nog den författare som jag läst som ligger närmast King i just den här texten. Om jag förstått det hela rätt så har texten starka självbiografiska drag och det gör den kanske lite mer spännande. Några nycklar kan man kanske finna till Kings fortsatta författarskap i den här novellen (om man hade kunnat lite mer vill säga). Jag blev absolut underhållen på ett småmysigt sätt och jag kan tänka mig att läsa/lyssna på de övriga novellerna i Årstider längre fram. Kanske kan det passa att köra dem i säsong, någon som gjort det? Jag har kört muminböckerna på det viset och det gav extra dimension till läsningen.

Mer om vår bokcirkels läsning av Stephen King kommer efter vår träff. Återkommer alltså i ämnet ...

  

ny kulturkollo läser vald - häng med oss!

Vår FB-cirkel börjar 29 oktober - välkomna att diskutera med oss! 

brittsommarsöndag

På väg någon annan stans så var jag tvungen att stanna vid uppfarten till Nääs - naturen är på väg att ta på sig höstskrud och det var så himmelskt vackert. Sedan kaffe med en bokälskare och en mysig promenad i skogen. Typ 5 kantareller fann vi men vad gör det. En fin brittsommarsöndag! 

doktor bagges anagram - en historisk roman att minnas länge, länge

Ida Jessens doktor bagges anagram är en roman som inte liknar något annat som jag läst.  I den återvänder författaren till den lilla byn på Jylland på tidigt 1900-tal. Hon låter doktor Vigard Bagge berätta sin historia, han har blivit ombedd av redaktören för en ansedd medicinsk tidskrift att skildra sitt yrkesliv. Plikten att föra sina erfarenheter vidare måste uppfyllas och doktor Bagge sätter igång att skriva i de svarta anteckningsböckerna som hans fru så påpassligt inhandlat.

Han vet att tiden är utmätt, skildringen av doktorns sjukdom är så initierad. Tecknen på den accelererande koloncancern är så snyggt inskriven och jag vet när metastatserna i levern har fått fäste och när det är dags.  Jag känner igen doktorns känsla av att han inte skall besvära någon, inte ens sin fru. Han ställer sina papper iordning, han säljer bilen, han arbetar på så gott det går (med extra kalsonger och byxor i bakluckan) och han doserar allt mer av morfinet. Han skriver i all välmening ett brev till fru Bagge för han vill befria henne. Han önskar att hon ska kunna gå vidare utan honom med ett lätt bagage och det får man ändå beundra honom för. Att sedan fru Bagge helhjärtat ägnat 22 år av sitt liv till att vara hans maka är liksom bara en bisak. Han är en man som levt för sitt arbete och när livet går mot sitt slut vet han att han satt plikten framför allt. Känslor och annat trams är oviktigt, han tror på kunskap och utbildning. Ordning och hygien. Och frihet.

Tillsammans med en ny tid, där hustrun Lilly berättar om deras gemensamma liv med början när doktor Bagge dör, så bildar de här båda romanerna en fantastiskt fin helhet. De är lågmälda och så vackert skrivna att de båda huvudpersonernas röster liksom ljuder ut från boksidorna. Under bokmässan fick Linda och jag möjlighet att samtala med Ida Jessen och hon berättade då att det som finns i böckerna är det som karaktärerna har berättat för henne. Det händer att hon frågar dem saker och att de väljer att inte svara. Då lämnar hon det obesvarat också i texten. Har ni missat det, om jag får skryta lite mycket spännande samtalet, så finns en sammanfattning här. Vi tävlar också ut två signerade böcker - passa på och var med för den här läsningen vill man inte missa! 

bokbubblarna goes Gunnebo

Jag ska erkänna att jag dragit mig för att återvända till Gunnebo. För precis ett år sedan fick M besked om att han hade en otäck tumör i tarmen och helgen som följde innehöll ett totalt oromantiskt bröllop och skrivande av testamente och fullmakter. Helgen därpå kom J från Stockholm och Gunnebo blev ett sätt att komma utanför väggarna. Det blev den sista utflykten med lilla familjen faktiskt. Om man skall försöka leva vidare på ett någorlunda normalt vis så är det bara att göra saker som utmanar. Så då åkte jag till Gunnebo idag. Med på afternoon tea och slottsvisning var delar av fina bokcirkeln och vi hade en så mysig eftermiddag. Sofie och lilla V bara fem veckor gammal hann åka hemåt innan vi tog bilden men resten av bubblarna kom med. Vilken hösteftermiddag!

francesca - den svåra tvåan

Francesca av Lina Bengtsdotter är den där svåra uppföljaren till en hyllad debut. Deckaren Annabelle som utspelar sig i Gullspång och har poliskommisarie Charlie Lager som huvudperson har vunnit ett gäng fina priser och jag gillade den mycket. Nu var det då dags att ta sig an den där svåra tvåan och jag lyssnade till den i uppläsning av Mirja Turestedt.

Charlies liv i Stockholm är tillbaka på det välkända spåret, det handlar om att jobba hårt, festa hårt och hitta sällskap för natten på en bar. Polisarbetet är det som gör att hon håller sig flytande men nu har hennes chef tröttnat och skickat henne till en psykolog. Samtalen väcker både tankar och känslor och när väninnan från barndomsorten hör av sig så bestämmer hon sig för att ännu en gång återvända till barndomens Gullspång. Hon vill hjälpa sin vän och samtidigt är hon nyfiken på den unga flickan Francesca Mild som försvann där i trakten ungefär samtidigt som Annabelle.

Precis som i debuten så är den lilla orten Gullspång en av karaktärerna i den här romanen, Bengtsdotter är skicklig på att skildra en liten ort där de som blev kvar blev kvar och de som lämnade inte gärna åker tillbaks. I den nya boken är det sommargästerna överklassfamiljen Mild med dottern Francesca som berättar om den gången för mer än trettio år sedan. Hon som tillsammans med sin syster skickades till internatskolan (tänk Lundsberg) som tonåringar och när hennes bästa vän på skolan oväntat dör får Francesca en depression och kort därefter försvinner hon spårlöst.

Charlie Lager bestämmer sig för att försöka ta reda på vad som hänt, när hon börjar rota i familjen Milds familjehemligheter hamnar hon nära sina egna och det gör fallet extra intressant men också mycket jobbigt för henne att engagera sig i. Francesca är en helt OK uppföljare och jag ser nu fram emot att läsa mer om Charlie Lager och mest av allt livet i Gullspång.

roselyn road - Agneta Liljeqvist

Roselyn Road av Agneta Liljeqvist är en spännande roman som utforskar hur lite man vet om varandra trots att man känner att man hör ihop. Johanna är en ung journalist som jobbar på en utrikesredaktion i Stockholm. På en filmutbildning i London så kommer hon i kontakt med Tom, marxisten och journalisten som tillbringat tid i Mellanöstern och som vill hjälpa andra. De är ett par men ändå inte, Tom försvinner med jämna mellanrum och hon pausar sin karriär för att vänta in honom. Hon har en dröm om att bli utrikeskorre men  hon vill göra det tillsammans med Tom. Romanen börjar med att hon faktiskt åker och här hon ser ett foto på en anslagstavla i ett rum i Bagdad, vad blev det av dem och deras relation?

Det här är en annorlunda relationsroman där båda huvudkaraktärerna är svåra att få grepp på. De ser varandra som medel för något annat och man blir inte klok på om det är kärlek eller vad det är. I fonden finns Bagdad, konflikten i Irak och återuppbyggnaden av samhället i Bagdad. Johanna som är van att undvika fara i krigshärdar kan inte glömma den här mystiske mannen. Som en magnet dras hon till bilden av honom, hon känner honom ju knappt men attraktionen är svår förbise.

Agneta Liljeqvist är själv journalist och dokumentärfilmare och det märks att hon kan miljöerna på redaktionerna, känner till känslan av att sova på ett tak i Bagdad och hur man bär en skottsäker väst. Det, och den komplicerade "kärleken" mellan Tom och Johanna gör den här romanen riktigt läsvärd.

så kommer ännu en höst

Dagens promenad bjöd på underbara höstfärger och trots att 

regnet öser ned så infinner sig en känsla av tacksamhet. 

Tänk att få uppleva ännu en oktober.