dagens inlägg får bli en blomma och en klyscha

Jaha, så är det bara att tugga i sig att examen får vänta.
Tar till den fina lilla klyschan - bara att bryta ihop och komma igen. 

bokmässan och kulturkollo = sant!

Jahadå! Visst finns Kulturkollo på plats i bokbloggarrummet i år igen. Vi lovar mingel, författarmöten och en skön plats att bara hänga. Som uppvärmning så syns vi på Bokmässans intagramkonto i veckan. Missa inte oss på @bokmassan och glöm för all del inte @kulturkollo heller!

mors dag - och mormorsmormormorsdag

Min mamma med nyfödd syster, och jag. Mössan den luddiga var gul! (1970)

På bilden från 1904 syns min mormor Ingrids mor Alma (1896-1986) som barn tillsammans
med hennes mamma Albertina (1867-1940) och mormor Anna Brita (1839-1904).
Svindlande när man tänker på det, Anna Brita var alltså min mormorsmormorsmor.
Bilden tog för att skickas till amerikat dit barnens pappa rest för att försöka skapa en bättre framtid.

det kommer alltid en ny himmel - amerikansk feelgood

Idag skriver jag om om Det kommer alltid en ny himmel på Kulturkollo.
Dessutom bjuds en intervju med författaren. Kika in!

väggen - nu är vi i Österrike!

Maj är snart slut och Lyrans resa jorden runt är på väg att taxa in på hemmaplan. Jag får snabba mig på och köra en repris av en av 2014 s bästa böcker: Väggen.

- repris från onsdag 19 november 2014 -

Katastrofen hade befriat mig från ett stort ansvar men pålagt mig en ny börda utan att jag först märkt det. När jag sedan klarade av att överblicka läget, kunde jag inte längre göra något åt det. 

Är det dystopivecka hos kulturkollo så får man ju offra sig en smula och läsa utanför lådan. Och inte var det en särskilt stor uppoffring, det ska jag erkänna. Jag läste och var totalt uppslukad i några timmar, berättelsen om den namnlösa kvinnan i jaktstugan är oavbrutet spännande. Den utmanar mina föreställningar, oroar och lämnar ingen oberörd. Det är en roman om att hantera sin situation, acceptera sitt öde och vilja leva trots allt.

Det är illa ställt med vår frihet. Antagligen har den aldrig funnits annat än på pappret.

Först ut i Thorén och Lindskogs klassikerserie är alltså en osannolikt bra bok från Österrike: Väggen av Marlen Haushofer. Handlingen i korthet är den om en medelålders kvinna som följer med två släktingar till deras jaktstuga i Alperna. När kvällen kommer går släktingarna till byn och återvänder inte, endast deras hund Lo kommer tillbaka. När kvinnan vaknar nästa morgon finns där en vägg av glas som skiljer henne från omvärlden. Genom den ser hon att människorna utanför är orörliga och till synes döda. Nu gäller det för kvinnan att överleva utan mänsklig kontakt, det enda sällskapet är hunden, en katt och en ko som kommer vandrande. Kvinnans utsatthet, naturens skiftningar och funderingarna över vad som är viktigt i livet gör berättelsen både poetisk och praktisk. Redan i bokens början får man klart för sig att kvinnan skriver, bokstavligen, för att överleva. Att berätta sin historia gör den långa vintern i ensamhet möjlig att överleva och hons kriver sin krönika tills pappret på väggalmanackan tar slut. Lusten att berätta, lusten att reda ut vad som hänt är en överlevnadsstrategi som fungerar och romanens form är närmast fulländad. Små glimtar av det som komma skall gör att jag andlöst läser på. Jag vill veta vad som hänt, jag vill förstå.

Mina tankar vandrade till hur skör civilisationen är och hur ensamheten kan vara både ett skydd och ett ok. På Kulturkollo samtalar vi om Väggen, den är en perfekt roman att diskutera och jag lovar att den som läser aldrig glömmer. Aldrig.

SvD och DN har också skrivit. Filmen kom 2013:

stjärna från morgon till kväll - en bilderbok för de minsta på två språk

Stjärna från morgon till kväll  är en charmig liten berättelse om hur en dag kan te sig om man går på förskolan. Den lilla björnen Stjärna vaknar, äter frukost, går till förskolan och leker både ute och inne och går hem igen. Ingen rafflande handling alltså utan mer en möjlighet till identifikation och igenkänning för de barns som går i förskola och ett sätt att närma sig förskolan för de som aldrig mött den miljön. Boken är snillrikt uttänkt och texten finns på både svenska och arabiska vilket gör att den som läser kan läsa i valfri läsriktning. Det som totalt bedårar mig är bilderna. Enkla, mycket vackra illustrationer som fångar Stjärnas dag, och svensk vardag, på ett sätt som gör att jag smälter. Jag kan genast se hur den här lilla bilderboken kan användas för högläsning och samtalsunderlag i många olika sammanhang och den borde vara självklar både på bibliotek, olika typer av verksamhet för flyktingar och naturligtvis i förskolan. Jag kommer absolut att använda den i min undervisning.

Heja, heja till förlaget Lilla Björn som satsar på den här typen av utgivning.  Just nu kan du dessutom köpa en bok till dig själv och samtidigt skänka en bok till en nyanländ flyktingfamilj. Gör det! Oavsett vilken småtting du har i knät så är det här en riktigt mysig bilderbok.

världslitteraturhus i Gamlestan?

Författarcentrum väst skriver: 

"Det började som en motion i Göteborgs stadsfullmäktige, 2013, från Maria Berntsson, KD. Hennes förslag att utreda ett Världslitteraturhus i Gamlestaden bifölls och har därefter arbetat sig fram genom stadens beslutsmaskineri. Östra Göteborg förordar nu det så kallade Alternativ 1.

Den bruna trekanten i mitten blir Världslitteraturhuset enligt Alternativ 1. Skiss: White

Världslitteraturhuset skulle i så fall utgöras av ett planerat nytt femvåningshus vid det nya torget i Gamlestaden. Torget ska bli en knutpunkt där tåg, bussar och spårvagnar möts och där i framtiden 50 000 människor per dygn beräknas passera. Litteratur mitt i ruschen, således, och placeringen är bland annat inspirerad av erfarenheterna från biblioteket 300 m2. Det har med sin belägenhet vid knutpunkten Brunnsparken nått ut till helt nya grupper av besökare. Nuvarande Gamlestadens bibliotek i Medborgarhuset flyttas – ifall planerna blir verklighet – till Världslitteraturhuset. Detta föreslås få en budget på 9,4 miljoner kronor per år och ett femplanshus till sitt förfogande.

Vad skulle då ett världslitteraturhus vara?

Christina Persson, chef för Göteborgs stadsbibliotek, hänvisar till den nämnda motionens ursprungliga tanke.
- Ett bibliotek där den mångkulturella profilen skulle vara extra tydlig både i mediabestånd och programverksamhet.

Kerstin Årre, bibliotekschef i Gamlestaden, ser världslitteraturen som en av tre verksamheter i det tänkta nya huset.-De andra är ett snabbibliotek vid knutpunkten, som ett T-banebibliotek eller 300 m2, och ett starkt och aktivt barnbibliotek, säger hon.
-Världslitteraturdelen ska innehålla media på alla språk det finns behov av, inklusive vuxenmedia på svenska.
Dessutom nämnder hon scen, verkstäder och lokaler för sådant som kurser, produktion av böcker, bokbindning, skrivande och musik. Beslut i kommunstyrelsen väntas i juni och verksamheten skulle i så fall kunna vara igång 2018. (27 maj 2016)."

Så fint det vore! Nu får man hålla tummarna att kommunstyrelsen väljer att satsa!

fredagsfångst

Fin fredagsfångs i min låda idag. En spännande kurdisk författare, en algerisk roman om Mohamed, en barnbok skriven på både svenska och arabiska och en roman från Argentina. Häpp, det blir en fin lässommar! 

världens vackraste man - vad händer när man gläntar på locket?

Sista veckan i maj reser de två systrarna Barbro och Mona till Mallorca ihop. Hur de nu kunde komma på en sådan dålig idé? Knappt kan de vistas i samma rum utan att tokirritera sig på varandra och nu ska de ses dygnet runt i en vecka. Väl på plats i Alcudia så får den ena av systrarna syn på Världens vackraste man.
Barbro avfärdar den sympatiske barägaren som en charmör medans Mona faller handlöst. Eftersom Barbro dessutom blir rejält sjuk så kan Mona träffa mannen och sakta börja fundera på hur hennes liv som pensionär faktiskt skulle kunna vara. Kanske är maken med sina tågbanor inte den hon vill åldras med? Finns det något annat för henne?

Det här är en roman som passar utmärkt in i Kulturkollos tema "tjocka släkten". Systerskapet som är komplicerat med bilderna av en dysfunktionell uppväxt som präglat kvinnorna men som inte pratas om. Systrarnas egna familjer är ett kapitel för sig, de har båda valt den trygga vägen med makar som de hållit fast vid trots att det funnits anledning att bryta upp. Jag hörde en tankar för dagen härom morgonen i P1 som handlade om att ibland så är det kanske ändå bästa att lägga locket på, att det kan vara nödvändigt för sinnesfriden att inte alltid ventilera allt. (Lyssna gärna på det som en liten mellanakt.)

De båda systrarna har lagt locket på hela livet men de pratar hela tiden. Inget blir egentligen sagt och inte vet jag om det fungerar precis. Alltså, att läsa den här boken är väldigt underhållande och fantastiskt tröttande. Det är som att vistas med några äldre släktingar dygnet runt. Pratet och pratet och pratet om allt och inget. Tonträffen är fantastiskt fin och jag hör de medelålders nästantanternas röster rakt ut från sidorna. Det är rasande skickligt och detaljerna är otroligt välfunna. Med massor av glimten i ögat skildras den här semesterresan då kärleksviruset slår till samtidigt som feberviruset. Men ärligt, kära nån så utmattad jag blir.

Som en liten bonus så får vi idag inne på Kulturkollo ett lista med boktips direkt från Lena Ackebo. Missa inte den!

ALMA priset och How I Live Now

“Staying alive was what we did to pass the time.” 

― Meg Rosoff, How I Live Now

ALMA-prisvinnaren Meg Rosoff är i Sverige och det syns både här och där i media. Jag totalt charmades av intervjun med henne på babel och letade snabbt upp den enda ljudboken som fanns på Storytel. Debutromanen How I Live Now är en helt fantastisk liten pärla till bok. 15-åriga Daisy skickas från hemmet i New York till sina kusiner på landsbygden i England. På avstånd förstår man att det är oroligheter i världen men kusinskaran lever sitt liv med djur och odlingar. Snart inser Daisy att känslorna kusinen Edmond är mer än bara systerliga. Deras kärlekshistoria är intensivt och vackert beskriven.

“There was no need for courtship; they simply met one day and were together after that.” 
― Meg Rosoff, How I Live Now

 Idyllen får ett abrupt slut när kriget närmar sig, det stora huset blir beslagtaget av trupper och kusinerna skingras, Daisy och minstingen i skaran Piper följs åt i kampen för att överleva.

“If you haven't been in a war and are wondering how long it takes to get used to losing everything you think you need or love, I can tell you the answer is no time at all.” 
― Meg Rosoff, How I Live Now

Jag kan tänka mig att det här är en underbar bok att läsa om man är sådär 14, den var helt fantastisk när man är 49 också och temana är universella och samtidigt så befriande utforskade. Inget skriva mig som läser på näsan, inget moraliserande. Den svenska pocketen Så har jag det nu kostar 38 kronor på den stora internetbokhandeln. Slå till köp och läs! Såg ni inte intervjun med Meg Rosoff i babel så gör det, direkt!

litet mässpirr infinner sig!

Idag släpptes programmet för årets mässa och det är klart att jag redan nu siktar in mig på att vara på plats. Lite extra pirrar det till när jag ser flera av mina favoriter dyka upp i programmet. Vilken dag som helst ska jag sätta mig och skriva ordentligt om årets bokfest men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det kommer bli en fin september. I år igen.

Lyran stannar till på Irland och vi möter Nora Webster

Lyrans Noblesser reser runt i Europa denna majmånad och inne på Kulturkollo har vi tema Tjocka släkten. Jag passar på att köra repris av min text från i oktober 2015:

Nora Webster är berättelsen om Colm Tóibíns mors sorg när hans far dör. Hon blir ensam kvar i den lilla irländska småstaden Enniscorthy med sina två pojkar. Två äldre döttrar har flyttat hemifrån och tanken på att de nu kanske måste flytta tillbaka hem för att hjälpa till med försörjningen plågar Nora. Det är slutet av 60-talet och en av pojkarna är den 12-årige gossen Donal som bär många likheter med Colm själv. Han berättade på Stockholm Literature att många av händelserna i boken är exakta minnen från de här åren. Trots att det är en starkt självbiografisk roman så har han valt att göra fiktion av det hela eftersom han ville berättar ur moderns perspektiv. Hans lågmälda, ganska händelselösa prosa är helt glimrande. Sakta, sakta lär man känna Nora och känna med henne. Hon lämnas utan försörjning i en liten stad där alla känner alla. Hennes döde make var lärare och välkänd, hur ska nu Nora kunna ta sig ur den förlamande situation som hon hamnat i?

En nödvändighet blir ett arbete och en annan blir musiken, just moderns kärlek till klassisk musik är något som Colm berättar om som en av de komponenterna i romanen som förankrar och gör berättelsen stadig hos honom. Bach och Brahms, om och om igen. Han berättade också att han medvetet arbetat med de mycket små medlen när han skrev, allting skulle vara vagt. Inte ens regnet var ett ösregn utan det skulle vara en litet lätt duggregn. Mycket skulle bli sagt mellan raderna och det som inte sägs är minst lika viktigt som det som faktiskt står där. Läs gärna The Guardians recension - den avslutas"The novel, no doubt, is the son's belated tribute of understanding, and it does everything we ought to ask of a great novel: that it respond to the fullness of our lives, be as large as life itself.".

Jag håller med. Briljant!

Lyssna gärna på Colm Tóibín när han berättar om sin roman. 

det är dags för Tjocka släkten

I veckan som kommer är jag huvudsakligen på plats på Kulturkollo så lite småtrist blir det här. Vårt veckotema heter "tjocka släkten" och jag ser fram emot en fullspäckad vecka. En författare som skrivit roman efter roman om relationerna i en familj eller i en släkt är Linn Ullman. Med två superkändisar till föräldrar har hon mer än många andra vuxit upp med ett granskande öga på sin familj och sin släkt. Hennes senaste roman heter De oroliga och den handlar om hur det var att växa upp i en så exponerad miljö. Jag ser så fram emot att höra henne berätta om den både på Louisiana Literature och förhoppningsvis på Bokmässan. När De dyrbara just hade kommit 2012 skrev jag såhär om den: 

Jag gillar Linn Ullmans författarskap. Så nu var det sagt, om utifall någon skulle tveka. Jag tycker hon med precisa ordval beskriver och diskuterar samtiden och de vardagliga scener hon målar upp är så lätta att känna igen sig i. Den truliga tonårsdottern där ingen kan göra rätt, mamman som försöker vara duktig och arbetsam med egna företag, pappan som flyr till sitt så kallade arbete, är otrogen eller går ut med hunden, lillasyster som slätar över med sitt solskenshumör. Alla skulle de kunna hamna i schablonfacket men de blir i den nyutkomna romanen Det dyrbara människor. I det ligger Linn Ullmans fantastiska förmåga, hon bagatelliserar inte, hon säger inte att livet är enkelt. Hennes historia är allvarlig och samtidigt så medryckande  och fylld av humor, allmänmänskliga reflektioner blandas med känslan av att alla i stunden gör så gott de kan. Ibland måste det var tillräckligt att göra sitt bästa, att göra det man tror är rätt. På baksidan av omslaget till boken beskrivs den som kammarspel, släktdrama, kriminalhistoria och mänsklig komedi. Allt det är den, och mer därtill.

Media har varit full av Linn Ullman och hennes bok, vill man läsa mer finns där material i GP och DN. Babel har haft henne som gäst och jag själv skrev om ett framträdande på bokmässan - nog med texter om boken. Läs den istället, jag blev imponerad. Så lätt och så svårt i en och samma roman, det är min sorts bok det!

prio ett - rafflande deckare från Östergötland

Tredje boken om åklagare Jana Berzelius heter Prio ett och den börjar med att hon nås av beskedet av att hennes mor dött i en hjärtattack. Samtidigt får vi som läser följa den tonåriga flickan hem från nattjobbet på Mc Donalds, hon bär på en ständig oro för sin lillasyster och väl hemma inser hon att något förfärligt har hänt. Systrarnas mamma sitter fastsatt med buntband i en stol och där händerna suttit finns bara stumpar kvar. Snart dyker ambulanspersonal upp för att ta hand om kvinnan men frågorna kvarstår. Vem har mördat henne? Varför stympade lemmar? Polisgruppen i Norrköping där Jana är åklagare  kopplas in och när det hittas fler stympade offer förstår de att de har att göra med en mycket störd människa, det blir intensiv kamp mot tiden. Ska polisen kunna få tag i förövaren innan ännu fler hinner bli mördade?

Jag tycker att Emelie Schepp har utvecklats till en riktigt bra spänningsförfattare. Kantigheter som överdrivna miljöbeskrivningar och lite stolpiga dialoger har arbetats bort och kvar finns en riktigt spännande historia skriven med både driv och psykologisk skärpa. Jag uppskattar särskilt de  delarna när Schepp beskriver vardagslivet för ambulansföraren och hans fru. Med bara några få rader sätter hon miljön så exakt att jag som läser fattar precis. Snyggt! Snygg är också den lagoma balansen mellan privatliv och deckarhistoria, gediget utfört hantverk alltså och en given bok i sommarens strandväska!

Här har jag skrivit om Märkta för livet och Vita spår.

times they are a changin

Jag minns en tid för sisådär 18 år sedan när vi köpte vår lilla sommarstuga. Den något romantiska föreställningen om att det skulle vara en fristad från TV höll väl typ 6 veckor. Med en regnig juni, en mamma som ville se Morden i Midsomer och en rastlös 8-åring långt från kompisarna så var både TV och TV-spel snart på plats. Mobiltäckningen var skakig och fast telefon kändes redan då väldigt onödig, ringa gjorde vi sparsamt och det var ju som sagt en sommarstuga ... 

Nu är det självklart att vi ska ha fiber. Vi vill ha nät för att se vilka program precis när vi vill (hallå hela England bakar fem avsnitt i gårdagens ösregn). Ringer gör vi fortfarande väldigt sällan. Så är det. Times they are a changin

och TV n, ja den står dammig i ett hörn. Oftast sätter vi inte ens i kontakten. 

första gången jag såg dig - Tasha Kavanagh

Det här är en bok som jag skulle vilja läsa tillsammans med min fina bokcirkel bokbubblarna! På ytan är det en roman om ett tonårsförsvinnande men där finns så mycket mer! I Tasha Kavanaghs Första gången jag såg dig är det Yasmine som har huvudrollen. Hon är 16, mycket överviktig och vantrivs å det grövsta i skolan. Hon får ständigt gömma sig för att inte bli trakasserad av skolkamraterna och det enda som gör hennes skoldagar något lättare att leva är chokladkex och Alice. Bredvid sitt hemliga lager av Cadburys turkish delight har hon lådan med minnessaker, småsaker som Alice på något sätt rört vid. Från första början i den här berättelsen byggs spänningen upp och hur alltsammans slutar ska jag inte avslöja men så mycket kan sägas att Yasmine snärjer in sig i lögner, fantasier och sustitut som inte gör livet enklare precis.

Det här är en fantastiskt fin roman om en ung flicka som har hamnat i en situation som hon inte kan ta sig ur på egen hand. Hon sörjer sin pappa oändligt och det skär i läsarens hjärta när man får lära känna den här osäkra och bekräftelsesökande tonåringen. Kapitlen är döpta efter olika maträtter eller annat som Yasmine stoppar i sig för att få en smula tröst, för att glömma. För mig var det en bok som jag ville diskutera, jag ville prata om de val och icke-val som hon gör. Vuxenvärlden är inte riktigt med och livet inne i Yasmines tankevärld är spännande och känslan är klaustrofobisk. Mycket bra! Läs!

dagens bild

vågspel - en marstrandsdeckare

Vågspel är den sjätte delen i serien om göteborgspolisen Karin Adler som är hängiven seglare och bosatt på Marstrandsön.  En dag får hennes utredningsgrupp en förfrågan från Orkneyöarna, där har hittats en segelbåt drivande som hör hemma i Marstrand och på däcket finns blodrester. Vet de något om båtens ägare?

Karin och hennes kollegor sätter igång en utredning och snart kan de identifiera ägaren. Bo Stenman är en numera pensionerad dykare som arbetat hela sitt liv med uppdrag på olika oljefält, han är specialist på svårtillgängliga och farofyllda dykningar: Det visar sig att Bo vistats på Orkneyöarna tidigare, redan på 70-talet deltog han i en expedition som skulle undersöka och bärga HMS Hampshires last. Utredningen tar plats både på de vindpinade öarna utanför Skottlands kust och här hemma på västkusten och samtidigt funderar Karin över hur hon ska kunna säga till sambon Johan att hon längtar efter att bo på sin båt igen.

Som alltid i Ann Rosmans romaner bygger det på ett starkt sampel mellan nutid och en eller flera historiska händelser. Hon är skicklig på att väva samman olika tider och alltid har handlingen något att göra med Marstrands historia eller människor som levt och verkat på havet. Rosman använder det som hon själv upplevt och det som människor berättat för henne för att skapa en spännande historia men ... det som är hennes styrka är också hennes svaghet. Jag märker i texten att Rosman absolut älskat att göra research för den här boken. Hon har grottat ned sig i förlisningen av HMS Hampshire 1916, hon har talat med dykare som jobbat på oljeplattformar och lärt sig massor om olika gasblandningar, hon kan sina sjötermer och har (troligen) på seglatser besökt långhus på Orkneyöarna och så vill hon förmedla allt det där till oss som läser.

Det blir lite för bra ibland. Allt för noggranna beskrivningar gör handlingen upphackad och tempot i läsningen försvinner. Jag uppskattar genuina kunskaper som ligger i botten av en författares romanbygge men ibland kanske man måste begränsa sig. Jag är övertygad om att mina goda vänner som själva seglat till Skottland kommer att uppskatta den här boken, de som är intresserade av dykning på vrak likaså men för mig blir det lite för mycket av det goda. Tyvärr är det så att de faror och orättvisor som dykarna utsätts för i boken (och som har tydlig verklighetsbakgrund) inte heller riktigt engagerar mig trots att de borde. Inte alls Ann Rosmans fel att det blir på det viset, hon gör sitt bästa för att skildra de horribla arbetsvillkor som rått i jakten på rikedomar. Gränsen mellan liv och död är bokstavligen en slang och i sista ändan är det människor som kommer i kläm, alltid den lilla människan.  Nej, det var nog så att just mig passade inte den här boken. Min favorit är fortfarande Mercurium!

misstag i Moskva - ett stopp på Lyrans resa

- repris från tisdag 18 augusti 2015 -

Hon såg upp från boken. Så urbota tråkiga alla dessa klagovisor om bristande kommunikation var! Om man verkligen vill kommunicera med någon, lyckas man något så när.

Så tänker Nicole när hon, nyligen pensionerad lärare, sitter på flyget bredvid sin make André, historikern. De är på väg för att hälsa på Andrés dotter Mascha i Moskva och Nicole längtar efter att ha sin make för sig själv. Hon vill uppleva Sovjetunionen och resa runt för att se det kommunistiska samhället som hon och hennes man med sina lenin-marxistiska ideal får dubbla känslor inför.

Misstag i Moskva av Simone de Beauvoir är en kortroman som handlar om kommunikation och åldrande. Visst finns där en politisk diskussion också, boken är skriven 1966-67 och var menad att ingå i en novellsamling och där finns flera reflektioner kring det totalitära samhället som begränsar medborgarnas frihet. När Nicole och André väl är på plats i Moskva så blir Nicole rastlös, hon har svårt att finna sig i den stilla lunken som vardagslivet i Moskva innebär. André bestämmer sig för att lära sig språket, han vill samtala med människor och lära känna folket på djupet. Han har uppfostrats till att dyrka Lenin och han har alltid trott att Sovjetunionen sitter inne med nyckeln till den goda framtiden, nu tvivlar han och Nicole konstaterar frustrerat:

Att förbli ung är att behålla livskraft, glädje och sinnesnärvaro. Alltså är ålderdomens lott rutiner, svårmod och gaggighet. 

Simone de Beauvoir är en formsäker stilist som bygger upp sin text så skickligt, i vartannat stycke får man höra Andrés röst och i vartannat Nicoles, upplägget bidrar till att visa på hur svårt det är att kommunicera också med den man känner allra bäst. Att jag som amatör ens ska uttala mig om hennes texter gör inte den här klassikern rättvisa. Jag nöjer mig med att konstatera att den här kortromanen är en fröjd att läsa. Den har många, många lager att upptäcka och språket är enkelt och klart. Stort tack till Bucket List Books som ser till att den här lilla pärlan når svenska läsare.

de sista vittnena - min första Aleksijevitj

De sista vittnena  är min fösta hela läsning av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj och det är en lyssning som har tagit lång tid. Jag har hört det som översättaren kallar "solon för barnröster" under fler månader, några varje vecka. Det är mycket svårt att värja sig för alla dessa vittnesmål, en efter en berättar de vuxna överlevarna från det andra världskriget personliga minnen från "sitt" krig. I korta minnesfragment skildras de och med alla sina detaljerade solon bildas en flerstämmig symfoni där krigets fasansfulla sanning blir så ytterligt påtaglig genom alla de små vardagsbetraktelserna.

Våldet, kölden. lössen och hungern blir påtaglig och påtagligt påträngande samtidigt som så många vittnar om att människor i den största nöden hjälps åt. Männen försvinner till fronten eller ger sig av tillsammans med partisanerna och kvar blir de gamla, kvinnorna och barnen. I den här samlingen har Aleksijevitj samlat barnens vittnesmål och det är barnens blick på de fasansfulla händelserna som alla krig för med sig.

Jag är glad att jag lyssnade men man måste verkligen vara alert och i själslig balans för att orka med att ta in alla de här händelserna. Det är inte lättsamt precis. Men en otroligt viktig påminnelse om att krig är grymt. Punkt.

tematrio - noveller

Jag har haft en kärlekshistoria med noveller under många år. Det började med Kathrine Mansfields texter på sent 80-tal och fortsatt i snart 30 år. I kategorin noveller finns det x antal inlägg här på bloggen att botanisera i. När Lyran väljer noveller till sin tematrio så är det givet att jag ska hänga på men jag väljer att tipsa om tre samlingar som jag vill läsa:

Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Fyra noveller av Hjalmar Söderberg - Novellix vårfyra

The Bus Driver Who Wanted to be God av Etgar Keret

sex år med Och dagarna går ...

får firas med en tårta helt i min smak. Det som en gång började som en digital dagbok har allt mer blivit mitt eget minnes bibliotek. Helt fantastiskt att så många läsare kommer hit, kommenterar och diskuterar både böcker och livet med mig. Idag, 5550 inlägg senare, firar den lilla bloggen sex-årsdag, hipp hipp!

Roxane Gay rekommenderar Zadie Smith

Idag rekommenderar Roxane Gay NW som den bästa biblioterpi. Gästbloggar'n läste den sommaren 2013 och då skrev han så här: 

Efter två "prologer", den första något seg men viktig senare, kommer huvudberättelsen igång och NW tar fart. Jag kan inte Londons geografi tillräckligt väl för att hänga med på vilken stadsdel som är vad, men det hela handlar om Keisha och hur man kan ta flickan ur slummen men inte slummen ur flickan. Genom begåvning och drivkraft arbetar sig Keisha ur sin familjs knappa omständigheter och blir advokat. På vägen säljer hon dock ut sitt ursprung, bland annat genom att byta namn till Natalie. I den ovan nämnda prologen har man getts en bild av Natalie sedd genom hennes ungdomsvän och den bilden är felaktig får vi läsare nu erfara. För att fylla det tomrum som uppstått lever hon ett dubbelliv som till slut får konsekvenser för hennes välordnade familjeliv. Runt Natalies liv fylls berättelsen av kommentarer om sociala villkor för andra generationens invandrare, gentrifiering och medelklassens ytlighet. Det som skulle kunna ha blivit banalt räddas genom Smiths transparens där berättarrösten då och då vänder sig direkt till läsaren för att förklara det som inte behöver förklaras. Denna övertydlighet ger en lätt ironisk touch, vilket behövs.

För visst är det problematiskt att skriva om välbeställda samtidsmänniskor? Romaner alltså, man kan med fördel kåsera och blogga om ämnet, men en roman kräver en allmängiltighet som så lätt äventyras av aktuella referenser - igenkänningslitteratur kanske säljer bra men lär inte bli långlivad. Som ett exempel använder Smith (liksom jag) ordet gentrifiering, ett modeord som är så aktuellt att det redan känns passé. Här kommer den distanserade stilen in och räddar upp det dock, när Keisha/Natalie växer upp vävs uttryck in som berättaren uttryckligen använder som tidsbestämning. Jag kanske tjatar för mycket om det här, troligen för att jag fick resonera med mig själv för att komma fram till att jag tyckte om det, men även psykologiska slutsatser som läsaren hade klarat av att dra själv får man ibland hjälp med. Jag tror inte Zadie underskattar oss utan att kommenterandet är en blinkning. Jag gillar´t. Alternativet hade varit distanslös medelklassångest och den är helt enkelt inte intressant, ens med rasdimensionen eller med klassresan som bakgrund. And Zadie knows it.

/Gästbloggare M

nu har jag letat romaner från Ukraina

Igår hade jag och dottern Eurovisionkväll och när vår egna privata poängräkning var klar hade Australien vunnit, tätt följda av Ukriana. I verkligheten blev det en rafflande upplösning där det stod mellan Ryssland och Ukraina och folkets röster avgjorde, 1944 av Jamala är en maffig ballad om Jamalas gammelfarmors öde när hon fördrevs från Krim av Stalins styre. Med en refräng sjungen på krimtatarernas eget språk blir hela grejen en stark markering mot den stora grannen i norr. Jag tycker det var en värdig vinnare men något litet besvärlig ety jag hade föresatt mig att tipsa om litteratur från vinnarlandet.

Nåja, något skall jag väl kunna gräva fram: Nyligen läste jag Det här är namnen av Tommy Wieringa som handlar om en grupp flyktingar från ett fiktivt östeuropeiskt land, skulle kunna vara Ukraina. Flyttar från Kiev för att skapa ett bättre liv gör familjen i Haren med Bärnstensögon som skildrar Europas historia utifrån en judisk familjs perspektiv - fantastisk roman! I Kattbergen får vi följa ung kvinna som reser tillbaka till sin morfars hus och samtidigt får vi reda på hur han, en ukrainsk man, under världskriget kommer till till östra Polen och slår sig ned i tomma husen i en by som övergetts av befolkningen. Svetlana Aleksijevitj är född i landet men inte uppvuxen där, hennes Bön för Tjernobyl kan kanske ändå passa att läsa. Den ende ukrainske författaren som jag faktiskt läst och skrivit om här på bloggen är Andrej Kurkov. Här kommer en liten text om en absurd roman: Döden och pingvinen.

Maj 2013 bokbubblade vi om Döden och Pingvinen av Andrej Kurkov och det kunde vi tacka Linda för. Hennes jakt på läsning från många länder ledde oss till den här helt absurda lilla romanen från Ukraina som i sin ton är ganska ovanlig läsning för mig. Linda pratade om Erlend Loe innan jag ens hade börjat läsa och visst finns där likheter. Ett helt gäng faktiskt!

Tragikomisk, vänskap in i döden och med skarp samhällskritik inlindad i den allt mer absurda berättelsen som utspelar sig i Ukraina. Viktor är en ung man som drömmer om att bli författare, han skriver i sin ensamhet och har bara sin tama pingvin till sällskap. När han får ett erbjudande om att börja skriva kors, dödsrunor, för en dagstidning i staden så tror han att lyckan vänt. Han ges information om vilka personer han ska skriva om och hans texter blir mycket lyckade, han förnyar genren och betalningen är god. Det är bara ett smärre problem - personerna han skriver om dör under mystiska omständigheter och snart är hans vän också hotad. Han själv, vännens lilla dotter, en kvarterspolis och chefredaktören för tidningen dras med i en katt och råtta-lek som snart nog kan bara ända på ett enda sätt. Med pingvinen och döden.

Snabbläst och både underhållande och smart är min sammanfattning. 

- repris från maj 2013 -

mitt sorts fredagsnöje

Klockan närmar sig sju en vacker majkväll och det är dags för Nuruddin Farah på Litteraturhuset. Elise Karlsson är  den som ska samtala med en av Afrikas mest omtalade författare. Nyligen läste jag hans roman Kartor och det är sannerligen komplex litteratur. Farah berättar att han levde i exil när han skrev trilogin som inleddes med Kartor. Han var närmast besatt med tankarna på sitt forma hemland när han skrev och han tror att det var nödvändig förutsättning för att böckerna skulle bli skrivna. Han berättar att han läst mycket i sitt liv och han har inget mot att låna lite här och där när han skriver så länge han inte blir avslöjad ...

Victory will have hundred fathers and defeat is an orphan 

är ordspråket som är centralt för hela trilogin, och det är både pojken och landet som är föräldralöst. Temat med det föräldralösa barnet och blodlinjerna återkommer i hans böcker och han menar att klanerna och iden om att blodet i släktlinjerna på många sätt skapar konflikter i både familjer och ett land. Han menar att bandet mellan en farfar och en pojke är något som är möjligt, farfadern är inte den patriark som styr utan den manliga förebild som kan förmedla visdom till barnet. 

Kartor spelar stor roll i Kartor och han valde temat utifrån det faktum att en korrekt karta av Afrika först fanns på 60-talet och att den kartan hade ritats av europeiska kolonisatörer med en linjal och inte av de grupper av människor som bott i landet. Gränserna på kartan skapar också gränser mellan människorna i romanen som t ex Askar and Misrat. 

En av frågorna som publiken ställer handlar om språk, vilket språk skriver Farah på egentligen? han berättar att när han började skriva så fanns inget somaliskt skriftspråk och han valde då att skriva på engelska som är det språk som han fått sin utbildning på. I början av 70-talet kom det somaliska skriftspråket och när han då började använda det blev han genast förföljd, han tvingades då att skriva på sina andra språk som är italienska, arabiska och engelska. Eftersom han levt stor del av sitt liv i exil så skriver han mestadels på engelska numer men hans modermål är och förblir somaliska vilket är komplicerat. 

Det han har berättat i sina böcker är inte alltid smickrande för landet och ibland kan han också numer få förvara sin rätt att få skriva och säga det som han tycker och tänker. Han menar att det inte är hans uppgift att tolka och undervisa om hans böcker, det är upp till läsaren och alla läsare har olika erfarenheter som de använder som nycklar till texten. Någon kanske har läst Dante, någon annan Vilhelm Moberg och en tredje Koranen. Alla läser han böcker med olika ingångar och förstår han texter på olika sätt. Vilket som är det rätta sättet är upp till läsaren, som författare bjuder man texten och kanske några enstaka ledtrådar men sen är det meningen att texten skall leva sitt eget liv. 

den sårade pianisten

Jag har lyssnat i en vecka på Maria Ernestams nya roman Den sårade pianisten och jag tror att jag har börjat om eller spolat tillbaks 100 gånger. Så känns det i allafall. Igår lyssnade jag klart och jag känner mig lite ledsen över att jag inte längre är helsåld på Ernestams böcker. Lite sorgset är det att en favoritförfattare liksom inte längre känns något extra.

Tyvärr, det blir nog inga fler böcker lästa för trots att Ernestam låter sina huvudpersoner resa världen runt för att söka sanningen om en älskad moster och både familjehemligheter och annat relationstrassel avhandlas så blir jag mest lite jaha. Okej. Gnistan och berättarglädjen fattas och det blir fyllt med förutsägbarheter. Alldeles för många ord.

Ni andra som läst håller ni med eller säger ni emot?

halva liv - Qaisar Mahmood

Just nu är jag på jakt efter böcker som ger mig nya perspektiv på Sverige och svenskarna. De senaste veckorna har debatten om muslim 2.0 böljat på ledar- och insändarsidor och jag själv arbetar i en multikulturell miljö och förstår mig inte på vårt behov av att kategorisera människor i vi och dom. Det var med den tanken gnagande i bakhuvudet som jag beställde och läste Qaisar Mahmoods debutroman Halva liv.

Och så fick jag mig en något annan historia än väntat. Halva liv är en universell och vackert beskriven berättelse om en son som vakar över sin far. En far som han inte har något vidare relation till och vars traditioner och religiösa nit han närmast upplevt som hyckleri. Sittande vid sin fars sjukbädd inser sonen att den situation i livet som han försatt sig i  gör att han blivit mycket ensam, han får inte träffa sitt barn och ett fängelsestraff väntar. För att kunna vara ärlig och uppriktigt mot sin far så skriver sonen brev, texter som kanske kan var en start på något. Om det nu ens blir möjlighet att lära känna varandra igen.

Vårt undervattenssamtal handlar om våra besvikelser gentemot varandra. Att ni inte förmådde vara den gode fadern, och jag inte den lydige sonen.

Fadern är i hela romanen, av självklarhet, mycket tyst och jag kom att tänka på det klipp som jag sett med Qaisar där han läser upp ett brev från en far till en son. Det känns som att de här texterna hänger ihop och att de passar mycket bra som hjälp till att komma från det där med svart och vitt. Att få perspektiv. Fram för fler gråskalor!

kartor - Nuruddin Farah

I veckan har Göteborg finbesök av den somaliske författaren Nuruddin Farah. Under långhelgen som gick så läste jag hans Kartor  som var för mig en utmanande text på många plan. Jag hade svårt att förstå mig på delar av texten och formen med sina olika berättarperspektiv skymde och stökade till det.

Det här är en uppväxtsskildring från Ogadenprovinsen i Somalia, det är ett konfliktfyllt område som när berättelsen börjar växlar mellan att vara somaliskt och etiopiskt. På denna plats föds den somaliske gossen Askar, hans mor dör vid förlossningen och fadern har omkommit som soldat vid befrielsefronten. Askar tas om hand av Misra och blir mycket bunden, närmast ohälsosamt skulle jag vilja säga, vid den etiopiska tjänstekvinnan som lever i hans farbrors storfamilj. De lever ett traditionellt liv och både kvinnor och barn är fostrade att lyda männen vilket på många vis ter sig provocerande för en modern västerländsk läsare som mig.

Askar är ett mycket brådmoget och intelligent barn som när kriget förvärras skickas till Moghadiscio för att bo hos sin morbror som undervisar på universitetet. Där förstår Askar att livet kan ordnas annorlunda, med hjälp av utbildning så kan kartorna ritas om, de kan beroende på perspektiv och projektion visa på nya sätt att tänka.

För Mogadiscio, och alla andra städer i republiken, är en väg som leder till andra vägar, en väg med ett mål som för en till andra möjligheter.

Det är att göra det lite för enkelt för sig att placera Nuruddin Farah i samma fack som hans samtida afrikanska författarkollegor Chinua Achebe eller Ngugi Wa Thiong'o som beskriver krigets grymheter, kolonialismen och det postkoloniala Afrika. Den här romanen har enligt mig en alldeles särskild ton och en gestaltning som är något helt annorlunda än det jag läst tidigare. Klart mer svårforcerad med drömsekvenser och ett filosofiskt resonerande sida vid sida med kroppsvätskor. Något förvirrande emellanåt. Det som jag tar med mig från den här läsningen är ändå mycket, för mig var det intressant att få konfronteras med ett helt annat sätt att tänka. Jag möter dagligen både barn och vuxna från Somalia och med hjälp av den här romanen förstår jag lite mer, fattar lite mer.

På fredagkväll hoppas jag kunna lyssna till Nuruddin Farah på Litteraturhuset. Det ska bli spännande!

en syster i mitt hus - Linda Olsson

Idag skriver jag om Linda Olssons nya roman inne på Kulturkollo.
Välkommen dit!

vi har schlagervecka - förstås

Veckan inne på Kulturkollo ägnas åt schlager och jag kan inte för mitt liv hoppa över att berätta om min första egna LP. Året var 1974 och jag hade varit mycket duktig hos tandläkaren och jag skulle få välja något som belöning. Utbudet i Alingsås var enormt men jag var mycket bestämd, jag ville ha en skiva. Med tanke på att det bara fanns en liten grå resegrammofon i plast (med huven som togs av och blev högtalare, minns ni?) i vårt hem så var en musik-LP något alldeles extra. Jag minns det precis, hur jag hade vita platåträskor med präglat blommönster och hur jag gick och tryckte Abbas Waterloo mot kroppen. Tänk så många gånger man mimat till låtarna, jag var alltid Anne-Frid, och min favorit på hela skivan var Hasta Mañana. Jag tror minsann att jag fortfarande kan texten utantill. Vilket är ditt bästa schlagerminne? In på Kulturkollo och dela med dig!

bokbubblarna ska snacka hausfrau

- repris från september 2015 - 

Åh vad jag ångrar att jag inte skrev om hausfrau för en månad sedan när jag precis hade läst den. Det är nämmeligen precis en sådan bok som man blir totalt uppfylld av. Känslan av den klaustrofobiska miljön i det schweiziska förortslivet kröp under skinnet och jag var mest förb***ad hela tiden på Anna. Och på Bruno, bankmannen som hon gift sig med. Hon heter Anna, som jag, huvudpersonen i den här romanen. Hon är amerikanska och när hon blev blixtförälskad i Bruno så fann hon sig plötsligt gift i ett främmande land och bosatt några hus från sin svärmor, bredvid kyrkan där svärfar varit präst. Tre barn har det blivit, två pojkar i skolåldern och en liten bebisflicka, och för att hon ska kunna delta mer i samhället så har maken bestämt att Anna ska gå på språkkurs. Hon ska lära tyska, ta sig ur sin passivitet som hemmafru och kort sagt, hon ska rycka upp sig.

Passivitet och passion börjar likadant konstaterar Anna i den här romanen och på tyskakursen möter hon en man som åtminstone för stunden kan få Anna att leva upp. Mötena med honom (och andra älskare) blir ett sätt för Anna att hålla ledan borta, ett annat sätt är sessionerna hos psykoterapeuten. Återkommande stycken i den här romanen handlar om när Anna diskuterar ett särskilt ord med sin terapeut och de avsnitten tycker jag personligen är mycket läsvärda. Där någonstans vaknar språknerden i mig. Likadant när Anna går till sina tyskalektioner och funderar över språket. Det kan se ut såhär:

ALLA DE FEM VANLIGASTE tyska verben är oregelbundna. De följer inget böjningsmöster. Att ha. Att vara tvungen. Att vilja. Att gå. Att vara. Ägande. Tvång. Längtan. Flykt. Existens. Alltsammans begrepp. Och oregelbundet. Verb som är otillräcklighetens kulmen. Livet är förlust. Återkommande, regelmässig förlust. Förlusten följer inte heller något mönster. Man överlever enbart genom att minnas hur. 

Det vilar en känsla av förlust över hela den här romanen och visst kan man gissa att det är något som gjort att Anna hamnat i ett kallt äktenskap i främmande land men Anna är en svårälskad karaktär, jag gillar henne inte. Punkt. Hon är på randen till en kronisk depression, ja visst, men hur självisk får man bli? Man (jag) kan ju bli närmast tokig på hennes sjävcentrerade sätt och särskilt provocerad blir jag av hur hon lämnar sina barn.

presidentens apelsiner - Abbas Khider

Presidentens apelsiner  av Abbas Khider är en skakande och totalt osentimental roman om den unge irakiske pojken Mahdi som mest av allt vill lära sig att föda upp duvor. Han har just tagit studenten och livet ligger framför honom när han råkar befinna sig på fel plats, han misstänks för samröre med motståndsgrupper och fängslas och sätts i fängelse i två år. Tortyr och svält är vardag och när ryktet når fångarna att Saddams födelsedag närmar sig börjar de tro att kanske, kanske ska någon av dem släppas fri. Det som händer är att alla fångarna får var sin apelsin och sällan har jag läst en så drabbande scen.

När USA och dess allierade störtar Saddam frisläpps Mahdi och han flyr sitt land. Mahdis historia är ingen självbiografi men ändå i mångt och mycket Abbas egen berättelse och det är kanske de erfarenheterna som gör den här romanen till något alldeles extra. Han har själv varit fängslad, han har själv flytt och han lever numer i exil i Tyskland. Presidentens apelsiner  är skriven på hans nya språk tyska och kanske har det påverkat texten? Den är skriven på ett enkelt och lättsamt språk så att man nästan lockas att läsa den lite för fort, det är dumt. I den här romanen ryms erfarenheter som jag sällan läser om, erfarenheter som sällan gestaltas och som vi alla behöver läsa om. Maktlösheten som politisk fånge, befrielse och flykt mot en okänd framtid och berättelsen om en ung man som överlever tack vare de dikter han kan läsa på sin cellvägg.

Nu finns den alltså översatt till svenska av Ingrid Kampås och så sent som idag kunde man läsa ett fint reportage om Abbas Khider i SvD. Läs!

livet en långhelg

och en uppsats inskickad. Sånt kan det vara. Gött! 

temat är i utkanten och romanen heter flykten

Repris från januari: 

Några dagar i södra Spanien är till ända och i mina öron har jag haft uppläsningen av Flykten.
Jesus Carrasco har skrivit en roman som samtidigt är mycket aktuell och en klassisk berättelse om vandring mot frihet och överlevnad. Pojken rymmer från sin familj och naturen i det landskap där han färdas sätter honom på svåra prov. Vad är mänskligt i en situation där det handlar om att leva ännu några timmar?

Jag hörde ett samtal mellan Carrasco och Toibin under Stockholm literature och jag skrev då:

Carrasco beskriver sitt skrivande som att han tar en rå skinka som han saltar och torkar så att smakerna förtätas. 

Nu kan jag se hur de båda författarnas texter samtalar med varandra. I Toibins En lång vinter är det snön och kylan i de spanska bergen som skapar känslan av annalkande katastrof, i Carrascos roman är det torkan på slätten och den heta solen som bildar ram. Pojken möter på sin rymning en herde med åsna, getter och en hund och de bildar karaktärerna i det här dramat. Med många referenser till de nytestamentliga berättelserna beskrivs hur pojken och den gamle herden måste försöka att hjälpas åt att leva. Hur bevarar man sin mänsklighet i omänskliga förhållanden? Vilket offer är rimligt? Vem ska leva, vem ska dö?

Den här romanen har av många jämförts med Vägen och det var det som avskräckte mig en smula. Jag är inte jätteförtjust i dystopier, nu gjorde resan till Spanien att jag läste ändå. På biltur genom det torra och öde landskapet i södra Spaniens bergstrakter och över dammiga slätter så kan jag så enkelt leva mig in i de val och de umbäranden som krävs av den lilla skaran på flykt från det som anses vara civilisation. Jag är jag glad för att jag läst, det är en mycket välskriven och drabbande roman som frågar oss om vad det är som gör människan till människa.