Entry Island - Peter May är här igen!

 Entry Island är ännu en kriminalhistoria fåra peter May som utspelar sig på en isolerad ö ute i havet. Den här gången är det Entry Island, utanför Kanadas kust som är spelplatsen för ett mord. Det är bygdens store man som mördats, genast blir hans folkskygga hustru misstänkt och från Montreal skickas ett polisteam som skall utreda. Kommissarie Sime Mackenzie tar sig ut till ön för att försöka reda ut vad som hänt. Han får genast en känsla av att det är mer komplicerat än vad det först verkar och hans utredning knyter an till immigrationen till Kanada en gång för länge sedan. En liten sväng får vi följa med till Skottland i historisk tid då Simes förfäder är skotska och den historiska delen gillar jag mycket.

Vad kan man säga utan att avslöja för mycket, bra och underhållande läsning helt kalt men det är inte Svarthuset. Nej, det är det inte.

alla hjältar blir förlåtna - en roman om London, andra världskriget och tre unga människor

Alla hjältar blir förlåtna är den tredje romanen som jag läser skriven av Chris Cleave och man kan inte anklaga honom för att upprepa sig. Den första jag läste var Little Bee som handlade om en nutida flyktinghistoria med nigeriansk ung kvinna i huvudrollen, bok nummer två Guld handlade om ett gift par med ett cancersjukt barn som var besatta av tävlingscykling och nu kommer en historisk roman från andravärldskrigets London. Det som de alla har gemensamt är att de delvis utspelar sig i Storbritannien och att de blandar snabba, rappa repliker med ett allvarligt innehåll. Livet som flykting, ett dödssjukt barn följs här upp med berättelsen om den unga generation som blev vuxna mitt under brinnande krig.

Vi får följa den unga societetsflickan Mary som på krigets första dag anmäler sig frivillig, hon tror att hon ska bli spion eller något annat spännande men hamnar som lärare för alla de barn som inte kan evakueras från London. Hon möter där Tom, skolinspektör och de blir handlöst förälskade. Toms vän Alistair har tagit värvning och när han kommer hem på permission så blir inser han att han också faller för den vackra, egensinniga Mary. Så långt en kärleksroman men det som gör den här läsningen intressantare än det är humor, dialogerna är skrivna med den där hurtiga Jolly Good-tonen som är så typisk brittisk. Utöver det så är skildringen av hur kriget löser upp de vattentäta skott som tidigare funnits i klassamhällets England spännande läsning. Där finns också en del i romanen som tar oss med till Malta, Alistair är förlagd där och jag får läsa något nytt (vilket inte är så vanligt i romaner från kriget).  Blitzenkrigets fasor är skildrade på ett sätt som berör och det är ju lite orättvist för Chris Cleave eftersom han i mitt sinne jämförs med Kate Atkinson. Då räcker han inte hela vägen fram, Liv efter Liv och En gud i spillror är ju exceptionellt bra litteratur. Alla hjältar är förlåtna är mer en fin roman - vilket inte alls är dumt. 

avskedsfesten - Anna Fredriksson

Avskedsfesten ställer frågan om det finns några lyckliga skilsmässor. Rebecca och Jacob har efter 26 år tillsammans bestämt sig för att deras uppbrott skall bli just det: en lycklig skilsmässa. På den traditionella svamphelgen med vännerna så berättar de sin nyhet och Rebecca tycker att helgen kan bli ett bra tillfälle att fira just det. Vännerna tar det hela inte lika lätt och helgen blir inte som de hade planerat. Romanen börjar och slutar i just den här svamputflyktshelgen och däremellan får man följa Rebeccas liv under ett år.

26 års förhållande är inte så enkelt som det först verkade att bryta upp från. Rebecca flyttar till en liten lägenhet, Jacob hittar snart en ny kvinna och barnen har ett eget liv. Det spännande projektet med att själv producera en film medför en ekonomisk press som blir kännbar när man är ensam om alla utgifter och umgänget med vännerna upphör. Rebecca är mitt i livet och måste hitta ett nytt sätt att leva, en utmaning som heter duga. 

Anna Fredriksson är riktigt bra på att beskriva de där vardagsscenarierna som så många kan känna igen sig i. I Sommarhuset var det syskonskaran och sommarstugan, Lyckostigen handlar om livet med barn varannan vecka,  i Augustiresan är tjejgänget på cykelutflykt, i Tisdagsklubben möter vi den nyblivna änkan och nu är det skilsmässan mitt i livet. Fokus är hela tiden på relationer och jag tycker att Fredriksson gör det så bra! Hon hittar de där händelserna, de där samtalen och de där "mitt i samtiden"-markörerna som gör att man tror på berättelsen. Lättläst, välskrivet och mycket igenkänning. Hennes roman Sommarhuset har jag tipsat många av mina vänner om och nu blir det till att tipsa igen, Avskedsfesten är minst lika bra!

vi skriver mer om Mo

Då var det dags att posta ett inlägg om arbetet med Mo igen. Vi fortsätter att arbeta med skrivandet och den här gången har Mo fått två kompisar - en apa och ett lejon. Vi tränade på ordbilderna jag, du, vi, kan och och. Sedan skrev en liten bok om vad Mo och hans kompisar kan. Alla på sin nivå :-)

boksmälla och en tävling!

Jag slutar inte le när jag tänker på den magiska timme vi fick uppleva igår i R3. En del av samtalet har jag rapporterat om på Kulturkollo  dessutom kan man där idag vara med och tävla om signerade böcker. In och tävla, Ru och Vi ligger här på mitt skrivbord och bara väntar på en vinnare!

fabulöst!

Jag håller just på och återhämtar mig - bokpratet med Kim Thüy var bara helt magiskt! Har en entimmas ljudinspelning och det blir ett inlägg på Kulturkollo imorgon. Hoppas jag. Om jag lyckas samla ihop mig! 

kvällsskiftet

Feelgoodmingel med fantastiska gäster och härlig stämning, god middag med #boblmaf och sen hemgång. Så slutade dag tre. Nattskiftet har som tur är andra i kollokollektivet :-)

sitter kanske styrkan i håret? Sofi Oksanen

Berättelsen om Norma började som en idé som var ett roligt infall, en samtida Rapunzel som skulle bli en novell. Den växte och blev en samtidsroman och just att skriva om samtiden kan vara mycket svårt. Det som är aktuellt just nu kanske inte känns lika relevant om några år, det är på sätt och vis lättare att skriva om historia. Det var en utmaning att skriva samtida och Sofi Oksanen är nu glad över att hon antog den. 

Ett tema i romanen är skönhet och hårindustri och de senaste åren har hårindustrin växt, människor kan köpa det som de vill ha på internet. TV och dokusåpor har påverkat människors förväntningar om hur hår ska se ut och det finns egentligen ingen lagstiftning som reglerar handel med hår. Det var ett spännande område att utforska, varifrån kommer håret? Det ställer etiska frågor om hur man utnyttjar de som låter sitt hår växa och sedan säljer det, pengarna hamnar inte i deras fickor. Oksanen vill medvetet inte ha med sex-trafficking i just den här romanen eftersom hon skrivit om det förut men det handlar om att utnyttja den kvinnliga kroppen. 

Spänningsdelen i romanen är ett spår som Oksanen hade roligt när hon skrev och frisörsalonger är ett tacksamt ställe att skildra. Det är ett privat och offentligt rum på samma gång, det är ett ställe för förtroenden och ett ganska intimt ställe. Intresset för skönhet och skönhetsideal har länge varit Oksanens, hon ser på konst och undersöker de kulturella idealen som gäller för olika tider. Långt och starkt hår har i långeliga tider varit en symbol för kvinnlighet och fertilitet. Det handlar också om hur man idag i vissa länder kan välja vilken biologi, vilka gener om man vill skicka vidare in i framtiden. 

I finsk litteratur härskar realismen och det var roligt för Oksanen att utmana med magisk realism, Norma har ett hår som växer onaturligt fort och som kan känna in andra människors känslor, och det blev något annat till skillnad från de historiska romanerna som hon skrivit tidigare. Vad som kommer härnäst vet hon inte men det senaste har hon skrivit för scener. Pjäser och libretto för en opera är uppfriskande att skriva mellan de stora romanbyggena. Nya idéer kan komma från många olika håll, när man hittar något eller hör om något intressant så lägger det sig i minnet, sen så vet man inte riktigt om det blir använt. På nätterna är det tyst och lätt att skriva, ingen som stör och då får Oksanen arbetsro. 

Oksanen tycks återkomma till sorgliga familjehistorier, familjen är en spännande enhet att utforska. Där finns inte några jämlika relationer i Oksanens böcker, de är helt enkelt inte tillräckligt intressanta att skriva om även om Oksanen själv tror på jämlikhet. I romanen försöker modern skydda Norma från det verkliga livet genom att vara överbeskyddande, hon vill inte att dottern ska ses som ett freak. Genom att beskydda henne har hon också berövat henne att bli riktigt vuxen och ta ansvar. När Norma undersöker sin mammas död så upptäcker hon okända sidor hos sin mor och det blir inte enkelt. Hur dog hon egentligen? 

riktiga Elsie - vägen till ett författarskap

Om någon ska skriva om mitt liv så ska det vara jag, säger Elsie Johansson. Det här projektet med att skriva självbiografiskt har varit svårt för Elsie Johansson för sanning är ju subjektivt, hon ville få berätta sina tankar och många har svarat på hennes anrop. Hon har många läsare som kontaktar henne och vill berätta om sitt liv.

Fanns det egentligen en nytta med att skriva en bok? Elsie tänker att hon känner sig född till författande och det finns egentligen inget anlag för författande i familjen. Även om hennes mor var en kreativ person som lekte, spelade teater med sin mamman, de var ensamma i stugan, så fanns inte böcker där. De två var utlämnade till varandra, Liss-Elsie blev präglad av den uppväxten. Hennes föräldrar tänkte inte på studier men lärarna på småskolan där hon gick övertalade hennes föräldrar att få pröva till läroverket. Föräldrarnas äktenskap var komplicerat och de personer som varit viktiga för författarskapet har blivit stommen i den här berättelsen. Hon har riktat upp bygget runt dem och kärleken är det svåraste att skriva om. Det är sårbart att älska till 100 % och numer lever Elsie med Tore och har vågat satsa. Hennes mors äktenskap där man höll ihop trots att kärleken var slut har säkert påverkat henne, det var lång väg till skilsmässan. Elsie tackar livet med sina utmaningar som gjort henne till författare. 

Der som var svårast av allt var att skriva om det komplicerade äktenskapet. Hon ville inte hänga ut någon men eftersom äktenskapet var så centralt på hennes väg till författarskapet så behövde det vara ned. Genom livet och genom texten följer olika bilder med och bildspråket är viktigt för Elsie som hjälp att gå in i minnen.

Jag har lyssnat på Elsie när hon läser sin bok som ljudbok. Det är magiskt! 

En mer uttömmande text om boken hittar man här. 

ständigt på flykt i tanken - Kim Thüy

Yukiko Duke och Kim Thüy - vilket par! Båda är språknördar och synnerligen intresserade av ordet och Kim berättar hur detaljerna är viktiga i hennes liv. Efter en inledning där man funderar på olika typer av kyssar och Kim är fascinerad av det svenska ordet långtradare ... så hamnar hon ganska snart i det mycket allvarliga temana flykt och exil. Hon fokuserar ofta på saker som inte andra ser och ibland kan man tycka att det är fel, eller är det rätt? I hennes böcker är detaljerna, som hon upplevt dem, viktiga. Thüy berättar att hon flydde som 10-åring i en båt, och känslan av att himmel och hav är ett och rädslan var där samtidigt som hon inte riktigt var vuxen nog att förstå. Ända sedan tiden i flyktingläger i Malaysia har Thüy haft ett särskilt förhållande till vatten. Vatten var något som man sparade på, att ta en dusch kan kännas som semester. Där fanns inga toaletter och än idag är just toaletter något som är trauma. Hon berättar om hur flyktingen Kim fortfarande finns, hon lyssnar på många flyktingars historier och fortsätter ständigt att berätta. Många flyktingar vill inte se bakåt, de vill leva i nuet och därför pratar man kanske inte om det som man lämnat. Den vietnamesiska historien är så komplicerad och man vill lämna det därhän, man vill bara framåt. Det är något som också är Vi s berättelse. Som flykting har man berövats sin historia och man har ingen aning om sin framtid, det kan också vara så att man är flykting i sitt eget land. Så skedde i Vietnam under tiden efter krigets slut, där var något nytt som var på väg att formas men ännu inte klart. Tystnaden blev central, ingen musik, ingen radio utom propaganda, ingen ville tala med någon för kanske kunde man ange någon oavsiktligt. 

Vad kommer härnäst? Thuy känner ett ansvar och har förmånen att berätta de vietnamesiska berättelserna, fortfarande är det censurerat det som skrivs i Vietnam. Hennes böcker finns på vietnamesiska men inte i Vietnam. Imorgon ska vi få bokcirkla Kims senaste roman tillsammans med henne. Vilken fullkomlig lycka!

Jag har skrivit om Vi här!

den livsfarliga litteraturen och den livliga fantasin - dreamteamet spekulerar

Klas Östergren, Kristoffer Leandoer och Therese Bohman modererat av Åsa Beckman - det kan man kalla dreamteam!

Vilken bok har ni läst som väckte något farligt hos er? Leandoer läste Lolita som ung och det tog lång tid att hämta sig från, Bohman läste Sidney Sheldon och andra böcker om sex alldeles för tidigt. Östergren valde Landet från ingenstans av Elsa Beskow. Det var en berättelse som var mind-blowing och blev början till författarskapet, fantasins oerhörda kraft. På sextiotalet fanns det pin-up tidningar och de erotiska novellerna lockade. Erotik kan vara en ingång till litteraturen och Leandoer påminner om att det som är lite förbjudet lockar. Tips till läsrörelsen? 

Läsning vänder sig till den som är ensam, det är en osocial aktivitet men det är också en plats för identifikation. Litteraturen är förlorarens arena menar Östergren och då är konst och kultur ett sätt att hantera det. Fantasi som krävs för att läsa och skriva ligger nära dårskapen och det är den riktade koncentrationen som läser och skriver kräver styrka. Boken är ett magiskt objekt och skillnaden mellan dårskap och författarskap är hårfin. 

Kan man skada någon som man just läst en bok av? För att kunna skada någon så måste man kanske göra dem till främlingar och läsning kräver att man släpper in en parasit i huvudet, mellan författare och läsare finns en kontrakt. Man blir besatt av en människans tankar, en kärleksfull underkastelse. Författarens blod och liv finns bara i läsarens välvilja att tillgodogöra sig innehållet, menar Östergren. Therese undrar om det finns något slags agenda om att boken är uppbyggliga, visst kan man läsa med många olika känslor och investera i läsningen annars faller det platt.  

Bohman påminner om känslan av att läsaren är betraktaren och sedan ha självkänsla nog för att vilja uttrycka sin bild av världen. För länge sedan uttryckte litteraturen det som alla tänkte men numer så är det den enskilda rösten som måste leva. Vad alla tycker är inte längre lika intressant. Beckman pratade om begreppet "readers high" där de som läser kan utveckla ett beroende som kan leda till abstinens. Bohman tycker att läsandet och skrivandet kan jämföras, det där att man glömmer tid och rum. Kinderna blossar och man undrar vart tiden tig vägen. Leandoer jämför litteraturen med leken, det är ett friutrymme. 

Samtidigt menar Östergren att man måste ha någon slags överenskommelse om vad som är verkligt, om alla bara skrev fantasihistorier så skulle man inte ha något att förhålla sig till. Litteraturen kan vara det som medierar mellan verkligheten och fantasin, som en garderob som leder till Narnia eller någon annanstans. Kanske till landet Ingenstans. 

prisutdelning av årets bok

Bubbel och snittar för att fira att folkets pris har utsetts! Utfallet blev tydligt, boken ska tilltala en bred läsekrets och vara utgiven i Sverige. Det har blivit ett tydligt resultat där vinnaren fått dubbelt så många röster som tvåan. 

På tredje plats kom Gånglåt, på andra plats kom Arvet efter dig. Vinnare blev Det är något som inte stämmer av Martina Haag. 

intellektuellt liv under diktaturen - Herta Müller i samtal med SvanteWeyler

Svante Weyler samtalar med nobelpristagaren Herta Müller om hennes nya bok Mitt fosterland var en äppelkärna. Den är en Systematisk genomgång av livet kontra litteraturen och det var ett mödosamt arbete att ställa samman. Många minnen var svåra att tänka på och den lilla byn där Müller växte upp var i den tysktalande delen av Rumänien. Den var mycket traditionell och liten by med 300 personer, alla kände alla och det fanns en hierarki. Kvinnorna bar folkdräkt och flätor. Efter andra världskriget ändrades just det eftersom de som suttit i arbetsläger hade fått sina huvuden rakade. Det blev ett tydlig skiljedelare mellan de som deporterades och de som var kvar. I min föreställningsvärld var den likadan under 300 år och inget ändrades. Det var en minoritetens universum och det blev för mig en mörk värld. Att vara tysk i Rumänien efter det andra världskriget var speciellt, de var en minoritet och det var problematiskt. Allt blev politiserat, den ungerska och tyska minoriteterna i Rumänien hade varit tyskvänliga men senare vältrades skulden över på minoriteterna, det blev en skuldcirkel som de hamnade i. När Müller lämnade byn och själv började bilda sig en uppfattning så hade hon svårt för att tala med sin far som var övertygad nazist, hon tyckte att det var en svår situation. Müllers mor satt 5 år i arbetsläger och när hon återvände till byn träffade hon fadern som hade förlorat sin fästmö, de försökte tillsammans skapa någon slags normalitet. Som barn fick hon ofta stryk, modern hade svaga nerver och många händelser var sådant som hänt i lägren, i familjen tänkte hon ofta att modern var mycket gammal trots hon var ung. Blev ni författare för att ni hade just den här uppväxten?

Vem vet? Jag vet inte, jag ville aldrig bli författare. Jag hade inga böcker läst som barn, jag började skriva och läsa för att ha något att förhålla mig till och jag ville veta hur livet var. När det blev trångt i diktaturen så blev jag trakasserad på fabriken där jag arbetade. Jag började skriva för att få ett utlopp, det är inte lätt att förstå hur det gick till. 

poetens blick på den arabiska kulturen

Jag gillar Cecilia Uddens rapportering från Mellanöstern och när hon nu modererar ett samtal så är jag på plats. Den som hon samtalar med är den syriske poeten Adonis som är aktuell med en ny bok om Islam. På plats är också psykoanalytikern Houria Abdeloyahed. I sin bok skriver Adonis att det finns bara ett Islam, vad menar du med det?

Jag vet, vi vet att det finns ett stort missförstånd i det att tolka Islam idag. Precis som i kristendomen som har olika samfund så har Islam sina olika grenar. När man talar om Det svenska samhället så är inte ett religiöst samhälle. I de islamska samhällena borde man ha samma rätt att leva i ett sekulärt samhälle och kvinnan borde ha samma rättigheter varthän man bor.  Så är inte fallet nu, i vissa länder har kvinnor inte ens rätt att köra bil och man har inte på 1500 år lyckats att bygga ett muslimskt civilsamhälle. Man använder islams namn för att behålla det ojämlika samhället där minoriteter, kvinnor och alla kan vara fria. Individens lojalitet skall vara mot lagen och inte mot klanen eller religionen. Just nu är det en wahabism-rörelse som dominerar islam i världen och de är de fundamentalistiska rörelserna som IS är sprungna ur det. Det är beklagligt att Europa och USA stöder detta på grund av olja, gas och annat. Vi förväntade oss att de intelligenta i västvärlden skulle stödja utvecklingen mot demokrati. Min bok mot denna islam som är präglad av våld är en protest mot detta. 

Abdeloyahed menar att Islam bygger på texten i Koranen, fatwas t ex mot kvinnor kan uttalas och spridas på internet. Om man nu säger att det bara finns ett Islam så blir ju IS religionens uttolkare, de våldsamma vinner utrymmet. Adonis menar att det är maktstrukturer och samhälleliga instutitioner som de skriver om och att de ska vara sekulära. Vi kallar till en annorlunda läsning av Koranen där människan är fri och där religion skall vara individens sak och inte samhällets. 

Adonis har under många år varit aktuell för Nobelpriset och Udden sitter varje oktober och väntar på samtalet där hon ska kommentera priset. Nu har troligen Adonis skrivit en så politiskt laddad bok så samtalet lär dröja. Eller? 

Alla har glömt, men inte jag

Vid litteraturscenen kan man sitta och njuta av ett pärlband svenska författare som berättar om sina böcker och sitt skrivande. Just nu Annelie Jordahl på författarförbundets scen. Hennes nya roman heter Hundarna i lafayette och huvudpersonen är en kärv, sur och arg änka som bor på landsbygden. Hon är en komplex person och hon bearbetar sin sorg efter mannen genom att föra en dödsbok. Jordahl berättar att hon inspirerats av Rapport från en skurhink med en arbetarkvinna som sitter mitt i världen samtidigt som hon bor ensligt på landet. Hon vill göra de osynliga synliga och hon vill att också arbetare ska räknas, synas.

dagen börjar med bloggfrukost

Ett gäng författare med Jonathan Stroud i spetsen presenteras av Lotta Olsson. Elisabeth Östnäs berättar om sina böcker om kungadottern Turid. Böckerna är ganska våldsamma, kan det bli för mycket för de unga läsarna? Hon vill skildra det brutala delarna från vikingatiden för att inte romantisera tiden, samtidigt som man kanske kan distansera sig eftersom den utspelar sig för 1000 år sedan. Religionen är också en viktig del av boken och Elisabeth är religionshistorier och vill gärna ha med det i sin roman. Charlotte Cederlunds böcker utspelar sig i Sapmi och hon ville skildra en del av Sverige som hon själv inte visste så mycket om. Kylan och klimatet är delar av miljön och hon ville undersöka det svenska ursprunget, hon låter en 16-årig tjej flytta till Vittangi och uppleva mötet med en ny kultur och natur. 

Torsten Bengtssons nya bok kom från en ide från ett radioprogram, de efterlyste Sveriges läskigaste plats. Det var enligt programmet en gångtunnel i Malmö med en skola på ena sidan. huvudpersonerna är tvillingarna Anton och Olof. På väg till skolan så går man genom tunneln och iden till att ha tvillingar i huvudrollen kom från att Torstens far var tvilling och när hans bror dog så saknade han honom hela livet. Boken är en kvävande skildring av sorgen när en av de unga pojkarna dör. Sandra Beijers bok handlar också om saknad, tjejen har blivit dumpad och hon försöker hantera det. Sandra gillar att grotta in dig i det som är svårt och en fara kan vara att befinna sig i den riktiga världen. Är det lättare att skriva om man skriver om en fantasivärld? En av årets bästa ungdomsböcker är Christina Lindströms Jack, den baserar sig på killar ur en gymnasieklass som hon mött. Han är skolans kung och maktspelet skildras både med humor och svärta. Humor är ett sätt att fly från vardagen och även om boken utspelar sig i den riktiga realiatiska världen så skapar humorn en annan värld att gå in i. Maria T har byggt upp en feministisk fantasyvärld i sina romaner, kvinnor som inte har makt över sina liv och hur de försöker att överleva i en sådan värld. Strouds böcker är också om makt, i hans böcker kan bara barnen se spöken och gastar och förväntas bekämpa dem. De vuxna kan inte ens se, barnen är de som tar in och kan kommunicera. De har möjligheten att se men har ändå inte makt att vara självständiga eftersom vuxenvärlden styr. Hans tre barn är de enda som inte är styrda av vuxenvärlden och de blir de som måste bli hjältar. Genom samarbete och påhittighet kan de bli starka, att hantera världen och lära av historien. 

måste allt vara begripligt?

En av de finaste barnboksförfattarna som Sverige har är enligt min mening Ulf Stark och seminariet med honom, Linda Bondestam och Janina Orlov var givet att lyssna på. 

De pratade om den fina diktboken Djur som ingen sett utom vi. Ursprungsiden kom från Linda som ville att Ulf skulle sätta text till alla de bilder på nyupptäckta djur i världen som hon ville måla. Ulfs korta texter i diktform gör att det finns utrymme för den som ska göra bilden och är den bra så fortsätter dikten i huvudet på läsaren. Eskalopen, kakakerna och bipolaren är några av djuren vi möter och Linda berättar att hennes tanke var att det hela skulle likna en gammal illustrerad naturhistorisk bok om djur, när hon satt på museer för att teckna djur så tyckte hon att det var tråkigt. Istället började hon titta på besökarna och teckna deras andar. Djuren kan ses som människohandlare i djurkropp. 

Bästiarium är Ulfs namn på samlingen av dikterna, och Ulf skrev texterna utan att ha sett illustrationerna och ibland blev han rejält överraskad. Linda och Ulf har jobbat ihop i flera böcker men de fortsätter att överraska varandra och jag blir helt betagen av de humoristiska och kluriga texterna. Underbara texter, underbara bilder. Vill äga! 

Nästa projekt kan bli en bok med dödsannonser, dikter om livets slut. Passar det ens in i barnlitteraturen? De strävar båda att göra böcker för alla åldrar och att bilderböckerna skall vara konstupplevelser för alla åldrar. 

jomen, den kommer i år också!

Nu är jag på plats och startar med att lyssna på Jennifer Clement - hennes bok om flickorna i Mexico är fantastisk. Nu är hon här som ordförande i internationella PEN. Scenen är yttrandefrihetens monter. 

 

Häng med på min mässa! Jag hoppas kunna dra iväg ett inlägg här både nu och då under de kommande fyra dagarna. Kika in och följ mig gärna på instagram och twitter också:

https://www.instagram.com/ochdagarnagr/
eller kanske på twitter: https://twitter.com/Annaodagarnagr

baserad på en sann historia - sanning eller konka?

Oj, oj, oj! Nu har jag läst klart den absolut fenomenala nya romanen från Delphine de Vigan och hade de inte varit så att jag ska lyssna till henne på mässan i morgon så hade jag väntat lite med att skriva den här texten. Baserad på en sann historia är en sån där bok som förtjänar en ordentligt skriven text och inte bara några korta rader men vad göra?

Idag drar mässan igång och det är inte utan att jag undrar hur Delphine de Vigan känner inför att komma till Göteborg. Romanen börjar nämligen med att Vigan (eller författaren i romanen om man ska vara noga) nästan flyr från mässan i Paris och undrar om det faktum att hon inte hinner och orkar signera allas böcker ska leda till att läsarna inte längre älskar henne? Precis som Vigan själv (Ingenting kan hindra natten skriver jag om här) så har författaren i boken skrivit en utlämnande roman om sin mor, den kända moderns sjukdom blottläggs och boken blir en bestseller. Vad ska nu författaren hunna skriva som leder vidare tillbaka till fiktionen, bort från autofiktionen?

Romanen börjar mycket starkt med beskrivningen av den vilsna författarinnan som utöver att hon inte riktigt vet vad hon ska skriva om, eller om hon ens kan skriva något längre dessutom skickar ut sina två barn i livet. De lämnar boet, särbon reser långt bort i sitt jobb och då finns plötsligt en kvinna där som blir författarens bekant, sedermera väninna, nära vän. Väninnan är spökskrivare och har för vana att komma människor på livet för att sedan skriva deras biografier och det är ett element som Vigan använder snyggt genom romanen. Vad väljer man att berätta och vad är då sanningen? Snart dominerar den här nya väninnan hela författarens liv och det hela är skildrat med ett fantastiskt snyggt språk och en dramaturgi som håller en i järngrepp. Jag som läser fattar snart vartåt det barkar och man vill bara hejda hela förloppet. Huuvva!

Den här mycket läskigt beskrivna stalkern påminner mig om en annan fransk roman som jag läste för några år sedan med en spökskrivare i huvudrollen som heter Colombes granne av Tatiana de Rosnay - de båda böckerna har lite samma känsla och de är båda så väldigt franska. Lite kittlande är det också att Delphine de Vigan skriver som om att det här faktiskt är sant, det här har faktiskt hänt. Hon övertygar läsaren gång på gång samtidigt som hela storyn är så totalt osannolik vilket gör att jag känner mig lekt med som läsare, lite skojar hon med mig och samtidigt så är hon en mästare på att manipulera mig. Jag har inte läst på och gjort min research ordentligt men visst är det läge att fråga Vigan: sanning eller konka? Fiktion eller autofiktion, spelar det någon roll?

En mycket skicklig författare är Delphine de Vigan vilket som. En av de bärande teman i boken är just skrivande och hur en författare kan bli alldeles uppäten och närmast paralyserad av en sådan succé som en bestseller är. Författare idag är ju varumärken och mässor och uppläsningar, signeringar och intervjuer är självklar del av säljandes av en bok. Författaren i romanen är inte särskilt road, undrar som sagt om Vigan själv känner sig bekväm?

Kanske får jag svar imorgon - då ska jag lyssna på henne på mässan!

laddar lite innan ...

Alltså! Jag brukar, brukar blogga som en tok såhär dagarna innan årets bokfest men sena jobbkvällar och annat har gjort att jag ligger lågt. Utmaningen på Kulturkollo handlar om hur man peppar och preppar inför mässan. Jag har köpt viner till härlig middag, hämtat kartonger med böcker som ska bli mingelgåvor och köpt ett par nya kängor. Imorgon klipper kag luggen och sen så ska väl preppen vara klar. Peppen är oändlig! 

Dagens brevlådefångst ska jag gotta mig åt nu - dags för Vi läser. 

riktiga Elsie - älskade Elsie

Nu har jag spenderat mer än 10 timmar i sällskap med Elsie Johansson och tänk att man kan få möjlighet att lyssna på hennes egen röst i inläsningen, det är en fantastisk upplevelse! Att Elsie Johansson, 85 år gammal dessutom aviserat att hon ska vara med på ett antal programpunkter på mässan är en ynnest. Lyssna på hennes kloka resonemang, och läs hennes böcker! Trilogin om Nancy är underbar och en skildring av en tid som vi moderna människor nästan förträngt. Fattigsamhället med närmast livegna statare, bostäder utan vatten eller avlopp, livet före folkhemmet och standardhöjningen som kom först efter kriget. Trots att Elsie Johansson i sin självbiografi Riktiga Elsie med bestämdhet hävdar att Nancy - det är inte jag så finns där många beröringspunkter mellan Tåpelles Nancy och Elsie.

Det är tankarna om sin barndom och ungdomsår (som tar slut när hon är 16 och har träffat mannen Bruno), hur det har påverkat hennes skrivande som är det jag uppskattar allra mest i hennes senaste (sista?) bok. På många sätt känns hela texten som ett slags bokslut, både bokstavligt och symboliskt. Vevgrammofonen som fick ge titeln till Elsies allra första diktsamling packas ned i kistan från barndomshemmet och locket stängs en sista gång. Elsie vill berätta sin historia på sitt vis och som hon gör det!

Hon trollbinder från första sidan till den sista och jag som läser blir både upprörd och rörd, förbannad och stärkt genom att lyssna till hennes väg till författarskapet. Särskilt rörande är styckena som beskriver hennes kärlek till sin nya man, där finns den sorts kärlek som bara strålar ut från sidorna och särskilt upprörande är livet tillsammans med Bruno. Ett starkt tema genom hela boken är förstås skrivandet och hon beskriver hur hon brottats med vad som skall vara med, vad ska utelämnas? Om man ska skriva sanningen, ska man då ta med allt? Jag kan förstå att kapitlen om Bruno varit helt utmattande att skriva samtidigt som de är helt centrala för att forma den unga Elsie till den vuxna kvinna hon blir. Skickligt minns Elsie Johansson och genom att belysa vissa händelser in i minsta detalj och andra i stora drag så skapas dynamik i texten. Hon använder sig ofta av bildminnen som hon beskriver och bilden av den unga flickan som står med ribbstolen i ryggen och bommen framför sig glömmer man aldrig. Man måste vara modig och våga, även om det är skrämmande.

Det är på många vis en mycket naken bok som Elsie Johansson skrivit som skänker både mod och melankoli. En slags allmän sorg vilar över mig när jag genom Elsies berättelse upplever hur det var att växa upp i fattigsverige på 30-talet och känslan av att vara eljest i en trakt full av bönder och missionsförbundare känner jag väl igen. Kärleken till läsande och studier fast hemmet var tomt på böcker, den känslan känner jag också igen, och jag är så tacksam över att det finns människor som med ett så bildrikt och lättförståeligt språk kan berätta.

Jag läste Sagas bok  samma vecka som min pappa gick bort och skrev då om den, där finns mycket i den och i Riktiga Elsie som väcker minnen från min uppväxt och får mig att tänka på min farmor och mormor och de liv som de upplevde på landsbygden i Västergötland. Tack älskade Elsie för det!

idag kan du läsa en intervju med Tove Alsterdal!

På kulturkollo har jag intervjuat Tove Alsterdal
om hennes sensate bok Vänd dig inte om. Kika in! 

med Albert i baksätet - en underhållande skröna om man är på humör

Med Albert i baksätet var en såndär bok som jag bara trillade på, klick ned i appen for den och nu när jag lyssnat klart så lämnar den mig med lite blandade känslor.

USA på trettiotalet var nog det i säljtexten på Storytel som lockade mig. Det här är en skruvad skröna om hur författarens far Homer och hans unga fru Elsie far med en bedagad Buick genom halva USA med en alligator i baksätet. Tänk er en sorts odyssé genom ett land drabbat av den stora depressionen där huvudpersonerna råkar ut för än det ena än det andra, ganska osannolikt om man är lite realistiskt lagd (vilket man är). Bankrån, basebollmatcher, filminspelningar, miljonarv och en liftande John Steinbeck dyker upp bland annat. Homer och Elsie och Albert hamnar i situationer och miljöer som speglar tiden och landet och som gör att författaren kan krydda den här road-trippen och göra den till en kommentar till den tidens Amerika.

Äventyrligt, slap-stick och ganska otroliga vändningar gör att det här blir en roman som jag slö-lyssnar på. Jag blir underhållen, jag kommer att tänka på Forrest Gump emellanåt och tänker att det är lite synd att författaren paketerat den här riktigt bra historien så att den blir närmast tramsig. Synd, egentligen var det ju en mycket bra idé. Kanske är det så att det här är "en nästan sann historia" och kanske hade den passat bäst att fortsätta berättas på släktmiddagarna? Just en sån där berättelse är det, en sån där historia som förbättras en aning för varje gång man hör den tills man inte egentligen vet vad som är sanning och vad som är rena fantasier för att krydda upp och spetsa till. Den blev änna för bra för mig, just nu och just idag i vart fall.

passa på - vinn ett seminariekort

På Kulturkollo har vi förfest hela veckan och här är det allt annat än party. Jag har varit väldigt låg på energi och bara det mest nödvändiga har orkats med. Idag blev det ändå dammsugning och nu ett kort inlägg här på bloggen så visst finns det hopp om en mysig mässa. 

För alla som tänker komma till Göteborg så hoppas jag att ni besöker Kulturkollo i R3, där har vi öppet hus och dessutom ordnar vi fina mingel OCH ett fantastiskt boksamtal. Jag längtar. Om man är lite snabb och är med på Kulturkollos utmaning den här veckan så kan man också vinna ett fyradagars seminariekort (det mina vänner är ett guldpris)! In nu på bloggen och tipsa om ert favoritseminarium. Jag för min del ska lyssna på Delphine de Vigan på fredag klockan 17, Abdellah Taïa klockan 13 på lördagen och förstås Oksanen på lördagen klockan 14. Det är mina mässhöjdpunkter, och förstås vårt boksamtal med Kim Thúy på söndag klockan 11. Helt otroligt vilken mässa det kommer att bli! Nu är det bara att vila sig i form.

Trevlig helg på er alla bloggisar!

hur stor är chansen?

Att man lyssnar på en bok om en alligator samtidigt som det dyker upp en krokodil i brevlådan? 

Norma - en roman om hår

Idag skriver jag om Sofi Oksanens roman
Norma inne på Kulturkollo. 

hyllning till Roald Dahl - novell nummer tre

Idag skulle Roald Dahl fyllt 100 år och jag har tillbringat många, många högläsningsstunder tillsammans med Dahls böcker. De är fantastiska att läsa och språket slutar aldrig att fascinera.

Idag lyssnade jag på en kort novell av Dahl och som alltid är det han skriver skruvat och pricksäkra porträtt. The Way Up to Heaven är underhållning när det är som bäst! 

Novell nummer tre i Ugglan och bokens novellutmaning. 

vinn ett seminarierkort till mässan - ett fyradagars!

Årets tävling idag på kulturkollo! 

In och vinn ett 4-dagars seminariekort till mässan nästa vecka!

en sån som du - novell nummer två

Jag fortsätter att lyssna på noveller, de är perfekta när man är lite trött i huvudet och inte riktigt orkar börja på en ny roman. Gillan Flynn är författaren som skriver skitig spänning och i den här novellen nosar hon lite på skräck. En sån som du är alltså inte vardagsmat för mig utan en novell som utmanar mig. Den berättar om den unga kvinnan som fått musarm av alla sina handjobb och som byter bana från prostituerad till spådam ... Ni hör, inte Anna precis. Hon blir kontaktad av en framgångsrik kvinna som vill ha hjälp med sin tonårige son, kanske är det deras gamla viktorianska hus som på något sätt är förbannat?

Som en god novell ska ha så bjuder Flynn en twist på slutet och jag har haft en och en halv timmes underhållande lyssning. Helt OK.

Det här blir novell nummer två i min utmaning hos Ugglan och boken. 

aftonland - Therese Bohman

Vissa böcker skall man skriva om direkt när man läst dem och andra måste ligga till sig och mogna inne i skallen innan man kan få ned något vettigt om dem. Aftonland av Therese Bohman har verkligen behövt den där extra inkubationstiden och ändå har jag svårt att formulera mina tankar. Å ena sidan så snyggt, så snyggt med referenser till konst, universitetsmiljöerna och det kultiverade och polerade som krockar med det djuriska i människan, dess behov av att fortplanta sig och behovet av bekräftelse. Å andra sidan så är den här texten så distanserad, så kallt observerande att det känns som att jag studerar hela romanen genom en glasskiva på ett museum. 

Huvuddragen i romanen är som följer: Karolina är konstprofessorn som nyligen brutit upp från sin sambo, antikvitetshandlaren. Hon bor nu i en ekande tom lägenhet på Söder och i fonden tickar den biologiska klockan. Ska hon kunna bilda en egen familj? De älskare som hon avverkar har alla familjer, vem skulle vilja satsa på henne? Hennes egen forskning går trögt och när hon får en ny doktorand att handleda så blir hon intresserad. Han presenterar okänt material från Berlin som skulle kunna få också Karolina att få en skjuts i karriären. 

Det yttre handlingen i den här texten är ganska enkelt berättad och egentligen inget märkvärdig alls. Det är resonemangen kring kultur och natur som gör den mycket läsvärd och en roman som stannar i minnet. Bohman kommenterar sin samtid med en forskares blick och särskilt spännande blir det när hon undersöker relationerna mellan människan och apan. Karolina tittar på konst där apor förekommer och beskriver ett experiment i Sovjetunionen där man ville undersöka om det gick att avla fram en korsning mellan människa och schimpans. Jag har nu letat i typ en vecka efter mitt exemplar av Peter Hoegs Kvinnan och Apan för jag är då helt säker på att en del av resonemangen, eller mycket liknande tankar finns också i den. Jag har inte hittat min bok, som jag dessutom köpte i Danmark. Om någon här har läst och minns mer än jag så kommentera gärna ...

Idag har Therese Bohmans roman recensionsdag. Jag är säker på att vi kommer att läsa mycket om den i media de kommande veckorna och jag vet att hon kommer till bokmässan. Se hennes programpunkter här!

mässpeppen börjar infinna sig!

Idag har vi lobbat extra mycket för de mingel som vi på kulturkollo ordnar under mässan. Det blir ett fantastiskt bokälskarmingel på torsdagen där författare från många förlag kommer att dyka upp. Sedan är det bubbel med feelgood på lördagen (med fins goodiebags) och bokcirkel med Kim Thúy på söndag. Hur otroligt det än kan låta så har vi platser kvar till alla eventen och kanske är det det där "bokbloggar" som skrämmer bort några intresserade? Alla som älskar böcker och läsning är välkomna! Vi utlovar trevligt sällskap, spännande och intressanta författare och fika - bubbel - fika!

Anmäl er till info@kulturkollo.se på studs! Visst ses vi på mässan?

på en öde ö i havet - novellutmaningens första

Både Aino Trosell och Sven Wollter levererar i den här fina (lång) novellen som jag lyssnat på de senaste dagarna. Produktionen liknar en radioteater och både musik och andra miljöljud gör att lyssningen blir extra mysig.

Bertil är skogshuggare och han har levt nästan hela sitt liv som ungkarl på berget. Inte förrän, mer än 90 år gammal, fadern dör bestämmer han sig för att flytta till hemmet i samhället. Ett härligt liv med socialt umgänge och trevliga biträden får honom att fråga sig varför han inte tagit steget förr. En kväll flyttar det in en ny kvinna på hemmet och Bertil börjar tänka tillbaks på hur det en gång var. Då när hans lillebror forfarande levde, hästen Stjärna arbetade sida vid sida bredvid dem i skogen och när de anställde en kocka.

På en öde ö i havet är en berättelse om en annan tid och jag är mycket glad över att jag fått följa med den åldrade Bertil till hans krafts dagar. Man fattar så lätt tycke för den tafatte mannen som inget hellre vill än att komma en kvinna nära. Han är så fast i sin klass att han inte ens vågar tro på att lärarinnan skulle kunna vara intresserad. Besöken på nykterhetslogen på lördagskvällarna är Bertils nöje och kanske, kanske finns det ett annat liv för honom? Att våga, att bryta sig loss är svårt och vintern med kocka i huset blir det stört omöjligt. Hon släpar ut radiogrammofonen  i köket, spelar hemmets enda stenkaka med Towa Carson och huset börjar likna ett hem igen. Efter moderns död har det inte varit en vidare munter plats. 

det blir en fin oktober - också!

Just nu tokladdar vi på Kulturkollo för bokmässan som snart går av stapeln här i Göteborg (du har väl anmält dig till alla våra fina evenemang). Samtidigt släpps biljetterna till Stockholm Literature. Det är stressigt att hänga med i evenemangen kan jag lova. Ett är säkert, jag kommer att vara på plats hela helgen där i slutet av oktober. Vem vill missa att lyssna på Ngugi Wa Thiong'o och Jamaica Kincaid? I vanlig ordning så kommer en inläggsserie här på bloggen när det närmar sig festival. Jag vill mest av allt påminna om att det är dags att boka biljetter om man vill se och lyssna till sin favorit.

Gör det! Hoppas vi ses där! (Också).

flickorna - en hypnotiskt bra bok!

Idag är det äntligen recensions-dag för sommarens snackis: Flickorna av Emma Cline. Jag läste den i slutet av juli och redan då kände jag att det är en roman man måste prata om. Vi kommer att bokcirkla den i vår fina bokcirkel bokbubblarna och så pratar vi om den redan idag inne på Kulturkollo. 

Kika in!

får jag presentera: MO

Som några av er kanske vet så gör jag annat än bloggar om böcker också. Min dagliga sysselsättning är att arbeta som speciallärare med inriktning språk- läs- och skrivutveckling och jag funderar mycket på vad som gör att eleverna går igång och vill läsa och skriva. Den här höstterminen är det Pokemon som gäller och här presenterar jag monstret MO.

Knack, knack på lådan. Här bor något som börjar på mmmmmmmm.
Ett monster som heter MO.

Första tillfället vi jobbade målade vi egna monster som skulle tala om vad de hette.

Andra tillfället jobbade vi vidare med berättelsens struktur. Vi skrev och ritade en saga tillsammans med början, mitten och slut i en tredelad jättebläddra. MO var med och han satt hela tiden på den delen av bläddran som vi jobbade med. Sedan fick alla ettorna skriva egna sagor med början, mitten och slut. Så här fina berättelser skrev de:

Jag heter To. Picachu strider med To. (Sen) leker dom. Slut.

Mo utvecklas. Mo tar sönder ... Dom blir vänner.

Hallå Mo. Ska vi gå med mina kompisar? Hej Jag heter Mo och jag heter Picatchu. Kom.
Här är mitt hem. Mo vill gå hem. Vill gå hem. Hej Då.

Mer om Mo följer!