My Last 10 Minutes 38 Seconds in This Strange World - Elif Shafak

Gårdagens lyssning var den fantastiska romanen My Last 10 Minutes 38 Seconds in This Strange World  av Elif Shafak.

Leila, en prostituerad i Istanbul, blir mördad och slängs i en soptunna och under de 10 minuter och 38 sekunder som dröjer mellan hon dör tills hennes medvetande upphör så minns hon tillbaka på sitt liv. Barndomen som är full av omsorger och trygghet, uppväxten i Van med skola och senare det hårda livet i Istanbul passerar förbi . Redan som sexåring utsätts hon för sexuellt våld och resten av livet så skall hennes kropp bli  utnyttjad av män samtidigt som Leila också utnyttjar den för att skaffa sig ett visst mått av frihet. Det är ett patriarkalt samhälle som beskrivs i en tid och plats som befinner sig mitt emellan starka traditioner, religion och modernitet.

Vi får lära känna några av Leilas vänner som är hennes familj i Istanbul, de är alla människor i utkanten av samhället och Shafak låter dem berätta sina historier så att vi som läser skall få insyn i livet som det kan vara för utsatta kvinnor i en patriarkal miljö.  Hennes familj har hon ingen kontakt med efter flytten till Istanbul, det är hennes vänner som tar sig an kroppen för att ge Leila en värdig begravning. Så himla värdig blir inte den där aktionen utan hela romanen slutar med en helt absurd biljakt genom Istanbul med ett lik i lasten.

Utifrån den här texten så kan man tro att det här är en deppig och sorgesam roman, och det är det. Samtidigt är det en bok fylld med en livskraft och framtidstro skrivet på ett språk som har det vackraste bildspråk och humoristiska repliker som gör att man fnissar högt. Jag har tidigare läst hennes roman Bastarden i Istanbul och att inte fler av hennes böcker översatts till svenska är underligt. Hallå förlagen? Den här senaste är dessutom nominerad på Bookerprisets långa lista. Väl värd att få en stor läsekrets också på svenska!

klockmakarens dotter - Kate Morton

Vi har inget vidare förhållande jag och Kate Morton. Det ska sägas direkt. Den nya romanen Klockmakarens dotter  övertygar mig faktiskt inte alls att ge henne fler chanser. Det är något som hela tiden irriterar mig, jag har ofta svårt för spöken och andar och dessutom så tycker jag det blir för många ord och för spretigt. Lite mycket drama och lite för mycket av det mesta. Nu ska jag säga att jag lyssnade på boken och troligen hade den vunnit på att läsas.

Romanen växlar mellan nutid och flera olika tidsplan och det allra mesta är kopplat till godset Birchwood Manor. Om vi börjar i nutid så handlar den storyn om konstvetaren och arkivarien Elodie som hittar en bortglömd väska i arkivet. I den finns det ett foto och en skissbok och hon bestämmer sig för att ta reda på mer. Fotot leder henne till en konstnärsgrupp med Edward Radcliffe som nav. Han tar i mitten av 1860-talet med sig en grupp konstnärer ut till sitt lantgods och där målar och lever de. Konstnärskollektivet drömmer om en sommar på landet med den slutar abrupt med bråd död. Huset går vidare till Edwards syster Clara som öppnar flickskola och så får vi följa några av de människor som passerar genom huset under åren.

Klockmakarens dotter, som lämnas till en änglamakerska i London när hennes far reser till Amerika för att finna lyckan, är en annan av huvudpersonerna. Hon lärs upp till ficktjuv och livet på gatorna beskrivs Dickenskt. Så småningom så knyts alla de olika berättelserna ihop och visst får Morton till det på slutet  men både titeln och omslaget signalerar till mig att det kommer att handla om tid. Förvisso så finns de olika tidslagren med i romanen men det här vad tiden gör med människor minne och hur tidens gång påverkar hur vi ser på vår värld saknade jag. Ingen höjdavläsning för mig, troligen är det jag inte du Kate Morton. Men nu är det slut. 

solo på sjön

Det är mycket man ska lära sig och våga göra när man blir ensam efter 29 års tvåsamhet. Allt går inte så bra. Com Hem och bredband i stan är fortfarande löst med hjälp av en sladd som ringlar genom hela lägenheten men i sommarstugan har jag nu koll på både fiber och router. Ekonomi, besiktiga bil och måla fasad var redan innan på min lott så där har jag förberett mig väl men så var det då livet på sjön. Båten är såld redan i våras men kajaken ville jag försöka våga använda själv. Hela förra sommaren låg den under huset och blängde på mig när jag öppnade luckan. Varje gång det var helt stilla i viken så tänkte jag så synd att jag är så feg ...

Det är på kvällarna i högtrycken som det är magiskt att paddla i Stigfjorden. Med hjälp av J häromdagen så gjorde jag en skakig premiärsolotur och idag gav jag mig ut ensam. Till saken hör att det är tungt att lyfta på på kärran, sedan nästan en kilometer att dra till havet, så ska det lyftas av och sjösättas och sedan ska det paddlas och så skall hela proceduren göras igen fast omvänt då. Jag är för svag och för dåligt tränad för att orka fullt ut. Tog iallafall en tvåtimmarstur idag med stopp på M s strand där han alltid åt sin äggmacka och tog sig ett nakenbad. Jag hade ingen äggmacka med men ett bad fick det bli. Inga bilder från just det dock ... 

sommarpratet idag är Eija Hetekivi Olsson

Sommarpraten är perfekta inledningar på sommardagarna här i stugan. Jag lyssnar och pysslar samtidigt med viktiga praktiska ting som att packa picknick, tömma diskmaskinen och köra en tvättmaskin med saltstela badhandukar. Så blir det då Eija Hetekivi Olssons tur att prata och man måste lyssna noga, noga. Jag har läst hennes böcker, följer henne i sociala medier och 2016 gjorde jag en kort intervju med henne som publicerades på Kulturkollo. 

Min text om hennes debutroman Ingenbarnsland  tycker jag ni ska klicka er till och så kör jag en repris från 2016 som handlar om bok två: Miira. Lyssna, läs och få en rejäl tankeställare! 

repris från söndag 2 oktober 2016

Miira - Eija Hetekivi Olsson

Omslaget visar en vulkan som är på väg att få ett utbrott och det får man väl kalla en riktigt välvald bild. Att läsa Eija Hetekivi Olssons romaner är en upplevelse som inte liknar något annat, och då har jag ändå läst en del i min dag om man säger så ... Man dras i in en bubblande, fräsande, tumlande, rumlande och totalt utmattande värld som skildrar en plats och en tid som på ett sätt är mig nära och på andra sätt är totalfrämmande. Jag minns att jag när jag läste Ingenbarnsland så ville jag så innerligt läsa mer om Miira, och jag ville så innerligt att det skulle gå bra för henne. Hon var där en flicka att älska och som man ville väl. I Miira får man då svaret.

När romanen börjar är det dags för klass 9 att tillbringa sina sista dagar tillsammans på grundskolan. Miira längtar så att det gör ont efter att lämna den finska hemspråksklassen, börja på gymnasiet och skapa sig en framtid. Ett steg på vägen till den kanske kan vara att förälska sig i den unge bildläraren? När antagningsbeskedet från Burgården kommer och det säger att hon är välkommen till den naturvetenskapliga linjen så är vägen mot att bli hjärnkirurg rak.

Eller inte. Skildringen av Miiras första dagar på gymnasiet är så fantastiska att det gör ont i hela kroppen när man läser. Burgården är långt från Gårdsten, långt från Bergsjön och Miira har noll koll. Hon har aldrig varit i den här delen av stan, aldrig umgåtts med flickor som vill gå och ta en fika och hon är absolut inte förberedd på undervisningens nivå. Hon vill ju vara pluggarproffsig men har inte tänkt på att ta med ett anteckningsblock i sin plastpåse. Hon inser att hon måste lista ut en helt ny världs koder och ett sätt är att fixa till en ordspärr.

Bannlyste orden fika, fräsch, trevligt och mysigt från sitt ordförråd som förr hade rymts i munhålan men nu fodrade fler håligheter i den främre delen av fejset, den delen hon fyllt med järnkoll. Snobborden i ordspärren påverkade inte ordmognaden. De hade ingenting med mognad eller med hennes liv att göra. men hon fick inte bannlysa det självblottande ordet tack. Det som hon måste börja använda utan att självskämmas röven av sig.

Miira lär sig snabbt, hon tar sig fram med furiös energi mot det som hon hoppas ska bli en väg bort från trappstädning och fattigdom. Vägen är krokig, Miira är en krigare som tar sig själv på största allavar. Hon vet att om någon skall kunna förändra livet så är det hon. Hetekivi Olsson är helt fantastiskt skicklig på att använda språket på ett helt oväntat, Miira väder och vrider på orden, hon uppfinner ständigt nya för att kunna beskriva sin verklighet och jag är så imponerad. Grymt bra - grymt sorgesamt.

Varje dag sätter jag mig på spårvagnen från Burgården mot Bergsjön, de elever som jag arbetar med varje dag lever många av dem i den verklighet som Hetekivi beskriver. Just nu pågår en diskussion om vad som ska vara fokus i skolan, jag möter dagligen elever som inte har en susning om de sociala koder som de ganska snart behöver för att kunna fungera i andra sammanhang än de som de är nu. Inte heller får de med sig de kunskaper de behöver, väldigt lite tycks ha förändrats från tidigt 90-tal. Hur ska vi i samhället tillsammans kunna vända den här trenden?

idag var det halsduksväder

För all er som känner mig lite mer privat så vet ni att laget i vår familj alltid är blått och vitt. M var hängiven supporter och årskortsinnehavare sen många, många år. Han, och senare dottern, har varit supportar på ett sätt som är svårt att förstå sig på och M bestämde att texten i hans dödsannons skulle vara versen ur Snart skiner Poseidon. Idag utmanade jag mig själv och gick på match, halsduken på i högsommarvärmen och såklart sjöng vi tillsammans med 15 000 andra. 

ordning och reda ...

En nymålad bod med lediga rum. 

En kubik ved travad.

En syrenhortensia som äntligen har blivit rejält beskuren.

Så kan det gå när det är 29 grader ute och man har J på besök. Högen med skräp som skall köras till tippen och allt ris som skall göras av med får inte vara med här. Det får ni föreställa er :-)

sommar pågår

sommarplåga - Hanna Jedvik

Sommarplåga av Hanna Jedvik är en perfekt roman att tipsa om sent på våren i sexan. Jag lägger genast till den på min lista, jag har så många unga tjejer i min närhet som skulle gilla den här.

Sommarlovet är på gång och Alma går ur nian. Hon är en helt vanlig tjej som älskar skateboard, bor i lägenhet i Majorna och har en pappa som längtar efter att vara rockstjärna. Det som inte är alldeles vanligt är att hennes mamma är död och att hon har en klasskamrat som heter Hedvig och som är så förälskad i Alma. Alma gillar inte när livet blir sådär komplicerat och hon längtar så efter sommarlovet i sommarstugan vid havet. I stugan bredvid bor hennes bästa sommarkompis Mira och kanske är det här sommaren då deras vänskap skall utvecklas till något mer? När Mira dyker upp och har med sig Hampus så förändras hela spelplanen. Sommaren blir inte som Alma tänkt sig och jag som läser småler av ingenkänning, skrattar åt de vuxna, letar efter låtreferenser och funderar på att läsa om Karin Boye.

Jag skulle gärna följa Alma in i hösten, nu ska hon börja gymnasiet och det skulle kunna bli en minst lika bra story. Skriv mer Hanna Jedvik!

på drift - Marianne Lindberg De Geer

Just nu är det Marianne Lindberg De Geer som råddar Instagram på Brombergs bokförlags konto och då påmindes jag om att På drift låg och väntade i min bokhylla. Sagt och gjort, under ett par dagar har jag lyssnat till hennes (självbiografiska?) roman där huvudpersonen heter Mona. Den här första delen handlar om barndomen i Köping och tonårslivet bokstavligen på drift genom Europa och på väg bort från sin kvävande uppväxt för att landa i konsten och det egna moderskapet.

Eftersom hon inte tar den förväntade gymnasieexamen så blir hennes väg mot vuxenlivet krokig. Året som au-pair i London blir något av en vändpunkt, livet i kappsäck och som extramamma åt en skara barn vars mor är sjuk driver henne till ett sammanbrott. Mona är en på ytan tuff tjej som inget annat vill än att passa in och hon anpassar sig så till den grad att hon glömmer sig själv. Modern ser till att hon blir inskriven på en sekreterarkurs i Göteborg och andra halvan av romanen handlar om livet i konstkretsar där, hennes utbildning till mentalsköterska och jag väntar på att få höra mer om hennes väg till konstnärskapet.

Det kommer säkert i del två om Mona - Under belägring.

allt jag inte kan säga - Emelie Pine

Allt jag inte kan säga av Emelie Pine  är en sån där bok som man kan rekommendera till alla. Oavsett kön eller ålder så kommer man att få nya tankar när man läser! I korta och välformulerade essäer så skriver Pine personligt och samtidigt allmängiltigt om allt det där som man som kvinna (eller man) kanske inte pratar om. Livet med en missbrukande förälder, infertilitet, menstruation och klimakterie, att välja att inte vara duktig och hur hon i jakt på bekräftelse och bedövning tar till sex, alkohol och droger.

Ätstörningar och våldtäkt, man kan tänka sig att det blir mycket dyster läsning men någonstans finns där en känsla av att det går att förändra, det går att skapa ett gott liv. Det är utlämnande texter och de sätter fingret på strukturer som många kan känna igen, även om vi andra kanske inte formulerat dem lika pregnant som Emelie Pine.

Den engelska titeln på den här boken är Notes to Self  och den påminner oss som läser om att det här är en uppmaning, att inte glömma och inte hålla tyst om att de erfarenheter som format oss är värdefulla att sätta ord på.

Läs nu alla!

Ett enklare liv - Anna Fredriksson

Anna Fredriksson är en etablerad och omtyckt författare som alltid har relationer i centrum av texten.  Jag har läst henne under lång tid, med stot i romanen Sommarhuset. Nu är hon aktuell med en serie som hon kallar Pensionat Pomona. Ett enklare liv är del två och om del ett Mellan himmel och hav har jag skrivit förra våren här på bloggen. Miljöerna är Kivik med omliggande landsbygd och vi får följa tre generationers kvinnor. Josefin bor med sin pojkvän Harald och försöker driva en ekologisk gård, hennes mamma Sally har just öppnat en pensionat i samhället och mormor Vanja är konstnär boende både på Österlen och i Köpenhamn. Relationerna mellan de tre är inte enkla och inte blir det lättare av att ekonomin är svår att få ihop. Det är ett hårt och utmanande arbete att driva en gård och på ett pensionat har gästen alltid rätt. Man får väl säga att både Josefin och Sally är en smula naiva men varför ska man inte vara det?

Det här är en ganska typisk feelgood-serie och det är lite romantik, gnissel i kommunikationen, drömmar som krossas av verkligheten och lyckligt slut. Fredriksson är skicklig på att ta till vara den unika miljön på Österlen. Det är inte utan att man ser det lilla fiskeläget och de omgivande kullarna framför sig när man läser och jag får just nu min dagliga dos Österlen när jag på Insta följer Ett flyttat hus som plockat ned ett korsvirkeshus, numrerat varje del och nu bygger upp det igen. Sånt gör man bara om man är entusiast, och typ 28. Heja på P och E, ni är grymma. Likt Josefin och Harald i romanen faktiskt.

Här sitter jag på piren i Kivik i våras.
Bara som en liten upplysning :-) 

Efter mycket mutter och argumenterande med mig själv så har jag tillfälligt skaffat mig en ljudbokstjänst som har också bonnierskoncernens böcker. Ni som läser får alltså ett par veckor fyllda av texter om böcker från förlaget. Om det faller OK ut så kanske jag till och med byter till Nextory eller Bookbeat för jag är hjärtligt trött på att Storytel inte har alla de böcker som jag är intresserad av.

years and years - fenomenal serie!

Idag har det varit heldagsregn här i den lilla sommarstugan och inte särskilt uppmuntrad blev jag av den helt fenomenala miniserien Years and Years som man nu kan se på HBO. Hur välgjord den än är och hur briljanta skådespelarna med Emma Thompson i spetsen än är så blir man dyster av att se den här dystopin. Hur manusförfattaren Russell T Davies har lyckat sätta fingret så i luften är helt magiskt, vi har en president i USA som ringer upp vår statsminister och erbjuder sig att betala för att få en häktad man frisläppt. Precis likadant skulle affärskvinnan Vivienne Rook (spelad av Emma Thompson) kunna göra. Vi får följa hennes väg in politiken och så får vi lära känna familjen Lyons i Manchester. Där är mormor navet och i det stora huset samlas släkten varje år för att fira hennes födelsedag. Genom åren får vi följa den tekniska och politiska utvecklingen genom familjen Lyons och det är ingen skön ny värld som väntar.

Om vi inte vaknar till, lyssnar på mormodern och inser att det är vi som formar framtiden, det är vi som väljer väg. Sex avsnitt är den här synnerligen välgjorda serien och jag uppmanar alla att se den. Underhållande och tankeväckande och otäck om vartannat. Inte muntert men så bra! 

årets bok - alla lästa och mitt val är gjort

På bokmässan i slutet av september är det dags att gå på utdelningen av Årets bok. Det är ett pris som drivs av Bonniers bokklubbar och man kan rösta fram till den 25 augusti. Gör det! 

Jag har nu läst de 12 nominerade böckerna och ska fundera vilken jag ska rösta på. 

Bra bok? Vad är det egentligen? Böcker är ju som en buffé av godsaker för mig, man är kan gilla väldigt många olika saker på buffén och vara sugen på olika saker vid olika tillfällen. Böckerna är valda och nominerade utifrån några kriterier:

Hög språklig kvalitet 
Väl berättad historia sett till handling, karaktärer och miljö 
Tilltala en bred läsekrets 
Svenskt och utländsk skönlitteratur (spänning och roman) Utgiven på svenska i Sverige (oberoende av förlag/egenutgivning) under 1 maj 2018 – 30 april 2019

Alla tolv fyller absolut de här kriterierna och jag kan se olika smaker i den alla. Det handlar i slutänden mest om tycke och smak. I mitt tycke så är De dubbelt så bra mycket välskriven liksom Järtecken. Till minne av en villkorslös kärlek är gripande, särskilt skildringen av Alzheimers och Pachinko är en svepande episk roman om en plats långt borta. Eftersom man kan rösta på fler än en så tänker jag mig att de här fyra skall få mina röster. 

Om och om igen! 

systerklockorna - Lars Mytting

Jag har knappast rest i Norge alls. Det slår mig när jag läser Lars Myttings Systerklockorna  samtidigt som en arbetskamrat lägger upp spektakulära bilder från vandring till Trolltunga på Insta. Överjordiskt vackert!

Romanen utspelar sig i en liten by i Gudbrandsdalen och i mitten av byn står den gamla stavkyrkan, det är 1879 och en ny präst har kommit till den fattiga och barnrika platsen. Varje gång de två klockorna ringer till mässa så sluter byborna upp men nyårsdagen just det här året är så kall att Astrid funderar på att stanna hemma. Klockorna som samlar bygden är skänkta av hennes släktingar och de är till minne av de siamesiska systrar som en gång föddes och levde på gården. Det finns en legend som berättar att de kunde spå framtiden och kanske har Astrid samma gåva? Astrid minns det år som hon arbetade på prästgården med glädje och särskilt samtalen med den unge prästen. När så en av församlingens medlemmar fryser ihjäl under nyårsmässan bestämmer sig prästen att han måste försöka få en ny kyrka byggd. Stavkyrkan är för liten och otät. Han försöker få till finansiering av en ny modernare byggnad. Förändringens vindar drar genom den norska fjällvärlden.

Samtidigt kallar en tysk professor i Dresden till sig en av sina ambitiösa och begåvade studenter, skulle han vilja resa till Norge för att dokumentera stavkyrkor där? Professorn har hört att de rivs eller eldas upp för att de är omoderna. Det finns till och med möjlighet att få köpa en kyrka i Norge som de skulle kunna frakta ned till Dresden och återuppbyggas. Så skickas den unge konststudenten ut för att dokumentera de ornamenterade träkyrkorna och hans ankomst till byn väcker uppståndelse.

Lars Mytting  har i sin nya roman vävt samman legender från Gudbrandsdalen med historiska fakta och det tillsammans med fantastiska miljöbeskrivningar gör det här till en riktigt bra läsning. Episk roman med övernaturliga inslag är ju inte precis det som brukar locka mig men här funkar det. Hans böcker är ofta lite långa och lite mångordiga och det blir lite mycket här också. Samtidigt så tillför klädsel, maträtter, arbete på gården och årstidsväxlingar på fjället mycket som man inte vill vara utan.

Som alltid så vill jag genast resa och titta på miljöerna, det är en intressant diskussion som förs i romanen med krocken mellan det gamla och det moderna. Också i Sverige har mängder av äldre byggnader rivits eller eldats upp för att ge plats för det nya och någonstans så måste man tacka rörelsen som vurmade för det gamla och började att samla och bevara folkkultur i slutet av 1800-talet. Den mest kända samlingen är kanske Skansen i Stockholm med sina många hus varav Seglora kyrka är ett exempel på en flyttad kyrka. Ingen stavkyrka dock, jag åkte själv på skolresa till Hedared som barn. Inte tyckte jag att det var något särskilt då utan vi barn längtade mest efter Borås djurpark men nu skulle jag gärna se några medeltida kyrkor.  Lista över stavkyrkor finns att hitta och de allra flesta ligger eller har legat i Norge. 

Hedalens stavkyrka, Norge. 

en cirkel av sten av Elly Griffiths

I del elva av serien om arkeologen Ruth Galloway så återvänder vi till den strandäng där den allra första boken utspelar sig. I marsklandet i Norfolk hittas ytterligare ett lik och den som gräver ut lämningarna är sonen till Erik, den norske arkeologen som var del av mysteriet i första delen. Ledtrådarna tar polisgruppen till ett ouppklarat brott och när en liten baby försvinner så får poliserna fullt upp. Nelson väntar på att hans lille sladdis ska födas och Ruth funderar på om hon ska fylla femtio som singel. Berättelsen har gjort en full cirkel alltså och det som skiljer är det att både Ruth och Nelson är väsentligt äldre nu och måhända klokare. Eller inte.

Att läsa Elly Griffiths är inget man gör för spänningens skull, kriminalfallen är ganska tama, utan för att det känns som att hänga en stund med kompisar. Man känner huvudpersonerna och precis som med kompisar så gillar man visst och har överseende med andra olater. Jag är riktigt glad över att Ruth t ex har slutat att kommentera sin vikt hela tiden och jag blir genuint glad över att Nelson får mod att leva lite ärligare ...

Jag kommer säkert att läsa vidare, om det kommer ytterligare en bok. Annars skulle En cirkel av sten kunna vara en snygg slutpunkt för berättelsen om Ruth Galloway. 

laleh idag

Sommarkvällen var ljummen och inramningen perfekt. Själva konserten lyfte inte riktigt men jag gillar de svenska låtarna från nya skivan mycket. Svenska 2 är en favorit! 

månlandningen - 50 år idag

Är man intresserad av astronomi och teknik så är tidningar och media överfull av reportage just i dagarna. I kväll är det exakt 50 år sedan första månpromenaden gjordes. På Hasselbladsstiftelsen i Konstmuseet  pågår just nu passande nog en utställning om kameran som var med och bilderna som togs på just den promenaden. Dessutom har ett antal konstnärer tolkat hur månen påverkat människan och fascinationen för månen genom tiderna. Väl värt ett besök om man passerar Götaplatsen!

 UR-play har en fin film som sammanfattar månlandningen och som visar bilderna i sitt sammanhang. 

manhattan beach - Jennifer Egan

Anna Kerrigan är en av huvudpersonerna i Jennifer Egans roman Manhattan Beach och boken börjar under depressionen i NY. Hon är 11 år gammal och åker med sin far Eddie för att besöka gangstern Dexter Styles. Eddie känner pressen av att försörja sin familj, dottern Lydia är handikappad och behöver vård och omsorg. Det glamorösa livet i strandvillan vid Manhattan Beach lockar Anna, det är mycket olikt hennes vardag i Brooklyn. Hon älskar att kunna se havet, att känna den salta vinden mot sin hud och havet är en återkommande miljö genom romanen. Redan i första kapitlet möter vi då de tre berättarrösterna Anna, Eddie och Dexter.  I den första delen av boken är Anna barn och det är barnets syn på livet som vi får läsa.

De tres berättelser återkommer under krigsåren då Anna försörjer sin mor och syster genomett arbete på varvet. Pappan är försvunnen och Anna drömmer om att bli dykare.  Krigsåren gör att unga kvinnor får möjlighet till nya yrken och ett självständigare liv och det är intressant att följa Anna väg mot yrkeslivet.

Manhattan Beach  är en roman som jag avstått att läsa för att den är lång. När huvudet inte är riktigt på plats så är kortare texter att föredra och dessutom så finns den inte som ljudbok på svenska. Utmaningen blev då att hålla koncentrationen och lyssna på engelska. Tre olika inläsare gjorde lyssningen något enklare och jag är i slutändan nöjd att jag läste. Det var för långt, gangstergrejen intresserar mig inte särskilt och pappans berättelse tyckte jag inte tillförde så mycket men att följa Anna var fint. En strand, som i titeln, kan vara en plats att vila på skyddad från det brusande och gungande livet. Det är en trygg plats att sitta på och titta på havet. Den känslan önskar man Anna.

Den här romanen kommer inte få min röst i Årets bok  men jag gillar tanken på att juryn gjort ett såpass brett urval så att boken kom med. Inte helt snabbläst, inte helt enkel i sin form men absolut läsvärd! 

sommar - Mats Strandberg

Idag var det då Mats Strandbergs dag på Sommar i P1. Jag lyssnade som vanligt på podden och det här är ett habilt sommarprat utan överraskningar. Jag hoppas att många som lyssnar får lust att läsa Mats böcker, de använder skräckgenren för att belysa saker i vår samtid på ett underhållande och krypande läskigt sätt. Jag har läst Hemmet  och Slutet. Båda mycket bra, och jag gillar egentligen inte alls skräck ...

repris från lördag 5 januari 2019

slutet - vad gör du om kometen kommer? 

Slutet av Mats Strandberg är en roman som tar sig an de stora frågorna. Om du visste att slutet var fem veckor bort, vad skulle du göra fram tills dess och hur skulle du välja att leva ditt liv? Med vem?

I romanen får vi följa en helt vanlig tonåring: Simon. Han bor med sina mammor och är tokkär i Tilda. Så kommer beskedet, om fem veckor kommer jorden att gå under och då gör Tilda slut. Hon vill leva livet, pröva något annat. Simon vill helst bara vara med Tilda. En natt försvinner Tilda oväntat, vad har egentligen hänt henne?

Och så får man då lära känna Simon, hans kompis Johannes och hans gravida syster Emma. De hanterar alla den kommande undergången helt olika och eftersom en av Simons mammor är präst så öppnar Strandberg för många olika ämnen varav religion är ett. Förträngning ett annat, och det är hjärtskärande att tänka på Emma som plockar balan babykläderna och att den lilla bebisen som ännu inte är född inte heller kommer att födas. Det är också spännande med resonemangen om sekter som växer fram och förnekelseanhängarna som menar att allt är påhitt. Steget är inte särskilt långt till dagens klimatdebatt och all den fake-news som sköljer över oss.

Den andra huvudpersonen är Tildas simkompis Lucinda som skriver på dokumentationsappen Tell-us (lite vitsigt sådär). Hon är cancersjuk och bestämmer sig för att avbryta sin behandling, varför pumpa sig full med gifter när alla ändå ska dö? Hennes inlägg på appen berör mig mycket och man märker att Strandberg troligen pratat med någon ung cancerpatient ganska ingående, bara det där att Tilda irriterar sig på alla som säger att hon ska kämpa. Kämpa mot vadå? Leukemi? Tro pelle det att man kämpar. Den kampen kan ingen vinna genom viljestyrka utan bara med avancerad sjukvård och tur i lotteriet.

Efter att ha lyssnat på ungefär två tredjedelar av boken så var jag totalsåld. Blinkningarna till Tove Janssons Kometen kommer, det faktum att han skildrar så fint att det är de små sakerna som betyder. Omsorgen. Vardagen. Jag tyckte att Strandberg hade skrivit precis den bok för unga vuxna som jag skulle vilja sätta i händerna på alla som är 13 och uppåt men sen så kroknade jag lite. Kanske blev det lite för mycket, kanske blev det lite för uppenbart och kanske tog boken lite för enkla vägar när det började närma sig slutet. Hur som, det här är en riktigt bra dystopi som jag tycker att väldigt många ska läsa. Och vilken TV-serie det kan bli. Strandbergs twittrande i oktober antydde att det kan vara på gång!

Mina fina vänner på Kulturkollo konfererade kring boken i höstas. Det samtalet måste ni läsa, när ni läst boken.  

de dubbelt så bra - Bengt Ohlsson

De dubbelt så bra av Bengt Ohlsson har jag lyssnat på i hans egen inläsning, ovanligt att författarinläsningarna fungerar så bra som den här. Det här är berättelsen om två pojkar som växer upp i väldigt olika omständigheter. Det är tidigt 1900-tal och Arvid ska fylla 14. Han har lämnats som dräng hos en bekant familj eftersom hans mor dött och hans far letar jobb norröver. Lillasystern är bara en bebis och han drömmer om att den lilla familjen skall kunna bo tillsammans igen. I en norrländsk kuststad bor Ragnar med sin mor som är sköterska åt doktorn i staden. Ragnar har läshuvud men har det svårt med kamrater och han drömmer om att slåss mot bolsjevikerna i Finland. Som träning har han ordnat så att han kan exercera med en grupp yngre barn och emedan hans liv fortskrider i lugn och ro så flyttar Arvid tillsammans med sin far för att hugga skog i det norrländska inlandet.

På vägen möter de en man som övertalar dem att skaffa bra pengar genom att arbeta på ett vägbygge som svartfötter och för mig så är det en ganska oberättad historia. Fackföreningarna och arbetarrörelsernas etablering, kommunismens tro på revolt och de stora strejkerna t ex i Ådalen kan jag mer om men det är klart att de var människor som var strejkbrytare och någonstans i romanen så säger någon av männen att de allra flesta på sitt sätt försöker göra gott. Inte alltid blir det rätt i längden men i stunden så är det likadant för de flesta människor, man vill överleva och man vill göra så gott man kan. Bolsjevikerna och kommunismen var på framfart och det fanns en politisk rörelse som ville annat. Den väljer Arvids far och Arvid blir inskolad i motståndet mot kommunismen.

När så Arvid skadas i en arbetsplatsolycka möts de båda pojkarna och under den första delen av romanen får man följa Ragnar under hans deltagande i kriget på den vita sidan, grymheter, kyla och en sorts vänskap hittar han där men han tänker ofta på Arvid. Den laddning som fanns för ett sekel sedan mellan de röda och de vita i det finska inbördeskriget har jag en smula koll på tack vare Kjell Westö s romaner (som fick mig att googla). Att det delade Finland för generationer framöver kände jag till men att det också var stora repressalier mot svenskar som stridit var både spännande och intressant att reflektera kring. Som alltid när jag blir nyfiken så blev det en riktig google-fest. Nya perspektiv på vår historia och hur Sverige blev Sverige kan jag inte motstå att lära mig mer om. Riktigt bra romaner gör det med mig, jag vill veta mer!

Både roman och inläsning får full pott!


Boken är nominerad till årets bok - vill man rösta så gör man det HÄR! 

blott en begravning och nu stormar det i dalens famn

Så fortsätter serien om Sandra som plötsligen hamnar i en sits där hon behöver hjälpa till att driva sin mosters begravningsbyrå, första delen i serien heter Där rosor faktiskt dör och del två med titeln Blott en begravning och Nu stormar det i dalens famn följer. Vi befinner oss i den lilla staden Tranås och det har blivit höst. Livet på den lilla begravningsbyrån Tranan har blivit lite lugnare, Sandra har lyckats med att rekrytera bra personal och trots att begravningarna blir färre under hösten så hittar de nya sätt att synas och höras. Receptionisten är en hejare på social medier och duktig på att ordna evenemang och Sandra lyckas landa en av årets stora kändisbegravningar. Det som inte går så bra för Sandra är kärlekslivet, hon lever ensam i en hyrd villa och längtar efter att dela livet med någon. Ska det vara Andreas, pojkvännen från Västerås, eller Kristoffer, den frilansande begravningsentreprenören? 

Den här serien är en charmig och humoristisk läsning, livet och döden går sida vid sida och precis som personalen på begravningsbyrån så lyckas Klingberg föra upp döden på agendan. Att utbilda läsaren lite smått om hur man hanterar en död människa (som t ex hur en hämtning i hemmet kan gå till, lite bröt jag faktiskt i hop när det kom till överdraget i sammet), samtala om hur man vill ha det när man går bort, att förbereda det som kommer efteråt och att avdramatisera döden. På ett lättsamt sätt får vi följa livet på begravningsbyrån och samtidigt årstidernas gång. Jag antar att nästa bok kommer att utspela sig under våren och det ser jag fram emot! 

västkustbilder

Vacker och praktisk gåva från fin kollega - akvareller tryckta på glasunderlägg. Konstnären heter Anna von Elern, hennes ateljé ligger i Kämpersvik och hennes bilder är mycket västkustska. Passar perfekt i min lilla stuga :-) 

så mycket kärlek kan inte dö - Moni Nilsson

Jag har medvetet hållit mig ifrån böcker om cancer ett tag. Hur det är är så har var sak sin tid och det senaste halvåret har inte varit läsaomcancer-läge. Jag tror helt enkelt att jag haft behov att trycka på paus ett slag. Men så skrev Ulrica om Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson och jag lyssnade på den i uppläsning av Hedda Stiernstedt. Tack för det tipset för det här var en av de bästa barn och ungdomsböcker jag läst om hur det kan vara att förlora en förälder när man går på mellanstadiet. Och faktiskt om den lömska och obarmhärtiga sjukdomen cancer. Med humor, vardagsliv och en oändlig sorg så får vi följa Lea och hennes familj den sista tiden av hennes mammas liv. Lea är så arg, hon är arg på läkarna som inte kan bota och hon är arg på bästisen Noa som säger att Leas mamma ska dö. Hon är så arg att hon till och med slutar på fotbollen fastän det är det bästa hon vet. Kärleken i familjen och sjukdomsförloppet skildras så trovärdigt och jag blev mycket berörd.

Det absurda i att ha en sjukhussäng med en döende mamma hemma samtidigt som livet runt omkring bara fortsätter, någon frågar chans och mormor gråter så att soppan blir för salt. Läxorna måste göras och brorsan Lucas har en ganska söt kompis. Livet med en döende anhörig är inte som i de amerikanska filmerna, tro mig. Jag kan relatera. Det är förfärligt att ligga bredvid i en smal sjukhussäng och lyssna efter andetagen och det är inte enklare att lägga sig bredvid den tomma sängen efteråt. Det där att vårda en anhörig i hemmet ända till slutet, och mina tankar om det, är egentligen så viktigt att det är ett eget inlägg så det ska jag skriva en annan gång.

Nu var det väldigt länge sedan jag läste I taket lyser stjärnorna av Johanna Tydell och den har troligen åldrats en del men jag mins känslan när jag läste den, samma känsla får jag när jag läser Så mycket kärlek kan inte dö. De är båda mycket trovärdiga skildringar av något man inte tror ska hända. Som man inte vill ska hända. Men det händer. För alla de barn och unga som går bredvid döden, eller som har en klasskamrat som upplever döden så behövs litteraturen som inte sockrar, som inte förskönar utan är ärlig. Och som inger hopp. Livet fortsätter. Sorgen tar inte slut men den bleknar i kanterna. Det kommer ny fotbollsmatch.

dödligt arv - Rachel Rhys

Dödligt arv av Rachel Rhys blev lördagens ljudbok. Det är en fin roman som har ett mysterium puttrande som fond men mest av allt handlar den om Eve Forrester som lever i ett äktenskap som var förnuftigt. Hennes kärlek dog i kriget och när då en ordningsam man friade så valde hon att säga ja. Allt för att komma ifrån sin kontrollerande och negativa mor, om bara maken inte varit så tråkig och huset i Sutton så fullt av svärföräldrarnas möbler.

En dag kommer ett brev till Mrs Forrester, hon ombeds att resa till city för att hon har fått ett arv från en okänd man. Det visar sig att hon måste åka till Cannes för att får reda på vad som egentligen står i det där testamentet. Maken släpper iväg henne med stor motvilja och på tåget mot Rivieran så börjar Eves resa mot ett självständigt liv. Hon hamnar i ett smått förfallet hus ovanför kustlinjen och möter de andra arvtagarna.

Rhys är mycket skicklig på att skriva fram miljöerna på Rivieran och glamouren och förfallet är sida vid sida. Solen och havet och allt vackert hon ser väcker Eves lust att leva - inte bara överleva. Hon inser att krigsåren är över och nu är det nya tider. Texten blinkar till F. Scott Fitzgerald och hans fru Zelda och det är så snyggt komponerat med en stigande spänning som liksom mullrar i fjärran. Lite romantik, ganska mycket vackra kläder, en hushållerska och en amerikansk författare som gärna säger sanningen och så den franske advokatens fru som kör bil som en biltjuv. Typ så. Utan att avslöja allt för mycket så hejar jag på Eve. Hela romanen igenom! Go girl! 

Mats Gustafsson på Nordiska Akvarellmuseet

Sommarens utställning på Akvarellmuseet  är Mats Gustafsson. Hans modeteckningar känner man igen från olika håll (t ex Dior) så det var extra kul att se hur han arbetar med stilleben som stenar eller grenar. För att riktigt uppleva just den här utställningen så är det att rekommendera att gå en guidad tur. Det gjorde upplevelsen rikare och fokus på eleganta linjer som återkom, akvarelltekniker och hur Mats arbetat med svärta gjorde att jag kunde se konsten på ett nytt sätt. Man ska inte ha för bråttom genom salarna, trots att det finns rörelse i många av bilderna så kräver de att man sätter sig ned och tittar på stilla liv.

pachinko - Min Jin Lee

Pachinko passade bra in i min läsning just i sommar eftersom ett av Bokmässans teman i år är Sydkorea. Just Min Jin Lee kommer inte till mässan men jag ser fram emot att höra många andra författare. På Instagram såg jag också att mässan planerar att servera koreansk mat i några av sina restauranger - det ser jag fram emot. I Pachinko lagas det, och äts, mycket mat. Tillagning och försäljning av kimchi är det som räddar de unga kvinnorna från ett liv i armod i Japan och genom hela boken beskrivs hur maten och matlagningen fungerar som kärlekshandlingar. Ofta går mina tankar till Kim Thúys roman Man när jag läser, där upprätthålls bandet till det gamla landet från mor till dotter just via maten.

Livet i exil är starka teman i de båda romanerna och i Pachinko så handlar det om flickan Sunja som 1911 föds  av fattiga föräldrar på ön Yengdo, Korea. Fadern är handikappad och den lilla familjen driver ett enkelt pensionat. Sunja träffar en stilig äldre man på marknaden och förälskar sig, hon blir gravid och när hon berättar det för mannen visar det sig att han är gift och har fru och barn i Japan. Sunja vägrar att bli hans älskarinna och bryter kontakten med honom. På pensionatet har de en gäst som de vårdat flera månader då han anlände sjuk, han är på väg till Japan för att missionera kristendomen och när han reser så tar han Sunja med sig. De båda får bo hos släktingar i Osaka och man får följa familjerna under fyra generationer.

Ett mantra som genomsyrar boken är att kvinnornas lott är lidande och man skulle kunna tänka sig att det skulle innebära att de också blir offer. De är fast i traditionella könsroller och kan inte välja sitt liv men de kan påverka hur de lever det. Det här är roman som skildrar hur generation efter generation starka kvinnor hjälps åt, arbetar hårt och uppoffrande för att deras familj skall få det bättre, kunna äta sig mätta, utbilda sig och leva ett bekvämare liv. Jag läste någonstans att Min Jin Lee började att skriva berättelsen om hur koreaner i Japan blivit diskriminerade och utsatta genom åren i formen av en novell och emellanåt så känns resterna som noveller som binds samman. Berättandet blir fragmentariskt och det gör att den som läser själv får tänka till, den sortens texter gillar jag. Extra plus till det vackra omslaget också. Det här blir en bok jag kommer att tipsa många om!

Den är också nominerad till Årets bok 2019. Glöm inte att rösta! 

där rosor faktiskt dör - feelgood på begravningsbyrå

Småputtrig och mysig feelgood på en begravningsbyrå? Kan det fungera? Ja, i Ewa Klingbergs serie om begravningsbyrån Tranan belägen i Tranås så funkar det väldigt bra. Serien börjar med Där rosor faktiskt dör  och Sandra är på väg att fira sin mosters 70-årsdag. När hon kommer till Tranås så dör mosterns man Börje hastigt och Sandra förstår att begravningsbyrån som de båda drivit är på väg att gå i konkurs. Sandra bestämmer sig för att hjälpa sin moster och försöka få den på fötter så att den går att sälja. I den lilla staden finns en konkurrerande byrå och det gäller att få kunder, Sandra moderniserar och styr upp det mesta men hennes eget kärleksliv är det inte så mycket ordning med.

Kort, lättläst och underhållande med en sorgkant. Romantik, humor och dråpligheter blandat med dödsfall, testamenten och bouppteckningar. Charmigt är också att titeln är en modifierad strof ur en av de mest älskade begravningssångerna. Jag lyssnar vidare på del två. 

den bästa mamman - Aimee Molloy

Den bästa mamman av Aimee Molloy utspelar sig i Brooklyn, NY  och den är en originell psykologisk kriminalroman. Det börjar med att man får möta en grupp nyblivna mammor, de har alla baran som fötts i maj och de träffas via en annons på det lokala kommunkontoret. De är en ganska brokig skara i olika åldrar men som det ofta blir i en mammagrupp så knyts vänskapsband snabbt. De har ju alltid sina bebisar att prata om. När barnen är några månader så är det dags att gå ut tillsammans utan bebisar och under tiden de är på krogen så försvinner en liten pojke. Någon går in i en av mammornas lägenhet och tar honom.

Gruppens sätt att hantera den här mardrömmen och att man sakta lär känna de olika kvinnorna gör att man känner det som om man nästan tjuvlyssnar på ett gäng kvinnor, ett sånt som sitter på fiket eller i parken och som pratar om allt från himmel och jord ni vet. Lite fiket i Big Little Lies, typ. Som alltid blir jag sugen på att resa när jag lyssnar på böcker och det var kul att den här sortens bok utspelar sig i en stadsdel i en storstad. Brooklyn bridge, here I come! 

nådastolen - Elizabeth Winthrop

Idag har Carina Bergfeldt sommarpratat och det är ett prat som ingen skall missa, särskilt alla vi som hela uppväxten blivit tillsagda att vi inte ska tro att vi är något. En av hennes mest kända reportageböcker är Sju dagar kvar att leva som handlar om en man som dömts till döden och har just sju dagar kvar att leva. Hennes reportageböcker finns nu att lyssna på på Storytel och det tycker jag alla ska göra som är intresserade av vårt samhälle. När jag hörde sommarpratet så kom jag att tänka på att jag inte skrivit om Elizabeth Winthrops mycket välskrivna och gripande Nådastolen.

1943 i Louisiana sitter den unge svarte Willie i sin cell i väntan på avrättning. Han är dömd för att ha våldtagit en ung vit kvinna. På väg mot den lilla orten kör en lastbil lastad med Nådastolen - den elektriska stolen som skall användas vid midnatt samma natt. I de korta kapitlen får vi möta Willie, hans far som febrilt försöker frakta en gravsten i tid till sonens avrättning, åklagaren som funderar på om han kunde dömt annorlunda, frun som lagar till den sista måltiden, chauffören och hans medhjälpare som kör stolen, det mörkhyade paret som driver en bensinstation och samtidigt väntar på besked om huruvida sonen som är inkallad i kriget lever, åklagarens son som mest av allt vill åka för att titta på, reportrarna som är på väg för att skriva om avrättningen och alla de här rösterna gör romanen till något alldeles extra.

När man läser så är det omöjligt att inte tänka på Harper Lees To Kill a Mockingbird och visst samtalar de båda böckerna med varandra. Det som är extra intressant med Nådastolen är att så många människor ur olika samhällsklasser får komma till tals och man får följa deras resonemang. Det går ju inte att värja sig från pappans slit med att få sin mula att gå så att han ska hinna eller följa med när den sista måltiden tillagas och äts. Igen och igen återkommer frasen - men han är bara en pojke. En pojke som var förälskad  en vit flicka och när paret blir påkommet så finns det bara ett sätt att rädda hedern. Döden.

Tidsepoken som skildras i boken är också nogsamt vald, de unga svarta männen kallas in som soldater för att förvara landet men de har ännu inte rätt att sitta var de vill i en buss. Inte heller kan barnen gå i vilken skola de vill och rassegregationen är norm, åtminstone i de forna sydstaterna. Jag påminns om romanen av Hillary Jordan och Netflixfilmen Mudbound som skildrar just livet i södern åren efter krigets slut. Det är en brytningstid och i den precis som i romanen Nådastolen så finns hoppet i de enskilda människorna som står emot, som väljer att utmana och som modigt vågar ifrågasätta.

Rundan är all - mina tankar är tillbaka i Bergfeldts sommar. Att dagligen rapportera från ett land där presidenten utan att blinka blåljuger och där retoriken handlar om att skapa polariseringar mellan vi och dom måste var helt omöjligt. Bergfeldt gör det så bra. Tack för det!

Några andra läsvärda böcker som också handlar om avrättningar och dödstraff är:

Smokey Nelsons sista dagar av Catherine Mavrikakis
Moonrise av Sarah Crossan
En mörderska bland oss av Hannah Kent

dagens pyssel

När den här bloggen startades för många år sedan så var det lika mycket en scrapbookingblogg som en bokblogg som en personlig dagbok. Pysslet har ju inte visats särskilt frekvent här men jag tänker att det kanske ändå kan vara kul att se vad jag sysslat med det senaste dygnet. Tillsammans med fina pysselvänner har jag nu fikat, pratat och börjat på ett album där jag ska skildra en liten skärva av min resa till Sydafrika. Det känns bra att ha börjat!