Båten av Nam Le är en novellsamling som förbryllar mig. De sju novellerna som ingår i samlingen är mycket skickligt skrivna, de har ett direkt och rakt språk och utforskar olika sidor av den mänskliga naturen. Gott så kan man tycka men jag blir aldrig riktig berörd av texterna. De är på något sätt för snygga, personerna i dem liksom enbart utformade för att passa in i författarens budskap. Möjligen har jag missat något här. Novellsamlingen Båten har ju fått lysande recesioner och förlaget har också en hemsida där jag kan läsa lovord från hela världen.
Nam Le är en ung författare med vietnamseiskt ursprung, uppvuxen i Australien och delvis boende i USA och precis som den på senare tid omskrivna Kim Thúy skriver de i exil, på ett annat språk än sitt modersmål och deras böcker har också ursprungligen givits ut i USA resp Canada. Mer om litteraturklimatet i Vietnam kan jag läsa i SvDs understreckare den 17 april Censurens och Exilens litteratur skriven av Kristoffer Leandoer.
Kim Thúys roman Ru har varit omskriven under våren, och jag ser fram emot att läsa den, om Nam Les Båten tyckte jag sådär. För mycket konstfärdigt novellsnickrande och för lite känsla för mig.
Båten av Nam Le ingår i Lyrans jordenruntresa som i april befinner sig i Asien.
Jag lyssnade på radioföljetongen, novellen, men då var bara den som heter Båten med. Jag tycker den novellen var bra.
SvaraRaderamycket närvaro i novellerna
SvaraRadera@hannele. Jag tyckte nog att närvaron saknades, de kändes distanserade personerna. Säg gärna emot mig...
SvaraRaderajo, novellen med flickvännen och faderns besök, visst fanns det närvaro..
SvaraRaderaOkej, kankse lite men mitt intryck är nog att peronerna känns konstruerade för att berätta en historia, få fram budskapet. Jag kanske inte var upplagd att läsa just detta just nu...
SvaraRaderaJag kände ett motstånd mot att läsa noveller. Fastnade ändå för den första och sista novelle, Båten.
SvaraRadera