två röster från Grönland

För precis en vecka sedan var jag på Louisiana Literature i tryckande högsommarvärme. Nu sitter jag i sommarstugan och konstaterar att hösten är kommen. Det blir en höst som skrämmer mig lite, jag har nog tagit i lite mycket. Det behövs väldigt få motgångar för att det ska kännas botten, nåja. Lång förklaring till varför jag inte genast har slängt mig på Niviaq Korneliussens och Iben Mondrups böcker. De skriver båda om Grönland, med helt olika perspektiv berättar de om en ö som jag egentligen bara läst om i Kim Leines Kalak och Profeterna i Evighetsfjorden. Mondrup är ett av de barnen som växte upp på Grönland tillsammanmed sina danska föräldrar på 70 och 80-talet när danskarna själva tyckte att de kom med moderniteten och välfärden till ön. Hon fick idén till sin roman Godhavn när hon ble v kontaktad av en barndomsvän , mötet blev till ett porträtt av ett samhälle sett ur tre barns ögon. 

Korneliussens roman är något helt annat. Hon vill beskriva det samtida Grönland och hon berättar att boken inte är självbiografisk, trots att det kan ligga nära till hands att tro. Hennes bakgrund med uppväxt i Nuuk gör att hon kan känna igen känslan av att bo i ett fängelse. Det som kan vara så tryggt kan också uppfattas som kvävande och begränsande. Det är inte lätt att vara annorlunda i en så sluten miljö och det får en av hennes huvudpersoner uppleva. Hon är lesbisk och i Danmark så har just det diskuterats mycket. Niviaq säger kort att det är fyra andra ungdomar med i boken och inte har man då bestämt sig för att kategorisera det som en heterosexuell bok. Det märks att hon är trött på just den debatten. Homo sapienne är en bok om ungdomar i Nuuk. Hon hoppas att hon har kunnat skriva en roman som de kan känna igen sig i och som de vill läsa.

Jag har skrivit mer om det här fina samtalet på Kulturkollo. Kika in!