arv och miljö - Vigdis Hjorth

Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en utmattande läsning, särskilt för en person som har ett komplicerat förhållande till sin familj. Det slumpade sig så att jag lyssnade på boken igår, samtidigt som jag körde till men barndomstrakt för att tända ljus på min pappas grav. I romanen, för det är en roman och inte en biografi, så hamnar Berglijot i en familjesituation som hon inte vill vara del av. Hon trodde att hon bearbetat och lagt bakom sig all kontakt med sin familj. Moderns oro och faderns vredesutbrott, ständiga hot om våld och självmordsförsök har nött ner relationen så att inget var möjligt längre. Hon har sedan många år brutit med sina föräldrar eftersom hon inte mår bra av att träffa dem men nu blir hon kontaktad av sin äldre bror. De åldrade föräldrarna har gett bort familjen älskade oas, sommarstugorna, till de två yngsta systrarna och han menar att det är synd. Han hade hoppats att den platsen skulle kunna bli en enande plats där alla fyra syskon skall kunna mötas med sina respektive barn och barnbarn. Berglijot bestämmer sig för att stötta sin bror i arvsfrågan och snart väller minnen fram och konflikterna kommer i full dager.

Texten ältar och bearbetar, man får följa Berglijot och konflikten med syskon in i minsta detalj och det är rasande skickligt fångat. Hennes sätt att försöka få styr på sitt liv blandat med totala härdsmältor, barnens sätt att hantera alltsamman och tafatta människor runt omkring. Hon bedövar sig med alkohol, hon går i terapi och hon söker komma ur destruktiva mönster och hon skapar nya traditioner för sin familj men hon känner så starkt att hon måste få upprättelse. Det är svåra och tunga ämnen som kan göra vem som helst både nedstämd och arg. Är det arvssynden som drabbar? Kan man ens påverka sitt liv?

Utan att bli allt för personlig så var det här en drabbande läsning för mig, och raksträckan över fälten upp mot kyrkan var inte enkel att köra. Konflikter är aldrig lätta och de blir inte lättare av att många inblandade är sköra och sjuka. Med detta deppiga inlägg skrivet så får man hoppas att alla mår så bra som de bara kan och så bestämmer man sig bara för att det där är avslutat. Jag har inte ork, likt Bergljiot, att dra fram allt utan stänger dörren. Knökar igen och trycker till och har ingen lust att ens glänta. Oavsett vad man upplevt i livet så är jag övertygad om att man kan uppskatta att läsa Arv och miljö. Titta på intervjun i babel  och läs sedan boken!

Tre romaner har kommit i höst som dissekerar det där med arv och vad man vill föra vidare till sina barn. Missa inte Pappaklausulen och Bränn alla min brev. En triptyk, som i min läsning av dem alla kommenterar varandra på ett fint sätt.