The Remains of the Day (Kazuo Ishiguro)

Måste börja läsa fler bokbloggar för jag har inte särskilt bra koll så när jag kastar mig över en Ishiguro som ligger och skräpar hemma och förväntar mig japanskt får jag istället brittiskt. Och med brittiskt menas over the top i kvadrat hyperbrittiskt. Dessutom är det vilket titeln naturligtvis skvallrar om en filmatiserad bok så ja, det är Anthony Hopkins avmätta röst som får agera berättarjaget och butlern Stevens i The remains of the Day. Och är det inte Emma Thompson han går och munhuggs med som en blygt förälskad tioåring där i tjänarkvarteren på Darlington Hall.

Trots att filmatiseringar av böcker, vilket jag förutsätter alla håller med om, borde totalförbjudas blir det här en fin läsupplevelse. Inledningen är närmast klaustrofobisk i det att Stevens på bara några sidor skickligt porträtteras som en tamkatt när han trots allt skall lämna huset där han i årtionden varit anställd som butler för några dagars bilsemester. Det är tio år efter andra världskriget och i tillbakablickar får vi följa mellankrigsåren och Stevens tjänst hos Lord Darlington, en tyskvän som glider från att jobba för att mildra effekterna av Versaillefördraget till att naivt springa nazisternas ärenden. Det är en skildring av slutet på brittiska adelns glansdagar med politiska och samhälleliga förändringar. Det är också en, ibland minituös, beskrivning av en butlers arbete och ideal om man så vill för detta yrke är uppenbarligen ett kall, i alla fall för en så seriös man som Stevens.

Jaja, ni har säkert sett filmen så jag skall inte trötta er med den återhållsamma eller snarare oförlösta kärlekshistorien. Man kan väl bara konstatera att man kan läsa bokens skildring av Stevens som person som allmängiltig om man vill. Visst, alla serverar inte portvin medan ens far ligger för döden i samma hus eller låter en förälskelse stanna vid diskussioner om silverputsning, men de flesta har väl någon felprioritering att gräma sig över. Och alla återvänder kanske inte till husbonn efter att ha smakat på och förstått friheten, men visst finns det väl en fegis och trygghetsnarkoman även i dig?

Gästbloggare M