Göran Rosenberg är en driven skribent, det är tydligt i hans självbiografiska Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Förlaget kallar det en barndomsmemoar men jag läser den mer som en reportagebok och det är både textens styrka och svaghet. Med sedvanlig journalistisk noggrannhet har Rosenberg tagit sig an sin fars historia, vägen till Auschwitz var lika helvetisk för alla men vägen därifrån var ett mirakel. Familjen Rosenberg hamnade så småningom i Platsen Södertälje där arbetskraften (tack vare krigets förstörelse) behövdes både i lastbilstillverkning och läkemedelsfabriker. Föräldrarnas Projekt blev pojken, han skulle få ett gott liv i det nya landet. Göran Jakob skulle lyckas i detta nya liv och det är berättelserna där fakta förbyts i känslor och förhoppningar som jag läser med riktigt intresse. I Lizzie Dorons roman Min mors tystnad upprepar mamman, också överlevande från koncentrationslägren, som ett mantra Så länge man lever kan man alltid få hoppas på att få dö, så tung är överlevarens skuld att bära och jag hade velat ha mer av den berättelsen. Jag hade önskat en roman, det hade varit en fantastisk läsupplevelse, nu stannar det vid en intressant och gripande barndomsmemoar. Så skickligt berättad men jag hade önskat stoffet i annan form, det blir lite mycket av folkbildande grävande journalist för mig. Jag drabbades av människoödena och skulle velat veta mer, kommer där en bok om modern också måntro?
Tack min snälla bloggis Gittan som tipsade mig om den här boken. I en kommentar till min text om Lizzie Dorons senaste bok berättade hon om Göran Rosenbergs medverkan i Skavlan. Jag såg klippet och ville sedan genast läsa boken. Tur att den fanns som e-bok på biblioteket för den här läsningen hade jag inte velat missa.
Fler texter om ämnet som jag läst det senaste året är:
Om inte nu så när
Och i Wienerwald står träden kvar
Varför kom du inte före kriget
Min mors tystnad
Klicka gärna på länkarna och läs mina tankar om dem. Man kan också läsa mer om Rosenbergs självbiografiska bok hos DN, SvD och i Görans egen blogg.
Vad roligt att du har läst den! Intressant att läsa dina tankar om den! Mycket jag ska hinna med i sommar :-)
SvaraRaderaVad är väl ett sommarlov = lästid.
RaderaJag gillade just att det var lite mer dokumentär än roman- även om jag många gånger som du ville gräva ned mig och få komma djupare. Men det byggde på känslan av utanförskap och isolering som genomsyrar boken tycker jag, vi som läsare kommer inte nära pappan- precis som ingen annan heller gör det- och framförallt han själv som inte kommer nära det nya landat/livet han hamnat i. Förstår du hur jag menar :)
SvaraRaderaLäs Stefan Einhorns senaste; Änglars svar. Tar bara en kväll och är på samma tema. Väldigt bra tyckte jag!
Jo, det är ju konsekvent genomfört det där med utanförskapet, fin reflektion att formen och innehållet speglar vartannat. Kanske hade han inte kunnat skriva på annat sätt utan att det skulle blivit svårt att ta in den här delen av vår historia. Vi läsare behöver måhända övertygas av all denna fakta? Nu har jag glömt var jag hörde det men det var någon som sa att författarens uppgift är att skriva ned det hemska lagom hemskt så att läsaren kan ta till sig.
SvaraRadera