själamakerskan - finstämt från Sardinien

Den italienska våren här på bloggen blev också en italiensk höst, jag har just läst ut Michela Murgias vackra roman Själamakerskan. Maria är yngst av fyra systrar och när hennes far dör blir hon en börda för sin mor. Det märker byns själamakerska och en dag på torget tar hon sig an den lilla flickan. Maria blir Tzia Bonarias själabarn och Maria växer upp med sikte på att gå i skolan, lära sig sömmerskans yrke och kanske en dag gifta sig. Med tanke på att det här är en finstämd skildring av en adopterad flickas uppväxt på Sardinien på 50-talet och att romanen frågar mig vem som kan bestämma över döden så är det nästan pinsamt att det som jag tänker tillbaka på mesta av allt är beskrivningen av småkaksbaket till ett bröllop. Mandeln som hackats till pulver, doften av citron och gyllene korinter fick det att vattnas i munnen på mig i den här berättelsen som blandar vardagens bestyr med frågor om just liv och död. 

Livet, döden och kärleken. Poetisk och samtidigt praktisk är texten, synen på döden i den lilla sardinska byn på 50-talet är också praktisk, när livsgnistan är borta är det dags att kalla på själamakerskan. Men vem ska välja döden? Vem har rätt att bestämma över livet? Kan kärlek vara att skänka död?

Det här är en roman som många bloggare läst under våren, Lyrans Noblesser skriver så fint. Läs den här fina lilla boken och läs Lyrans text! Jag har också läst Stål och Montedidio under året, nästa italienare på tur blir Allt kommer tillbaka.