BRF Ensamheten (Linda Spåman)

En socialgeografisk positionsbestämning för er icke-göteborgare:  Marklandsgatan är en lokaltrafikknutpunkt precis där sten- och landshövdingehusstaden slutligt ger upp och miljonprogrammets förelöpare tar vid för en evighetslång spårvagnsresa mot Mörkrets Hjärta (eller i alla fall Frölunda Torg). Valet av plats för den nybildade BRF Ensamheten är genial. Huvudpersonen är föreningens ordförande och något så uppfriskande som en politiskt korrekt småborgerlig dubbelmoralist som tvingas kompromissa å det grövsta med sina värderingar på ett sätt som inte hade behövts i Linnéstaden någon kilometer bort, med sin mer stabila prisnivå på bostadsrätter.

BRF Ensamheten kunde varit bottendjupt nattsvart och kanske är den det. Efter att ha bläddrat lite bland de spretiga teckningarna hade jag förväntningar på en chockerande och provocerande läsning, men till min förtjusning så ges man en sammanhållande berättelse, om än till en början uppbyggd av fragment från olika lägenheter. Ingen spretighet alls. Jag vet inte riktigt definitionen på en serieroman, men det här måste väl nästan vara en sådan. Spåman lurar läsaren väldigt snyggt när hon leker med våra fördomar och hon ställer sig kärleksfullt vid sidan av den triviabloggande blondinen med inredningsintresse och hänger ut den lesbiska vegetarianen som ömklig och småaktig. Jag får energi och hopp ur den här berättelsen. Dottern sitter bredvid och säger att den är läskig, men jag vill hävda att den snarare är ultrademokratisk i sin människosyn. Kommer du på städdagen är du lika mycket värd.

/Gästbloggare M