Den 19 februari är det dags för Borås debutantpris. Jag har läst och skrivit om tre av de nominerade. En av dem är Åsa Foster och vill man läsa en intervju med henne så tycker jag man ska klicka här. Jag bjuder på en repris från februari förra året:
Man måste inte alltid tala om det är något så ovanligt som en novellsamling som utspelar sig i Sydafrika och som är skriven av en svensk författarinna. Jag var faktiskt lite skeptisk över just det, någon storögd reseskildring var jag ju rakt inte intresserad av att läsa.
Oron var helt i onödan, det här är en fantastiskt fin samling berättelser som tar sin avstamp i det sydafrikanska landskapet och i samhället som sakta håller på att formeras efter apartheid. Huvudpersonerna i novellerna är inte alltid så bra på att just tala med varandra och texterna blir som reducerade koncentrat av mänsklig samvaro. Vem får lov att tala? Vad får man lov att prata om? Vad ska hållas i det fördolda? Måste man verkligen tala om allt? I orden ligger också makt, den som kan uttrycka sig och får uttrycka sig har makten och spelet kring makten visar sig i många av novellerna.
Åsa Foster har tagit med sig och förvaltat sina erfarenheter av ett land som hon tillbringat ett antal år i, hon har själv studerat i Kwazulzu-Natal provinsen. Jag kan förstå att det var lockande att utforska ett land i omvälvning där klyftorna mellan fattig och rik, svart och vit, man och kvinna fortfarande är stora. Saker och ting ställs på sin spets på ett sätt som måhända inte varit möjligt att beskriva här i Sverige. Skickligt är att hon, trots den på många sätt annorlunda miljön, kan få mig som läser att känna igen mig och jag identifierar mig med många av människorna i den här samlingen texter. Tänkvärt!
Oron var helt i onödan, det här är en fantastiskt fin samling berättelser som tar sin avstamp i det sydafrikanska landskapet och i samhället som sakta håller på att formeras efter apartheid. Huvudpersonerna i novellerna är inte alltid så bra på att just tala med varandra och texterna blir som reducerade koncentrat av mänsklig samvaro. Vem får lov att tala? Vad får man lov att prata om? Vad ska hållas i det fördolda? Måste man verkligen tala om allt? I orden ligger också makt, den som kan uttrycka sig och får uttrycka sig har makten och spelet kring makten visar sig i många av novellerna.
Åsa Foster har tagit med sig och förvaltat sina erfarenheter av ett land som hon tillbringat ett antal år i, hon har själv studerat i Kwazulzu-Natal provinsen. Jag kan förstå att det var lockande att utforska ett land i omvälvning där klyftorna mellan fattig och rik, svart och vit, man och kvinna fortfarande är stora. Saker och ting ställs på sin spets på ett sätt som måhända inte varit möjligt att beskriva här i Sverige. Skickligt är att hon, trots den på många sätt annorlunda miljön, kan få mig som läser att känna igen mig och jag identifierar mig med många av människorna i den här samlingen texter. Tänkvärt!
Läs också Sprängskissen, Coconut, Skyline eller någon av Deon Meyers deckare för fler bilder av det samtida Sydafrika.
Intressant att en författare som är uppvuxen i USA och bott i Sydafrika ca 10 år ändå utan tvekan väljer att skriva på svenska.
SvaraRaderaSpännande fråga. Modersmålet känns kanske ändå bäst?
RaderaJag blir lite fundersam över din kommentar, vad jag kan se från intervjun så har hon har hon en huvudsakligen svensk bakgrund men gift med en Sydafrikan. Hon säger i den "Det är min svenska blick på det sydafrikanska samhället."
Radera"Som gift med en sydafrikan, och delvis uppvuxen i USA, har Åsa Foster en stark relation till det engelska språket. Men det var aldrig något alternativ för henne att också skriva på engelska.
SvaraRadera– Absolut inte. Jag är starkare på svenska. Jag lärde mig att läsa och skriva på engelska, så jag tror att jag har språket någonstans i ryggraden, även om jag har ett mindre ordförråd och sämre nyanser."
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/tunna-isar-lockar-mer/