hausfrau - passion och passivitet

Åh vad jag ångrar att jag inte skrev om hausfrau för en månad sedan när jag precis hade läst den. Det är nämmeligen precis en sådan bok som man blir totalt uppfylld av. Känslan av den klaustrofobiska miljön i det schweiziska förortslivet kröp under skinnet och jag var mest förb***ad hela tiden på Anna. Och på Bruno, bankmannen som hon gift sig med. Hon heter Anna, som jag, huvudpersonen i den här romanen. Hon är amerikanska och när hon blev blixtförälskad i Bruno så fann hon sig plötsligt gift i ett främmande land och bosatt några hus från sin svärmor, bredvid kyrkan där svärfar varit präst. Tre barn har det blivit, två pojkar i skolåldern och en liten bebisflicka, och för att hon ska kunna delta mer i samhället så har maken bestämt att Anna ska gå på språkkurs. Hon ska lära tyska, ta sig ur sin passivitet som hemmafru och kort sagt, hon ska rycka upp sig.

Passivitet och passion börjar likadant konstaterar Anna i den här romanen och på tyskakursen möter hon en man som åtminstone för stunden kan få Anna att leva upp. Mötena med honom (och andra älskare) blir ett sätt för Anna att hålla ledan borta, ett annat sätt är sessionerna hos psykoterapeuten. Återkommande stycken i den här romanen handlar om när Anna diskuterar ett särskilt ord med sin terapeut och de avsnitten tycker jag personligen är mycket läsvärda. Där någonstans vaknar språknerden i mig. Likadant när Anna går till sina tyskalektioner och funderar över språket. Det kan se ut såhär:

ALLA DE FEM VANLIGASTE tyska verben är oregelbundna. De följer inget böjningsmöster. Att ha. Att vara tvungen. Att vilja. Att gå. Att vara. Ägande. Tvång. Längtan. Flykt. Existens. Alltsammans begrepp. Och oregelbundet. Verb som är otillräcklighetens kulmen. Livet är förlust. Återkommande, regelmässig förlust. Förlusten följer inte heller något mönster. Man överlever enbart genom att minnas hur. 

Det vilar en känsla av förlust över hela den här romanen och visst kan man gissa att det är något som gjort att Anna hamnat i ett kallt äktenskap i främmande land men Anna är en svårälskad karaktär, jag gillar henne inte. Punkt. Hon är på randen till en kronisk depression, ja visst, men hur självisk får man bli? Man (jag) kan ju bli närmast tokig på hennes sjävcentrerade sätt och särskilt provocerad blir jag av hur hon lämnar sina barn.

Jag vet att Jill Alexander Essbaum är på gång till Stockholm om ett par veckor. Säkert lär vi höra mer om hennes bok i svenska medier snart!