Jag har insett att de personliga inläggen här på bloggen blir allt färre. Det mesta av bilder och tankar från vardagen lägger jag numer på Instagram, vilket gör min blogg lite tråkigare och mycket mer opersonlig. Jag har funderat över hur det förändrar mitt bloggande, ursprungligen så var det ju faktiskt en dagbok som jag ville ha här på bloggen. Det var snart tio år sedan jag startade min blogg och flödena i sociala medier har förändrats, jag gillar egentligen det långsamma i bloggen men Insta känns enklare. Det som jag skriver här finns ju kvar på ett helt annat sätt än det jag postar på Insta. Inte enkelt det där att välja media. Hur gör ni andra? Hur väljer ni var ni publicerar er?
Hur som, ni som läser har säkert märkt att det är tystare här på bloggen. Det beror delvis på det där med Instagram då men också på att jag har fullt upp med att arbeta. Min höft krånglar så mycket att energin är totalt slut när arbetsdagen är slut (eller innan den är slut om jag ska vara ärlig). De senaste veckorna har jag (precis som hela våren) jobbat minst en dag på helgen för att hinna med. Jag orkar inte långa dagar utan måste vila ett par timmar varje vardagskväll och inget socialt ryms utanför arbetet. Är det så livet ska vara egentligen?
Idag gick jag en liten lördagsrunda på stan och köpte vackra blommor och gofika. Hockeyfebern har drabbat stan och jag förstås snart att hemmapremiären är mot Brynäs. När jag växte upp så fanns det två lag att heja på - Brynäs eller Leksand. Killarna i byn hade tröjor och kampen mellan lagen utspelades på vår frusna lilla kyrkdamm - hela vintrarna genom, hela mellanstadiet. För några veckor sedan fick jag reda på att min närmsta barndomskamrat gått bort i cancer, han var en av dem som hade brynäströja och synen av brynäsfansen runt Scandinavium gjorde att minnen väcktes.
Gula och svarta blommor, som solar i september skall påminna om att det gäller faktiskt att ta vara på dagarna som går ...
Så länge du emellanåt skriverblogginlägg är jag nöjd, hastiga insta kan komplettera, men inte ersätta. Tycker jag.
SvaraRaderaHåller med, Insta är ett komplement. Snart så kommer bloggen sätta fart igen.
RaderaÅh, Anna, vilket fint inlägg! Jag funderar också rätt mycket på hur stor del av livet jobbet ska vara, om det verkligen ska ta så mycket energi som det gör.
SvaraRaderaJag försöker dela upp mitt bloggande på två bloggar, en om böcker och en om livet, men när energin tryter är det alltid den om livet som får vara utan inlägg. Fast den egentligen är lättast att skriva på.
Det där med Antingen Brynäs Eller Leksand känner jag igen nu, fast jag hade helt glömt att det var så. Hela mellanstadiet, ja, och väldigt viktigt just då, precis som Stenmarks Andra Åk.
Ja, hur konstigt är det inte med minnen som väcks av så olika saker. Jag försökte häromdagen att få jobba 80% men min rektor sa nja. Det ville arbetsgivaren inte. Så nu får vi se.
Radera