Så vill maken skiljas och hela livet rämnar. Ninni Schulman blir så sjuk att hon hamnar på psyket, där får hon rådet att försöka närma sig anledningen till att hon mår fruktansvärt dåligt av att bli lämnad. Hennes kärleksfulla föräldrar kan inte bidra med så mycket som Ninni skulle vilja och med bävan bestämmer hon sig för att begära ut sina journaler. Vad hände egentligen de där första åren i hennes liv när hon föddes som ett mycket efterlängtat barn till två föräldrar som nyligen förlorat ett barn? Ninni föddes med stora fysiska utmaningar och hennes fösta halvår tillbringades på sjukhus, några år senare opererades också hennes skolios och ytterligare sjukhusvistelser och gipsvagga följde. Den ständiga känslan av att vara utanför och att försöka passa in förföljer henne och jag känner att den här gripande och personliga berättelsen också snuddar vid något djupt allmänmänskligt.
Genom texten får vi följa Ninni Schulman genom livet och man både gläds och gråter med henne. Det är inte enkelt att konfrontera upplevelser och känslor som funnits där hela livet. Hon gör det med mod och envishet som är beundransvärd och hennes text är modig på ett sätt som verkligen berör. Hon närmar sig svåra ting på ett skenbart enkelt sätt och har man dessutom, som jag, upplevt tjocktarmscancer spridd till levern på nära håll så blir texten extra känslosam. Hon skildrar döden mycket fint. Hennes relation med pappan återkommer genom boken och man hejar förstås på när Vasloppet skall åkas. Staka, staka!
Hur ska man handskas med sitt liv för att det ska vara möjligt att må bra, hur duktig ska man behöva vara, hur mycket ska man prestera för att äntligen få höra till? Inte enkelt. Ingen quick-fix!
Lo Kauppi läser ljudboken och det är ett perfekt val av uppläsare. Läs eller lyssna, alla!
Bildkälla: Bazar förlag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!