varken vietnames eller kanadensare - Kim Thúy

Böckerna hon skriver har varje ord vägd på guldvåg men själv slutar hon aldrig att prata. Hon beskriver sig själv som författaren Kim Thúys hemliga tvilling som åker runt och pratar om böckerna medans författaren sitter i stillhet och omsorgsfullt väljer orden till texterna utifrån textur, vikt och känsla. De ska kännas som en fjäderlätt smekning, som en känsla som passerar förbi och det är närmast osannolikt att den intensiva, snabbpratande kvinnan framför mig faktiskt tagit sig tid att sitta ned och skriva någon bok överhuvudtaget.

Hon berättar att hennes första roman, ru, kom till av en slump. Hon ägde  en restaurang och hade för ovana att somna vid ratten vid rödljus, för att hålla sig vaken så fick hon fatt på blocket till inköpslistorna och började att skriva noteringar i det. När sedan restaurangen fick stänga, den var populär men olönsam, så hittade hon de små anteckningarna och satte samman dem till en bok. Hon berättar att hon arbetar överallt, på en pall på terrassen eller på flygplatser och länge hade hon en så dålig dator att enda sättet att kunna skriva var att använda g-mail som hon skickade till sig själv. Det var inte så praktiskt i längden...

Just det fragmentariska, de små enkla berättelserna som tillsammans skapar en komplex väv, är gemensamt för de båda böcker som hittills kommit på svenska och Kim berättar att hon alltid fascinerats av orden. Hennes husgud är Duras och hon har ställt sin samling av hennes romaner på en hylla högst upp för att inte frestas att läsa dem om och om igen. Just Duras texter var ett sätt att återupptäcka sitt hemland Vietnam, de gav en annorlunda bild av landet än hennes egna från barndomen och hennes föräldrars bilder av det land som de flytt från. När Kim nu återvänder till Vietnam är det med blandade känslor, hon är inte riktigt hemma varken där eller i Kanada. I Vietnam är hon för högljudd och yvig, i Kanada är hon för alltid invandrare.

Kim kommer från en pratglad familj och hon liknar deras liv som ett gäng radioapparater som står på dygnet runt och samtidigt beskriver hon hur den vietnamesiska kulturen starkt präglat henne, vissa saker som exempelvis känslor pratar man inte om. Visar kärlek gör man genom handlingar, att laga mat kan vara en kärleksgåva och det avspeglas i hennes senaste roman mãn. Just den boken skriver jag mer om på torsdag men, det är spännande att höra Thúy berätta hur alla hennes yrken har satt avtryck i hennes böcker. Översättaren har bidragit med kärleken till orden och uppfinningsrikedomen i språket, juristen i henne har visat på sinne för detaljer och det avskalade, precisa språket med vacker rytm. Restaurangen lade till det sinnliga, att saker måste få ta tid för att bli färdigt. Och moderskapet har fått henne att se med barnets öga, för mig är hennes texter riktiga pärlor. Korta, intensiva och mycket läsvärda. Rekommenderas!