"Jag är här, pojk. Jag tänker inte låta något ont hända dig."
Det är
faktiskt den sista meningen i boken som jag börjar med här.
Jay är precis på väg att somna när han förnimmer en hand på sitt bröst och
han tycker sig höra de orden från sin far, en far han aldrig träffat, en far som
misshandlas till döds fem månader innan Jay föds. Han befann sig bara på fel
plats.
Jay kan behöva allt stöd han kan få nu när han ensam har bestämt sig för
att driva sitt livs mål. Trots att han är rädd har han modet att utmana de stora
pengarna och skrupelfria personer.
Nu börjar vi från början... Jay är en ung advokat, han och hustrun väntar
första barnet, han driver en egen advokatbyrå som ekonomiskt inte bär sig. På
hustruns födelsedag överraskar Jay henne med en båttur, det är de två plus en
gammal skeppare. Plötsligt hör de en kvinna skrika på hjälp två skott hörs och
kvinnan kommer rusande ut i floden. Jay hjälper henne om bord, kör henne till
polisen uppmanar henne att anmäla händelsen, han följer absolut inte med in till
polisen.
Här börjar problemen för Jay, han vet ju inte om kvinnan anmälde händelsen,
nämnde hon honom, ska han själv ta kontakt med polisen? Han börjar undersöka det
hela, det visar sig att det är mycket mer än en kvinna som blivit överfallen.
Hon är involverad med personer som rör sig högt upp oljebranchen.
Varför undviker Jay polisen? Under sina universitetsstudier var han mycket
politiskt aktiv, under ett möte som går över styr (han är oskyldig till detta)
blir han häktad och slipper fängelse med en hårsmån. Aldrig vill Jay hamna i
denna situation igen.
Sedan den dagen skruvar han ofta isär sin telefon, finns där
avlyssningsapparatur? Körde jag för fort? Jay vet vad FBI gjort med många av
hans kamrater. Det behövs ingenting för att han skulle kunna råka illa ut.
Handlingen utspelar sig nu år 1981, vi är i Houston,Texas och Jay har all
anledning att inte lita på polisen, han har all anledning att inte lita på FBI.
Jay är svart.
/gästbloggare A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!