livets outgrundliga mysterier

Jag var femton.
Jag var uttråkad.
Jag var olycklig.

En sommarkväll somnade jag och hoppades att världen skulle vara annorlunda när jag vaknade.

Så inleds Benjamin Alire Sáenz nyöversatta ungdomsroman. Ari och Dante hittar varandra vid poolen den där heta sommaren då de ska fylla sexton. De är båda ensamvargar, de har båda mexikanska föräldrar och de har båda en lust att våga mer, utforska livet och ta klivet in i vuxenvärlden. Bara det faktum att de heter Aristoteles och Dante måste väl vara ett tecken på att de ska höra samman?

Ari är den tystlåtne killen som tar till nävarna när han känner sig utanför och skriver dagbok i hemlighet, Dante är konstnären som vandrar barfota till synes sorglös genom livet. Båda delar ändå känslan av att inte passa in, inte höra till. De befinner sig mitt emellan barn och vuxenlivet och dessutom mitt emellan kulturer, det gäller att hitta sin plats.

- Det är som om att mamma och pappa har skapa sig en helt ny värld. Jag lever i deras nya värld. Men de känner den gamla världen, den som de kom ifrån - och det gör inte jag. Jag hör inte hemma någonstans. Det är det som är problemet.
- Men det gör du ju visst, sa jag. Du hör hemma var du än är. Det är sådan du är.

Livets outgrundliga mysterier är ännu en ungdomsbok som utspelar sig  i slutet av 80-talet, säkert passar det oss medelålders läsare men hur passar det de som är unga idag? Jag tänker att många teman som att hitta sin plats, vara andra generationens invandrare, upptäcka och utforska sin sexualitet och göra sig fri från familj och traditioner är universella. På det sättet så är det här en riktigt bra lättläst ungdomsbok som säkert kan passa många, som tur är så är inte berättelsen fylld med tidsmarkörer som mest av allt flirtar med alla oss som var med på den tiden. Många positiva ord från mig alltså men ... något lite för dramatiskt, för sockersött, något lite för didaktiskt men i stort en fin läsupplevelse.