vi har bubblat om Ungdomsår

För en vecka sedan precis så träffades bokcirkeln bokbubblarna för att prata om J M Coetzees självbiografiska roman Ungdomsår. Bland medlemmarna skiftade omdömet från betyg 2 som lägst och 5 som högst. Medel slutade på 3.66 (av 5 möjliga). Var då det här en bra bok att cirkla om?

Vi tyckte att den beskrev en spännande tid (sent 50-tal), där fanns många litterära referenser att fundera vidare på, språket var snyggt och formen ändock lättläst. Det var bara en enda sak som skavde - huvudpersonen var inte särskilt lätt att fatta tycke för. Temat med den unge mannen som lämnar sin barndoms Sydafrika och flyttar till London för att bli författare var lätt att leva sig in i men hans totala naivitet kring sin egen begåvning var svårare. Han ser sig själv som den missförstådde konstnären, han tar sig själv på största allvar. Han gör allt för att bli en riktig engelskman och det är erotiken som ska se till att hans dikter får kropp och känsla. Nja ...

Någon i cirkeln konstaterade krasst att vilken tjugo-någonting tror inte att man är ett geni? Och någon annan kontrade med att heter fortsättningen Gubbår - eller? Han är ju gubbe redan som 22-åring. Boken slutar med att han arbetar som programmerare och vägen till Nobelpris verkar mycket lång ...

Jag personligen gillade den här boken, hela min text om den finns här. Det här är en memoarbok och självklart skall Coetzees utveckling från pojke till man vara det som står i centrum. Som hos många unga männsikor så slår vuxenlivet hårt mot både drömmar och principer. Ideal och förhoppningar om ett liv som poet förbyts till ångesten över att inte våga misslyckas, att stirrande frukta ett tomt blad. Kall och frusen, med lite hopp om konst och kärlek avslutar Coetzee sina ungdomsår.