Ibland kommer en roman lite för nära verkligheten och kanske är det så med Sven Wollters mycket fina debut Hon Han och Döden. Där på bron i Bleket står Han och väntar, Hon kommer springande med sin röda kappa på svaj och frågar vad han sa. Doktorn, vad sa doktorn? Han vet att tiden är utmätt och allt Han vill är att döden ska få vara på hans egna villkor.
Att det här är en författare som har känsla för ordet, känsla för att berätta en historia med utsökt timing står var och en uppenbart som läser. Wollters karaktäristiska röst tränger ut genom sidorna och idiomet är tydligt göteborgskt, ändå tar inte skådespelaren över. Här möter vi en författare som gestaltar med orden på ett sådant vis att man bara bedåras. Magiska sammanträffanden, ta varje dag som en unik gåva och rätten över sin egen död. Typ så. Och så kärlekens kraft då också.
Just nu bloggar jag från min iPad på ett hotellrum i Halmstad, men googla efter den stora fina intervjun i GP som var för några veckor sedan. Mycket läsvärd, precis som romanen skriven av en man som för många i min generation fortfarande är Raskens. Sven Wollter har debuterat vid 82 års ålder och hans fina roman hoppas jag läses av alla. Hur den är så finns den där, döden. Lika bra att faktiskt tänka på den, prata om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!