Nu ska jag erkänna, jag började lyssna på Förbjudet att visa ohämmade känslor i pensionatets entré mest för att den var från Spanien. Därifrån har jag nämligen svårt att hitta läsning och samlar man länder så samlar man länder. Det var också för att det var en spansk variant på feelgood som jag lyssnade vidare, hade det inte varit för att jag var så fascinerad av skillnaderna mellan de (vanligen engelska) böcker som jag brukar läsa i genren och den här hade jag aldrig fortsatt. Unken kvinnosyn, högtravande överlastat språk och en väldigt gammaldags intrig gjorde den här boken mer till ett studieobjekt än en läsupplevelse. På många vis spännande och jag vill inte vara utan den.
Cecilia är drygt 40 och blir en dag lämnad av sin man. Han har hittat en yngre årgång och kanske kan den nya kvinnan dessutom ge honom den arvinge som han vill ha. Eftersom Cecilia har en juristkarriär och sina morföräldrars hus att flytta till så går skilsmässan smärtfritt, det är bara det att Cecilia känner sig väldigt ensam. Byggentreprenören som ska renovera det gamla huset är förvisso en trevlig man och i det tillbommade huset bor en ung yngling från Kenya som tagit sig till Spanien illegalt, men Cecilia vill ha sällskap. Hon beslutar sig för att öppna ett pensionat för unga studentskor och naturligtvis så ska det bli ett anständigt ställe. Reglerna som sätts upp bryts allt eftersom och i pensionatet uppdagas en familjehemlighet, romantik och åtrå väcks och en smula, smula frigör sig både Cecilia och de unga kvinnorna. En smula skriver jag för med svenska mått mätt är det ganska små steg mot ett jämställt samhälle som tas. Allt samman fullkomligt dränks i omständligt målande bildspråk, adjektiven och adverben sprutar ur sidorna och jag anar att det här faktiskt är en ganska kass översättning. Högtravande, nästan arkaiskt språk blandas med klyschor a la kiosklitteratur och jag kan inget annat göra än att såga den här boken. Någon läsupplevelse är det inte men ganska rolig underhållning om man är på det humöret. Jag glömmer den inte.
Cecilia är drygt 40 och blir en dag lämnad av sin man. Han har hittat en yngre årgång och kanske kan den nya kvinnan dessutom ge honom den arvinge som han vill ha. Eftersom Cecilia har en juristkarriär och sina morföräldrars hus att flytta till så går skilsmässan smärtfritt, det är bara det att Cecilia känner sig väldigt ensam. Byggentreprenören som ska renovera det gamla huset är förvisso en trevlig man och i det tillbommade huset bor en ung yngling från Kenya som tagit sig till Spanien illegalt, men Cecilia vill ha sällskap. Hon beslutar sig för att öppna ett pensionat för unga studentskor och naturligtvis så ska det bli ett anständigt ställe. Reglerna som sätts upp bryts allt eftersom och i pensionatet uppdagas en familjehemlighet, romantik och åtrå väcks och en smula, smula frigör sig både Cecilia och de unga kvinnorna. En smula skriver jag för med svenska mått mätt är det ganska små steg mot ett jämställt samhälle som tas. Allt samman fullkomligt dränks i omständligt målande bildspråk, adjektiven och adverben sprutar ur sidorna och jag anar att det här faktiskt är en ganska kass översättning. Högtravande, nästan arkaiskt språk blandas med klyschor a la kiosklitteratur och jag kan inget annat göra än att såga den här boken. Någon läsupplevelse är det inte men ganska rolig underhållning om man är på det humöret. Jag glömmer den inte.
Titeln är ju rätt underhållande. I övrigt känner jag att du just nu dödade all lust jag eventuellt haft för att läsa den här romanen :-)
SvaraRaderaSorry :-)
RaderaDet är inte utan att man blir sugen på den bara för titelns skull.
SvaraRaderaJa, titeln är inte alls dum :-)
Radera