Oj så svårt det är med uppföljare. I trilogin som börjar med Berlinerpopplarna får man följa en familj på gården Neshov utanför Trondheim från kriget och fram till nutid. Familjehemligheter har påverkat hur familjen levt sitt liv och de tre sönernas öde engagerade. Trilogin slutade dramatiskt och med ett osäker framtid för släktgården.
Nu kommer så en fjärde del i serien: Det finns alltid förlåtelse. Självklart var jag nyfiken på att läsa hur det gått för gården och människorna som levt där samtidigt som jag också ville låta bli. Det är det där med fortsättningar på något som jag uppfattade var ganska färdigberättat. Nu har tre år gått och Torunn, som ärvde gården och som gav sig av därifrån i hast, har det trassligt i sitt förhållande med den som hon trodde var mannen i sitt liv. Erlend lever med sin man i Köpenhamn och har blivit trebarnsförälder och Margido fortsätter driva sin begravningsbyrå. Det enda Neshov används till är att förvara likkistor i ladan, allt annat är stängt och står och förfaller. På väg till en draghundstävling i Nordnorge bestämmer sig Torunn för att stanna till och hälsa på sin farbror. Det där att våga välja att återvända är inte lätt och särskilt till en släkt där ingen egentligen talar med varandra.
Någonstans läste jag att Anne B Ragdes styrka är att att skriva lättläst och känslosamt utan att det blir sentimentalt. Den här gången håller jag inte med, jag tycker att mycket av humorn och charmen, den lätta tonen finns kvar men det blir lite för smetigt för mig den här gången. Dessutom allt för förutsägbart, kanske är det för att jag inte riktigt förstår mig på Torunn. Vuxna människan snart 40 och så omogen och i behov av bekräftelse hela tiden. Mitt betyg den här gången blir nja. Har ni inte läst Berlinerpopplarna så börja absolut med dem om ni vill upptäcka Anne B Ragdes författarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!