En fest i Liu Lin (Jan Myrdal)

Mysterium nummer ett: Varför står denna rapport från Kina i sommarstugebokhyllan? Mysterium nummer två: Hur är det möjligt att vara så klarsynt och samtidigt så selektiv som Jan Myrdal är när han 1994 sammanfattar vad som hänt, händer och kommer att hända i ett Kina som redan då var i snabb förvandling?

Vi lämnar Mysterium nummer ett olöst. En fest i Liu Lin är, oavsett hur den hamnade i bokhyllan, en uppföljning av vad Myrdal tidigare skrivit om byn Liu Lin. Jag vet egentligen inte så mycket mer om hans maoistiska vurm än vad han själv skriver här i en tillbakablick, men tydligen har han som regimens gäst insisterat i att rapportera från verklighetens landsbygd och då hamnat i  Liu Lin varifrån han sedan tidigt femtiotal skildrat jordbrukskollektivet och småskalig industri kopplat till detta. Nu är det som sagt 1994, femton år efter att de ekonomiska reformerna löst upp kollektiven och fem år efter att protesterna på Himmelska Fridens Torg slogs ned. Myrdal kommer till en by som inte finns längre. Det småskaliga jordbruket är ersatt av industrier och trakten tillhör numera administrativt en närliggande stad.

Myrdal ägnar första halvan av den korta skriften till att redogöra för (och mellan raderna försvara) sina tidigare åsikter. Han vidhåller bland annat att kulturrevolutionen i princip var bra i det att den inom den nya staten framväxande intellektuella eliten behövde slås ned för att återbörda makten till arbetare och landsbygd. Han skriver om sin utnämning till hedersdoktor och sina tre personliga möten med Mao Zedong. Han berättar om sitt deltagande i nattliga diskussioner om sin egen bok från Liu Lin och hur han vid dessa "gjort självkritik" för delar av densamma. Vidare hävdar han att den ekonomiska utvecklingen redan under Mao faktiskt var bland den snabbaste i världen (med en mindre störning i kölvattnet av Det Stora Språnget). Andra halvan av boken diskuterar sedan det nuvarande Kina där han i grunden kritiserar den storskaliga industrialiseringen av landet.

Har man läst Jung Changs Vilda Svanar eller hennes biografi över Mao så är det närmast obegripligt att läsa Myrdals oproblematiserande beskrivning av ideologin bakom kulturrevolutionen eller hans närmast gulliga beskrivning av sin offentliga "självkritik" när Chang beskrivit denna epok som deportationer, laglöshet, masshysteri och förföljelse (dessutom initierad av Mao för att stärka sin egen makt snarare än för att återbörda den till folket). Nu behöver väl inte nödvändigtvis Changs beskrivning vara hela sanningen, men Myrdal, som väl är en man av ismernas nittonhundratal, väljer att helt bortse från de brutala metoder som använts och istället bara se den ideologiska teorin bakom. Han framstår under en patetiskt nostalgisk beskrivning av en äpplelund och lokal rörtillverkning som bägge fått stryka på foten för den framväxande industrin som naiv eller cynisk. Naiv i den meningen att han tror att lokalproducerade äpplen är lösningen i ett miljardland, cynisk i den meningen att hans teoretiserande bonderomantik är viktigare än modernisering och materiellt välstånd för kineserna.

Redan 1994 ser Myrdal (tillsammans med västerländska ekonomiska analytiker iofs) att Kinas nya väg kommer att leda till den framträdande plats landet har idag och det materiella välstånd det har idag. Han pekar på problem med miljöförstöring och ett hemlöst trasproletariat som jobbar i dess industrier, som ju bägge i högsta grad visat sig vara problem idag. Så sent som 1994 ser han dock inte Mao som en av de tre stora slaktarna på nittonhundratalet och han ser inte heller det absurda i att ett U-land skulle avsäga sig materialistiskt välstånd för småskalig äppleodling baserat på Maos och Myrdals teorier. Och när han trots allt sakligt kritiserar den nya kinesiska regimens introduktion av marknadsekonomi, finns inte ett uns av kritik mot att denna regim fortsätter på samma repressiva och anti-demokratiska väg som den gamla.

/Gästbloggare M