maskrosfamiljen

"Nog är väl ytan djupast av allt, för det är där avgrunden börjar."

Som i ett grekiskt drama får vi följa "Lady-Boy" genom romanens tre delar: tid, plats och handling och för mig så var den här romanen en härlig läsupplevelse och en smått frustrerande utmaning. Så snart jag började tro att jag fått grepp om händelserna och deras förlopp så vrids berättelsen ännu ett varv. I de grekiska dramerna spelades kvinnorna av unga män och även i Lars Saabye Christensens roman Maskrosfamiljen är frågan om identitet och föklädnader ett viktigt tema. Vad är sant och vad  är falskt, vad är yta och vad är innehåll, desto mer jag läser desto mindre vet jag...

Det är Oslo och det är sextiotal, så långt kan jag vara säker. Det är våningen på tvärgatan till Karl-Johann och där finns tomrummet efter en far som begått självmord och en mor som försvunnit bort i psykisk sjukdom. Kvar är en faster som helst skulle velat vara i sin ugdoms Paris och den mycket ensamme lille pojkflickan i tidiga tonåren med oklar könstillhörighet. Han som är sin fars märkligaste patent, helt skamlös som han upprepade gånger får höra, eller helt enkelt närmast autistiskt oförmögen att tolka andra människors signaler och förutse människors reaktioner? Beskriver boken kanske en traumatiserad ung människa som först i teaterns grekiska drama får möjlighet att uttrycka sig? Jag vet faktiskt inte, måhända tolkningen är fri.

Det sägs i slutet av romanen att om man så bara en endaste gång roas av en tragedi så har den förvandlats till en komedi. Jag smålog ett antal gånger underläsningen, särskilt över beskrivningen av Lady-Boys totalt gränslösa uppträdande mot auktoriteter. Med den definitionen är det här en komedi men i mina ögon så är det en tragisk historia vi får läsa, vackert språk med tänkvärda meningar på nästan varje sida men djupt tragisk. Vemodig, sorgesam och gäckande.