det eviga folket är inte rädda

I Shani Boianjius debutroman Det eviga folket är inte rädda får jag möta de tre israeliska tonårsflickorna Yael, Avishag och Lea. De är 18 år, barndomsvänner och har kallats in till den obligatoriska värnplikten. Helst av allt drömmer de sig tillbaks till den tid då de var barn, då när de var oövervinnerliga och då livet var, i alla fall i minnet, lättare att leva. Att bevaka gränsövergångar, utbilda skyttar och vara militärpolis är ingen lek och de grymheter som de upplever ger dem men för livet. 

Jag minns ögonblicken som är värst men också ögonblick som händer hela tiden.

Fantasierna och barndomsminnena använder flickorna för att hantera sin skrämmande verklighet. 

  Vår värld var liten då, men större än livet självt eftersom den bara pågick i våra huvuden.

Mest av allt handlar det om att överleva. Att sätta livet på vänt, låta två år passera och helst komma ut någorlunda hel på andra sidan.

Jag somnade utan att tänka på något speciellt. Det var enkelt. 

Allt är möjligt om man verkligen anstränger sig.

Det här är en vackert formgiven bok med ett skrämmande innehåll som ger mig ett perspektiv som jag inte tidigare ens funderat över. Inifrån skildras hur ungdomar tvingas ut i krig, tvingas att hantera svåra situationer och hur de är totalt utlämnade i strukturer som de inte kan påverka. Bara genomlida. Det är gripande och mycket störande, berättelsen stör mig i min välordnade vardag  och det har tagit mig flera dagar att försöka få ned några tankar om boken. Jag kan fortsatt inte formulera mig särskilt vettigt, läs istället vad SvD, DN och GP skriver.

Nu fortsätter min mellanösternläsning med Solens Port.