jorden runt - Wolf Hall

Några stackars :-) människor offrar sig och går på bokmässa redan idag. Mingel och möten, mys med bloggisar och mängder med intressanta montrar. Jag är inte alls bitter utan väntar glatt till imorgon. Då blir det livetäckning i dagarna tre! Kör en liten repris på min text om Wolf Hall som tröst. Den ingår i Lyrans resa jorden runt, här kommer England:

Tid nu att begrunda de fördrag som håller världen samman: 

fördraget mellan härskare och behärskade, samt det mellan make och maka.

Efter att ha läst 648 välfyllda sidor Wolf Hall, Hilary Mantels bookerprisbelönade roman från 2009, så är jag ganska både utmattad och imponerad. Jag tror att boken lite förutsätter att den som läser har koll på såpornas såpa - den nästan 500 år gamla historien om kampen om Englands kungatron. Kungligheterna av idag har liksom inget att sätta upp mot Henrik VIII. Det är reformation på gång i Europa och frågan om vem som ska vara kyrkans överhuvud är brännande het, i Sverige har vi en kung vid namn Gustav Vasa som ser reformationen som en chans att få kontroll över kyrkans rikedomar, i England väljer Henrik VIII en något annan väg men inte verkar det vara religiösa motiv som driver på precis. Det handlar om makt och spelet om makten är en av bokens stora teman. Jag har ibland svårt att hålla full koll på alla händelser, för mig som inte har tudortiden på mina fem fingrar blir det ibland övermäktigt. Där figurerar en fasligt massa människor som Mantel ibland stannar till vid, ibland sveper förbi och just det där att inse att man inte kan hålla koll på allihop utan bara får flyta med i texten är svårt för en som gärna vill förstå. När man insett att det är flyta som gäller så är det ren njutning!

Jag kan inte alls bedöma hur noga Mantel har hållit sig till de väldokumenterade historiska fakta men efter att ha läst intervjun i senaste Vi Läser så får jag  känslan av att det ligger många, många timmars research bakom den här romanen, det måste ju vara extra klurigt att skriva en roman om en tid som många intresserar sig för och många andra skrivit om. Det gäller att få detaljerna rätt och ändå kunna skapa något nytt och intressant, lite speciellt är det att läsa en berättelse där slutet är känt, vi vet vad som hände, vi vet fortsättningen. Det ställer stora krav på den som skriver och Hilary Mantel klarar den utmaningen med bravur!

Det är England och 1500-tal och Henrik VIII är kung, han har erövrat kronan och vill säkra sin tronföljd med en son. Hans fru Katarina av Spanien har endast lyckats föda honom ett överlevande barn, en dotter vid namn Mary. Kungen försöker att få giftermålet annullerat så att han kan äkta Anne Boleyn som i romanen beskrivs som en mycket beräknande kvinna.

Svarta ögon, något utstående, glänsande som kulorna på en kulram; glänsande och ständigt i rörelse, som om hon företar beräkningar till sin egen fördel.

Under åren som följer kommer smedsonen, numer juristen, Thomas Cromwell allt närmre makten. Han är kunnig i språk, juridik och ekonomi och genom klokhet, uppriktighet och en utomordentlig förmåga att spela maktspelet blir han snart kungens närmste man. Det är inte en lätt sits att försöka tjäna en herre som alltmer blandar samman Englands väl och ätten Tudors väl. Det gäller att skickligt spela sina kort med en kung som alltmer tappar greppet:

Det är glåmig morgon, lågt och jämntjockt molntäcke: ljuset filtreras sparsamt genom glas, i en färg som solkat tenn. Så färgstark kungen är, som kungen i en splitterny kortlek: så litet hans matta blå öga.

Som jag tidigare nämnde så får man möta oerhört många människor i den här romanen och en av Mantels styrkor är att genom några rader göra klart för mig som läser personens sätt och karaktär. T ex beskriver hon hertigen av Norfolks ilska: 

Han har varit hos sin rustmästare och prövat ut pansar och har fortfarande strödda delar på sig - sitt harnesk, sina lårskydd - och ser ut som en järngryta som skramlar mot kokpunkten.

Eller det beräknande sättet som kejsare Frans spion (Monsieur Chapuys) för sig i kungens närhet:

I det han stiger upp från bordet berömmer Chapuys maten, musiken, furneringen. Man kan se hans hjärna arbeta, höra de små klickandena som från ett invecklat lås när han chiffrerar sina åsikter till depescherna åt sin herre kejsaren.

Just den fina gestaltningen är min stora behållning av den här texten. Språket är märkbart gammaldags samtidigt som formen känns modern. Berättelsen vindlar sig fram och trillar inte alls i krönikefällan.

Den karaktär som Hilary Mantel mejslar ut tydligast av alla är förstås Thomas Cromwell, det är faktiskt så att jag ibland retar mig lite på denne allkonstnär som är omnipotent a la Guillous Arn och som själv jämför sig med da Vinci i boken. Han är en man som vill göra rätt och vill göra gott, vill vara ärlig och samtidigt är en mästare på spelet. Maktspelet. Jag får följa honom från den stund han vid femtonårs ålder rymmer hemifrån, genom kärleken till sin fru och sin familj och hur han tjänar sina herrar. Fåfängt begrundar han sitt nymålade porträtt och tycker sig se ut som en mördare. Dit har berättelsen inte riktigt kommit ännu men fortsättning följer i Bring Up the Bodies som kommer på svenska i maj 2014. Nuförtiden är begreppet social kompetens på allas läppar, den gode Thomas han verkar ha varit en mästare på den konsten och han beskriver sig själv i boken:

Jag håller alltid på att översätta, tänker han: om inte mellan språk så mellan människor. 

Provläs!

Hans Holbeins porträtt av Thomas Cromwell,  ca1533