Mod och sanningslidelse - Samar Yazbek

Samar Yazbeks första bok på svenska heter En mörk strimma av ljus. Berättelsen har sitt ursprung i ett reportage som hon gjorde efter ett besök i ett kvinnofängelse. Där mötte hon bl a en ung flicka som var dömd för mord på sin matmor. Våld och förtryck tar olika uttryck i boken, tystnaden när man inte vågar att säga sin mening skapar en situation när offer blir bödel och bödeln blir offer. Hon är själv uppvuxen i en välbärgad miljö men lämnade sin familj tidigt och kom nära människor som har det fattigt och lever i marginalen. Journalistiken och intresset för kvinnors rättigheter har gett Yazbek möjlighet att träffa flickor och kvinnor från alla samhällsklasser.

Hon berättar att en del av hennes vision för livet är att vara upprorisk och hela livet har präglats av självständighet. Hon utmanar det syriska samhället och olika tabun men i hennes värld existerar inte tabun, allt som hon skriver om är en del av livet och har rätt att finnas där. Makten är en samling av faktorer och diktaturen och våldet mot människorna har tystats ned, hon vill belysa det som man tidigare inte vågat prata om. Det är också en fråga om klasskamp, litteratur och konst är både politisk och estetisk - litteratur har som uppgift att ställa frågor som lyfter upp det dolda i ljuset. 

Det handlar om att få litteraturen att spegla livet och samhället, hon liknar skrivandet vid att sy. Att återanvända gamla och nya tyger och skapa något som berättar om samhället. Det viktiga är hur vi författare funderar över hur vi ska handskas med stora händelser, att vara en del av folket samtidigt som man kan ta ett utanförperspektiv. Att dokumentera händelserna kring revolutionen var ett självklart beslut, redan när de började i Tunisien var Samar delaktig i demonstrationer och ville protestera mot regimen. 

Samar bor nu i landsflykt i Paris, hon känner att hon betalt ett lågt pris jämfört med alla de som dött eller skadats i striderna för demokrati. Hon reser mycket och befinner sig mellan exil och hemland, hon känner sig inte riktigt hemma någonstans. Hon bär med sig en exil oavsett var hon är och även när hon återvänder för att arbeta med sin kvinnoorganisation så är hon ändå inte helt hemma.  Exilen bor i hjärtat.