augustpriset - en favorittippad vinnare

Grattis till Lena Andersson som skrivit årets skönlitterära bok enligt augustprisjuryn. Jag håller med om att det är en riktigt språkkaramell men jag tycker ibland att hon försökte för mycket, att intellektualisera känslor kan ibland bli lite för mycket... Jag har repriserat min reflektion om boken inför priset så för att bjuda något annat så får det bli en rapport från mässan:

den dissekerade kärlekens historia

Köerna ringlar rockstjärnelånga till H1 och det är en härlig känsla att konstatera att intresset för den relativt smala litteraturen är megastort. Lena Andersson och Philip Teir har skrivit höstens kärlekshistorier och i seminariet samtalar de om hur man bär sig åt när man dekonstruerar och plockar isär kärleken. Lena känner sig bekväm med seminariets rubrik men tänker samtidigt att frågan är evig - kärlek eller avsaknaden av kärleken. Philips roman dissekerar mer äktenskapet och bristen på kärlek. Björn Larsson tänker att om man undersöker kärlek så kanske den försvinner, vi har läst om kärlek i många år men har vi blivit bättre på att älska?

Lena påpekar att det är väldigt svårt att skriva om harmoniska relationer, det behövs en dissonans för att det ska bli en berättelse. Kan man då lära sig något av att läsa kärleksromaner? Nja, kanske kan man lära sig vad man inte ska göra - Undvika misstagen och låta romanfigurerna göra dem istället. Men det är ju nästan omöjligt eftersom man inte ens lär sig av sina egna misstag. Det finns en konflikt mellan moral och passion, förnuftet kan vi inte välja med utan man väljer med känslan. Att leva med kompromisser är del av livet, förnuftet är där för analysen men sällan för kärleken. Det finns ett fritt val att välja att undvika, men finns passionen där kan man knappast välja...

Välja att bli förälskad kan man knappast men man kan förbereda sig och bli redo...

Läs mina texter om Egenmäktigt förfarande och Vinterkriget.