Emellanåt kan man ju tycka att autofiktionen och självbiografiska texter just nu får ta alltför stort utrymme, i Sverige har vi översköljts av just den genren. På bokmässan var jag på ett spännande seminarium som önskade upprättelse för fiktionen och jag kan hålla med. I den här boken tycker jag att det finns en allmängiltighet som slår an en sträng, hennes nakna skidring av hur det är att leva med någon som drabbats av psykisk sjukdom och hur utsatta barn är för vuxnas nycker, det berör.
Självbiografiskt har hon skrivit tidigare när hon berättat om sina ätstörningar i Dagar utan hunger. Underjordiska timmar handlar om en kvinna som utsätts för mobbing på sin arbetsplats och det är min favorit hittills. Kanske just för att det är en tydligare fiktion, det gillade jag. Gemensamt för allt jag läst hittills av Delphine de Vigan är att de är lättlästa men inte lättviktiga romaner som har en mycket fransk ton. Ibland önskar jag att jag kunde läsa på franska, det vore något alldeles extra.
En annan fransyska som skrivit om sitt liv är Justine Levý som i sin trilogi berättar om en vacker egocentrisk mamma som drömmer om det ljuva livet och där finns absolut likheter mellan de båda franska författarinnorna. Läs dem båda och lyssna på När liv blir till konst.
Lyssna på Delphine de Vigan i Sveriges Radio - Jaget regerar i fransk litteratur. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!