den färglöse herr Tazaki - ny Murakami

Jamen då var det dags för en ny Murakami - Den färglöse herr Tazaki.  Titeln på japanska är 色彩を持たない多崎つくると、彼の巡礼の年
Shikisai o Motanai Tazaki Tsukuru to, Kare no Junrei no Toshi och på något vis låter det lite mer spännande, inte så blekt liksom.
Ny och ny, i hans böcker kommer berättelsen liksom igen och igen i något förändrade skepnader. Det typiska dragen med vilsen, ensam man som tänker på sin ungdom, tonårstiden som präglar det kommande livet, sökandet efter mening och måhända kärlek. Psykisk ohälsa, människor som är lite eljest. Sexuella drömmar, tafatta relationer. Brunnar som symbolisk plats för nedstigandet i minnen, jazzmusiken som förlöser. Alltså jag har läst det förut men ändå så kan jag inte hålla mig från att kasta mig på den här romanen så snart den landar i min padda. Det om något är ett tecken på att att en författare har något visst.

Lite extra kul blir det att läsa om Tsukuru som hela sitt liv varit tokfascinerad av järnvägsstationer och de många beskrivningarna av dem lockar fram minnen av vår resa i Japan där en hel del tid spenderades just på tåg och tunnelbanor. Tsukuru tycker om att vistas på stationerna där det finns möjlighet att studera människorna som kommer och går, som har en riktning i sitt liv. I Japan upptäckte vi att Murakami väljer namnen på sina karaktärer för att förstärka personens egenskaper (hej Tengu) och likadant är det med valet av Tsukuru - det betyder bygga = konstruera, mycket passande för en ingenjör.

Annars känner sig Tsukuru färglös och blek som han var på gränsen till osynlig. Han är nu mitt emellan 30 och 40 och han inser att livet stannade av den dagen då hans fyra gymnasievänner (blå, röd, svart och vit) plötsligt och utan förvarning bryter kontakten med honom. Nu har han träffat en kvinna som han skulle vilja kunna inleda en relation med men känslorna är avtrubbade och världen kall. Sara råder honom att söka upp sina gamla vänner för att ta reda på vad som egentligen hände, hans pilgrimsvandring kan starta.

Som soundtrack går annars ett klassiskt stycke i den här romanen - Liszts Années de pèlerinage - år av pilgrimsfärder. Stycket "Le Mal du Pays” - hemlängtan löper som en röd tråd ända till slutet av romanen. Bjuder på det: 

På bloggen finns gott om texter skrivna av både mig och gästbloggar'n om Murakamis böcker. Vi har tillsammans läst alla titlar som finns utgivna på svenska. Jag är just nu lite smålat och orkar inte länka men är du nyfiken så skriv gärna in Murakami i sökrutan och klicka! Min favorit av dem alla är fortfarande Norwegian Wood - I once had a girl, or should I say, she once had me.