oceanen vid vägens slut - här läses det utanför zonen

Ja, inte är det riktigt bekvämt att lyssna på Oceanen vid vägens slut. Början startar så fint, det är en snart femtioårig man som ska resa på en begravning och bestämmer sig för att ta en sväng på landsbygden. Han hamnar vid sitt barndomshem som är rivet sedan länge men grannhusets damm, den som tycktes stor som en ocean då när han var sju, finns kvar. Sittandes på bänken kommer minnena tillbaks. Det är då som den här berättelsen börjar hemska till sig: döda som går igen, övernaturliga djur och ett hål i foten. Ett så otäckt hål i foten att jag blir mörkrädd bara av att tänka på det. För att inte tala om skogen, oceanen och alla varelser. Egentligen inte alls min typ av bok. Inte alls. Jag är ju den lättskrämda typen och drömmer hemska mardrömmar. Pojken reciterar sånger från Alice i Underlandet för att besvärja det otäcka och så är det med den här boken, det är bara att handlöst slänga sig ned i kaninhålet. Hoppa i oceanen, flyta med strömmen och sjunga en stump för att hålla sig flytande.

Så finns där kärleken till böcker och läsning som ett stråk i den här historien och där fångar Gaiman mig totalt, i den lille pojken som har en bok med sig vart han går. Allt han kan har han lärt från böckerna och de är både instruktionsbok, tröst och verklighetsflykt. Neil berättar i intervjun från Kulturhuset att han var just en sådan liten pojke som blev visiterad av föräldrarna innan de åkte på kalas. Det var ju meningen att han skulle umgås, inte läsa. En sådan sort är jag själv också, jag umgås bara om jag måste. Konstigt att jag valt ett yrke där man träffar människor hela tiden, hmmmm. Stickspår!

Imorgon kommer intervju med Neil Gaiman på babel och det ska jag förstås se. Han skriver med en intensitet och skärpa som är fascinerande och jag är verkligt glad att jag bestämde mig för att läsa utanför zonen. Bekvämlighetszoner är till för att utmanas!  

Se samtalet mellan Neil och Johanna Koljonen här!