Den färglöse herr Tazaki - gästbloggar'ns anmälan

 

Varning: Den här texten innehåller mängder med spoilers. Sluta läs nu om du själv tänker läsa boken med full behållning.

Murakami vet var han har sina läsare och blinkar friskt till oss i Den färglöse herr Tazaki. Mängder med Murakamiska ledtrådar läggs ut, men han snuvar oss på konfekten. Inte för att han brukar vara så noga med att följa upp och knyta ihop (återkommer till min teori om varför), men nu lurar han oss rent ut. Trodde du, läsare, att det fanns en sekteristisk konspiration bakom min ungdomskamrats framgångsrika kursverksamhet för företagskultur? Vilken långsökt tanke, vad fick dig att anta detta? Trodde du att mannen vars fotsulor var identiska med en annan av mina vänners faktisk skulle vara en reinkarnation av samme vän? Nja, det är väl att dra lite väl stora växlar på ett par fötter. Och Tazakis drömmar skulle vara en glimt av en skev värld, parallell med den verkliga världen, säger du? Nog för att vi går mot ett återupprättande av Freud, men det där är väl ända en feltolkning av hans teorier. Käre läsare, låt inte fantasin springa iväg. Sådär håller han på - den magiska delen av magisk realism finns den här gången bara i läsarens inbillning (och Murakamis tongue in cheek-humor).

Och en icke Murakamivan läsare hade kanske stått kvar på tunnelbaneperrongen och sett ett litet fint porträtt av en ensam ung man i Tokyoanonymiteten göra upp med ett ungdomstrauma och hitta sig själv eller ge upp, beroende på vad kvinnan han kan tänka sig lämna sitt icke-liv för bestämmer sig för strax efter bokens slut. Fast jag tror inte han ger upp även om beskedet blir negativt, Tazaki har fått smak på att satsa, småsummor av men dock, sitt känsloliv för en liten vinst. Murakami tror jag däremot menar allvar, han tror verkligen Tazaki är så på gränsen till personlighetsutplåning trots att han visat sådan beslutsamhet i sin uppgörelse med det förflutna, en uppgörelse som tar honom ända till Finland. I en nyckelscen äter Tazaki ensam på en finsk pizzeria och noterar att den förhöjda nivån av anonymitet som språkförbistringen ger jämfört med att äta ensam i Tokyo är att föredra. Han känner sig mindre ensam när han är helt ensam. Murakami tror att Tazaki kapar förtöjningarna vid ett nej. Kanske har han rätt.

Och det där med att lämna öppna trådar i berättelsen då. Den här gången kunde han faktiskt, eftersom det bara är en liten vardagsbetraktelse över livets grundläggande villkor så där, låtit oss få reda på sanningen. Sanningen. I en ordinarie Murakami hade det dock varit övernaturliga krafter, ondskefulla konspirationer och annat av stor magnitud som skulle förklaras. Jag har en känsla av att jag meddelat denna visdom på bloggen tidigare, men det är bra mycket lättare att bygga upp en känsla av en gigantisk konspiration i en bok än att låta den få sin förklaring. Läs Fröken Smillas känsla för snö eller Da Vincikoden om ni inte tror mig. Eller jämför 1Q84 med vad som måste varit inspirationen - Salandertrilogin. Där Murakami lämnar oss kvar i den där känslan av otrygghet och panik ger oss de andras thrillerupplösningar en elak men banal albinomunk eller någon annan stolle som minne. Av detta fås också att det troligen var rätt att lämna Tazaki svävande mellan ett fullödigt liv och en avgrund av bottenlös ensamhet. Vi bara tror att vi vill veta.

/Gästbloggare M

Anna har också läst.