Tiden går så långsamt när man tittar på den är samtidsromanen om det perfekta paret med den perfekta vindsvåningen som har det perfekta äktenskapet. Det saknas bara ett barn för att lyckan ska vara all, det är Caroline och Jonas överens om. Men barnet dröjer och ovissheten gnager sig in i förhållandet, när sedan den lilla dottern Elsa föds efter IVF så ska väl allt vara underbart. Eller? En tidig morgon när Jonas kommer ut från sovrummet förstår han att Caroline kastat Elsa över balkongräcket, babyn överlever men hur ska den lilla familjen någonsin kunna bli hel igen?
Tiden på sjukhuset blir långsam, tiden i kvinnofängelset blir långsam men den här berättelsen blir aldrig långrandig. Tvärtom, jag tycker ibland att omvälvande och viktiga händelser i berättelsen sveps över lite väl snabbt, jag hade velat stanna upp och lära känna personerna lite bättre. Att vila i den oerhört starka intrigen hade inte sinkat, hade bara fördjupat.
Men, det är min smak. Jag gillar när det går lite långsammare, i vissa delar som handlar om den inledande barnlösheten så brinner det verkligen till, texten hugger och sargar. Det berörde. Vill man ha en rappt berättad och gripande berättelse som berör så ska man absolut läsa Josefine Lindéns bok. Jag vet att en uppföljare är på gång och jag ska hålla ögonen öppna efter den, undrar vilken vacker titel som ligger på vänt?
Har bara en invändning, hallå Josefine. Jonas hejar på Djurgården. Hur är det möjligt?
PS. Jag har fått svar, nästa bok har arbetsnamnet Det lilla huset på Borneo. Hon är snabb på Twitter, Josefine. @josefinelinden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!