stora makters uppgång & fall

Pilen på omslaget pekar uppåt, sätter riktningen för boken och jag gillar verkligen den snygga designen samtidigt som jag bläddrar och bläddrar i mitt exemplar av Tom Rachmans roman Stora makters uppgång och fall och inte blir klok på vad jag ska skriva. Jag har vikt ett stort antal hundöron och jag brukar gilla berättelser som hoppar mellan tiderna, i det här faller är det flickan/kvinnan Tooly som 10-, 20- och 30-åring som jag får möta. Jag får följa hennes minst sagt ovanliga uppväxt och hur hon till sist hittar en trygg plats i ett antikvariat i Wales, böckerna blir vänner för livet. De försvinner inte, sviker inte så som många av de vuxna gjort då när hon var liten. Bokens gåta, och fråga till läsaren är hur definitionen och behovet av en familj ser ut.

Med New York som fond (jag gillade verkligen beskrivningen av Tooly som bestämmer sig för att promenera på alla gator på Manhattan och jag kan se kartan framför mig fullklottrad med tuschstreck), det amerikanska samhället och drömmen om framgång som surrar i bakgrunden så finns där alla förutsättningar för en bra story. Men där är något som saknas, ett antal excentriska figurer skapar inte en roman och det känns som Rachman tagit i från tårna. Är det måhända ambitionen att skriva en stor amerikansk roman som gör att det blir varken hackat eller malet? Jag minns samma känsla när jag hade läst Jonathan Franzens Frihet, det är snyggt komponerat, det är smart och formuleringarna är emellanåt som sylvassa spetsar som vill punktera samtidens förträfflighetsbubbla, gediget hantverk alltså men ... Det berör inte ända in i hjärteroten. Inte mig i vart fall. Kanske finns där någon som vill säga emot?

Nu ska jag nämligen inte bli långrandig i den här texten för i augusti är det dags för FB-cirkel om boken. Alla som vill är välkomna till gruppen på FB där vi kommer att diskutera både det ena och det andra. Hoppas att vi blir många som ses där, och att vi ses på bokmässan. Tom Rachman kommer och jag har dessutom hört ryktas att han har födelsedag på lördagen, jämn sådan. Visst är det lite så när man närmar sig 40 att man vill visa allt man kan, allt man kommit underfund med? Den här boken lider lite av det duktighetssyndromet. Åren mellan 40 och 50 är vilsammare, enligt mig då, och då hoppas jag att Rachman lutar sig lite tillbaka och skriver den där fullpottaren, för snickra ihop böcker det kan han helt klart.

Inte vet jag om det var klokt, men skrev gjorde jag trots allt denna recensionsdag. Kanske lite onödigt negativt ser jag när jag läser igenom det. SvD skriver också idag. Nu ska jag läsa och se vad de tyckte, hoppas många vill tycka till i vår FB-cirkel också. Vi ses där!