nyttiga människor och vit melankoli

Negar Naseh, Daniel Qviström och Kristina Kappelin möttes för att samtala om vi och de, innanför och utanför. Qviström påpekar att språket som man använder styr sättet man ser på flyktingfrågan. Ord som flöde, transparens osv ger oss en viss distans. Någonstans är Sveriges sätt att hantera flyktingfrågan på ett sätt som gör att människor inte möts. Den starka staten gör att ansvaret mer läggs på samhället än på individen. Har vi ett moraliskt ansvar som individer?

Qviström har funderat på saken, han har till exempel undersökt vad som händer inom honom om han ger eller inte ger till tiggare. Hur ska man förhålla sig till nöden?

När möten väl sker så kan man ifrågasätta om huruvida man är rustad för de här mötena. Den vita melankolin sprider ut sig då man förstår att man inte kan, inte har möjlighet att förstå. Den priviligierade medelklassparets uppvaknande i De fördrivna förändrar deras värld och liv. Det lyckliga livet i södra Italien blir inte alls det som de trott. Det är ett lätt liv att leva på ytan men verkligheten tränger sig på. Korta texter, slagkraftiga formuleringar och affektiva medier gör att det kan bli bildningsbrist. Historielösheten kan vara en förklaring till att vi hänger fast vid vi och de. Vilka är då vi? Det är en fråga som är svår att besvara. är det vi som är vi i Europa eller är det vi i Sverige eller är det möjligen andra sätt som vi definierar vi genom? 

Frågorna blev stora och svårsvarade och Negar Naseh konstaterar att jag är en författare som skrivit en liten roman och kan inte svara på det här ... Negar menar att det är djupt mänskligt att vända bort sin blick och välja att inte se. Hennes huvudpersoner är så upptagna med sig själva och det lilla livet på Sicilien så att de har svårt att se det uppenbara som finns på deras tröskel. 

Nyttiga människor och De fördrivna heter de två böckerna.