välkommen hem - oj, oj,oj så det svider!

Välkommen hem är den femte delen av Ninni Schulmans kriminalserie som utspelar sig i Hagfors. Journalisten Magdalena lever med sin lilla dotter och den nya partnern Petter och när det kommer en inbjudan till klassåterträff känner Magdalena inte för att gå. Högstadieklassen är spridd för vinden och att tälta en helg i den före detta klassföreståndarens stuga känns inte särskilt festligt alls. Magdalena bestämmer sig ändå att gå tillsammans med väninnan Jeanette. Festen spårar snart ur och på spökvandringen som några av klasskamraterna förberett så blir döden i den mörka skogen plötsligt allvar. På stigen ligger en av kamraterna mördad. Poliserna Petra och Christer blir de som ska undersöka vad som hänt.

Med säkert och spännande berättande skildrar Schulman en händelse som många skulle kunna känna igen sig i och det är en av Schulmans styrkor. Hon tar en mycket vanlig social företeelse som älgjakten eller klassåterträffen. Den är en arena för att färdas tillbaka i tiden och de sociala mönster som många kämpat hårt för att komma ifrån blir plötsligt ogjorda. Den här träffen svider för många av deltagarna, det finns en klasskamrat som inte är med och trots att de alla tänker på honom och känner skuld för den mobbing han utsattes för så talar de inte om hans död. Jag kan villigt erkänna att jag själv inte går på återträffar, jag kommer från en liten ort och var inte på något sätt utsatt under högstadiet. Det var bara så att jag var inte heller den som hörde till och de känslorna väcker den här boken. Skickligt gestaltar den det där att komma hem, att återvända till en plats där man vuxit upp. 

Schulman är fantastiskt duktig på att skriva om vardagen och hennes tonsäkerhet är så på pricken. I just den här boken kan jag tycka att det blir lite väl dramatiskt och att slutet är något snabbt påkommet. Det är synd att hon inte riktigt litar på att det är tillräckligt med relationsromanen som bäddar in kriminalhistorien. Jag läser så gärna om Magdalenas oro efter att ha fått mejlhot när hon skrivit om nerbrända asylboendes, jag läser också gärna om Christers nya liv med sin kvinna och Petra har just kommit tillbaka från en cancerbehandling. Faktiskt är det på många vis som att återse vänner när man läser och det är sällan jag kan identifiera mig i miljöerna som jag gör i Ninni Schulmans böcker.