Då är det äntligen dags att få skriva några rader om Agnes Lidbecks avslutande bok i sin trilogi. I Gå förlorad följer vi mannen Anders, han som bakar sina surdegsbröd, går till sin klinik vars lokaler han delar med sin mamma och som älskar sin fru och dotter. Det är bara det att livet liksom blivit allt för förutsägbart och kanske ganska tråkigt. Han träffar sin älskarinna, han sköter om växterna på kliniken och han har tappat lusten till livet. På ytan är han den perfekte familjenamnen men han drömmer ständigt om att vara någon annan, göra något annat. Man skulle väl kunna kalla det här en roman om en medelålderskris och det som känns riktigt uppfriskande är att perspektivet helt är Anders. Han berättar om sitt liv, sina drömmar som ung, hur lojaliteter och praktikaliteter har styrt honom till den plats han är nu och han funderar på hur han ska leva resten av sitt liv. Det är skrivet med sådan närmast raljerande ton att man inte riktigt vet om det är meningen att man skall bli förfärad eller underhållen. Känna igen sig eller ta avstånd.
Gå förlorad är del tre i en löst sammanhållen triptyk där Finna sig och Förlåten också ingår. Jag gillar hur Agnes Lidbeck med ett kyligt, kargt och analytiskt språk gestaltar livet som det kan vara, människorna är lite avstängda och inte alltid särkilt lätta att gilla. Det här är ingen läsning som behagar utan tvärtom, det stör och stökar. Det gör texterna riktigt bra!
Lyssna gärna på Lundströms bokradio som har ett helt program ägnat åt de här tre romanerna!
Gå förlorad är del tre i en löst sammanhållen triptyk där Finna sig och Förlåten också ingår. Jag gillar hur Agnes Lidbeck med ett kyligt, kargt och analytiskt språk gestaltar livet som det kan vara, människorna är lite avstängda och inte alltid särkilt lätta att gilla. Det här är ingen läsning som behagar utan tvärtom, det stör och stökar. Det gör texterna riktigt bra!
Lyssna gärna på Lundströms bokradio som har ett helt program ägnat åt de här tre romanerna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!