regnmannen - underbart, underbart!

Jonas Karlsson läser själv sin roman Regnmannen och jag lyssnade på den under en promenad genom Trädgårdsföreningens rosarium och i ösregn ... Kunde inte blivit bättre inramning!

Ingmar är pensionerad regissör och han saknar sin bortgångna fru oändligt. Han är så ensam, den ende som kommer på besök är sonen Erik som kommer och dricker kaffe på lördagarna. Lite tröst ger Ingmars arbete med hennes rosor, han beskär, gödslar och njuter av blommorna. Om det bara inte vore för den förskräckliga torkan. Det är bevattningsförbud och Ingmars knä orkar inte med det eviga bärandet av kannor. Plötsligt minns han att det skulle finnas en kran bakom vedboden, den hämtar vattnet från sjön. Kanske ska han pröva att vrida på den?

Det här är en underbart inläst liten roman som får mig att fnissa högt, känna med Ingmar som längtar så efter ett sammanhang där han får betyda något och som skildrar relationen mellan en gammal far och en vuxen son. Med en huvudperson som heter Ingmar och som deklamerar "En skugga blott, som går och går, är livet,/en stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmes tid på scenen/och sedan ej hörs av./Det är en saga/berättad av en dåre./Låter stort,/betyder intet." så kan man inte annat än att associera. Partierna som handlar om Ingmars arbete på teatern känns både vemodiga och väldigt genomtänkta. Det här är en författare som känner sin teater och som funderat över konstens kostnader. Klart är att tankarna går till Dramaten och visst är det så att romanens Ingmar är en förbigången landsortsregissör men både i sin roll som regissör och regnman så dompterar han sin omgivning ända fram till det sorgliga slutet. Pappan och sonen behöver lära känna varandra, snart är det för sent och kanske hjälpte kranen bakom vedboden till att inte bara bevattna rosorna, skänka regnet utan också locka tillbaka Ingmar till livet. 

Sorg kan ta många uttryck, att odla sin trädgård är en och just i helgen så planterade jag två röda klängrosor vid sommarhuset. Pallkragarna är sådda och nu hoppas vi på en lagom varm sommar. Jag är barnsligt förtjust i Jonas Karlssons texter och den här gjorde mig inte besviken. Fantastiskt fint omslag av Lotta Kühlhorn också!